15 februari
jag känner att jag borde skriva NÅGONTING idag. Vet inte riktigt vad. Mest av allt ville jag bara hålla mig undan från precis allt och alla hela den här helgen. Jag vet att Lovisa inte hade velat det, så därför sitter jag här i Skultorp just nu och skriver det här. Jag kom hit i torsdags, och är så glad att jag gjorde det - alternativet var att sitta hemma och bara titta in i väggen. För det är sån jag blir den här tiden på året, helt apatisk. Flöjten är på något sätt bara att glömma bort, istället får jag försöka att klara av att bara vara. Att försöka klara av dagarna. Det blir aldrig lättare "ju längre tid som går", vilket så himla många människor tydligen verkar tro. Det blir ju snarare bara värre - ett år till utan min syster. Igår var det exakt 13 år sedan. 13 år, Och jag kommer fortfarande ihåg allting så tydligt det bara går. Idag skulle Lovisa fyllt 22. Det är också den Internationella Barncancerdagen, ironiskt nog.
Jag vet inte varför, men har bara varit allmänt likgiltig och "som vanligt" den här helgen. Jag vet inte om det var för att jag åkte hem (vilket var jätteskönt), eller om det bara är någon konstig ny känsla. Det har ju gått 13 år, det kanske är såhär det kommer kännas framföver - bara tomt. Det har kommit någon minut ett par gånger om dagen både idag och igår då jag bara ville bryta ihop. När jag såg alla jävla Alla Hjärtans Dag-kort på Akademibokhandeln i fredags. Alla systrar som av någon anledning är det enda jag ser när jag är ute bland folk. När jag ikväll såg en av de vackraste stjärnhimlar jag sett - precis så som det var natten när vi vakade. Det är såna saker, såna detaljer som får mig att bara stänga dörren runt om mig, ta på mig hörlurar, lyssna på John Williamsmusik och bara glömma resten.
Sen tänker jag på hur Lovisa hade varit idag. Om hon hade varit lika introvert som jag är, lika lugn som pappa, lika energisk som mamma. Jag försöker föreställa mig hur hon kommer in i mitt rum och bara sitter bredvid mig, och bara förstår. Det är väl sånt här jag får försöka lämna åt fantasin. Men ibland är det det enda som hjälper.
Jag ville inte skriva idag. Men jag tror att det är bra ändå. Jag är okej. Jag mår bra. Ibland är det bara livet och dagar som suger.
Jag älskar dig iallafall Lovisa. Jättemycket.
Jag älskar dig iallafall Lovisa. Jättemycket.
someone new
sitter just nu i Annas soffa och försöker desperat hålla koll på katten i lägenheten. Känner mig allmänt obekväm med det här att vara kattvakt. Visst, det är superkul, och vem vill INTE ha en gullig katt som myser med en dygnet runt - men det slutar alltid på något sätt med mig sittandes i kors och har stirrtävling med henne.VAD GÖR MAN MED EN KATT? PRATAR MAN MED EN KATT? HUR LEKER MAN MED EN KATT? LEKER MAN ENS MED EN KATT? VARFÖR FÖRSTÅR JAG INGENTING? Vem vet egentligen. Är iallafall hundmänniska ända in till benen, det är något som är säkert.
Har haft en allmänt konstig dag. Visst var det rätt skönt att vakna upp tilll den vackraste dagen hittills med varm sol, med utsikt från sjunde våningen i en studentlya, men sen vet jag inte riktigt vad som hände. Fick åka till Stockholm (aka Huddinge) för att ta igen en missad flöjtlektion, och jag vet inte vad som hände där egentligen. Vet inte riktigt vad som har hänt med den här månadens övning över huvud taget faktiskt. Har mest försökt öva och hänga på slottet så mycket som möjligt, men fokuseringen har bara gått åt helvete. Jag antar att det är februari, och att det är Alla Hjärtans Dag och den 15e februari nästa helg - aka årsdagen av Lovisas bortgång och hennes födelsedag. Det är den värsta tiden på året för mig, och det kan jag nog säga med rätt god anledning nu. Trots det har jag inte ALLS mått så dåligt som jag trodde jag skulle göra. Självklart har jag tänkt på det, och jag får fler dagar då jag bara vill försvinna än under resten av året. Men jag har mått bra! Och jag har vänner! Och jag har musiken! Och framförallt pratar jag om allting mer öppet. Jag kan inte ens jämföra med hur jag mådde förra året i Falun. Det är helt enkelt bättre nu. Det är fortfarande jobbigt, såklart, men det är bättre och det är väl egentligen det viktigaste av allt antar jag.
Det här med att spela går iallafall väldigt bra. Jag tänker ibland att jag inte platsar, och jag vet att jag inte övar lika mycket som man "ska" göra på en sån här bra utbildning. Jag kommer inte ifrån det här med att jag jämför mig med de andra som är otroligt duktiga och så ambitiösa. Jämför mig med andra flöjtister gör jag jämt. Men sen kommer jag på hur mycket mer jag har kunnat fokusera på musiken jämfört med tidigare - just för att jag faktiskt mår BRA nu och inte behöver lägga ner en himla massa energi på att ens försöka ta mig till skolan och bara klara av dagen. Och det känns så bra! För en gångs skull kan jag försöka satsa på musiken, på riktigt den här gången utan att behöva skylla ifrån mig på någonting. På något sätt känns den där drömmen om England lite, lite, lite ljusare. Det är långt kvar, det vet jag, och det det går långsamt framåt. Men det går åtminstone framåt, och det är nog den skönaste känslan jag känt på länge.
Förresten! Det är verkligen något jag ALLTID säger, jag vet, men nu känns det på något lite lättare att ta upp skrivandet igen. Anledningen till att jag inte ens har loggat in här på över en månad är rätt simpel - försöker sälja min Nikon och uppgradera till en Canon 700D så att man kan filma konserter osv. Ville bara undvika mobilbilder så gått det går, men ger jag upp - ni får överleva med iPhonebilder tills vidare helt enkelt.
Lyssnade för övrigt på Hoziers album, kreativt betitlad Hozier, under hela tågresan hem.
Ett himla bra album, lyssna på Somebody New - älskar låtarna mer och mer! Klicka och lyssna ---> Hozier – Hozier
Ett himla bra album, lyssna på Somebody New - älskar låtarna mer och mer! Klicka och lyssna ---> Hozier – Hozier
en till tanke
förresten, det är lite mer som jag vill dela med er. Det här blir nog ett sånt där långt inlägg igen, men den här gången är det faktiskt om något bra (iallafall för mig), så det kanske inte är så tråkigt att läsa. Here we go.
Ni som kännt mig länge vet att jag inte är en social person. Inte ett dugg, faktiskt. Och jag antar att det har sina anledningar, om man ska börja fundera lite. Det har jag ju redan skrivit faktiskt, hur mycket från min barndom som har påverkat mig, och som nästan byggt om hela min personlighet. Iallafall om man jämför mitt nutida jag med den Sanna som var typ två, tre år gammal. Ett glatt och rätt spralligt barn, om jag förstått det rätt. Men så har ju allt det där ändrat sig, och det kan ni ju som sagt läsa lite om ifall ni scrollar ner. Iallafall. Jag har under sommaren varit otroligt nervös inför de här dagarna som nu har gått. Och det har varit om olika orsaker. Inte bara sånt som en brukar vara nervös över när man flyttat till en ny stad och ska börja på en skola där man inte känner en kotte. Mera om mig helt enkelt.
Under de senaste, säg 7 åren, så har jag lärt känna mig själv rätt ordentligt. Hur pass stor del av mig som fortfarande vill dra mig undan från människor, per automatik, och hur stor del av mig som tvärtom vill hälsa på alla och göra allt som går, och hur pass stor del som gör att de här två sakerna alltid tycks kollidera med varandra. Det låter väl lite rörigt antar jag. Om jag istället ska beskriva vad jag kännt när jag varit runt andra människor så kan jag försöka förtydliga lite.
Under de senaste, säg 7 åren, så har jag lärt känna mig själv rätt ordentligt. Hur pass stor del av mig som fortfarande vill dra mig undan från människor, per automatik, och hur stor del av mig som tvärtom vill hälsa på alla och göra allt som går, och hur pass stor del som gör att de här två sakerna alltid tycks kollidera med varandra. Det låter väl lite rörigt antar jag. Om jag istället ska beskriva vad jag kännt när jag varit runt andra människor så kan jag försöka förtydliga lite.
Jag kommer inte ihåg min tid på lågstadiet. Det är helt blankt. Antar att det är mest pga att jag fortfarande inte ville inse att jag numera var ensam, och att verkligheten hela tiden ville påminna mig om det. Jag ville inte se framåt, bara bakåt. Minnas. Inte vilja inse att den tiden var borta. När jag väl började högstadiet försökte jag "bli en ny person", för mitt riktiga jag dög ju inte, inte för mig. Istället försökte jag tvinga fram en ny personlighet, att helt plötsligt bli öppen och social och lättsam, precis som alla andra var. Det är väl inte så himla svårt?
Och självklart blev allting fel. Jag försökte förtvivlat tänka före alla andra för att göra ett bra intryck - "om jag säger det här efter att han har sagt det där, då borde hon tycka att jag är okej". Och visst blev det fel. Jag försökte alltid vara någon annan, aldrig släppa fram mig, Sanna. Och jag kände mig som en idiot. Därför var det ju lättare - och bättre för alla - om jag var tyst. Det är dessutom mycket lättare att lyssna för mig, så det var aldrig något jobbigt. Men jag kände ändå konstant en klump i magen, att vilja vara modig och säga vad jag tyckte, att inte skämmas för att visa kroppspråk osv osv. Men det var mycket lättare att hålla tillbaka.
Under gymnasiet blev det lättare. Mest för att jag hamnade bland människor som inte brydde sig ett dugg ifall man var tyst eller inte. Så sakta började jag prata. Lite mer, och sen ännu lite mer. Men för det mesta ville jag ändå hålla tyst, för jag lyckades ändå säga fel saker - jag försökte fortfarande tänka i förväg. Jag tyckte det var en sån himla stor grej liksom. Att sitta som en jämnlike och själva möjligheten att kunna säga precis vad jag tyckte utan att bli dömd gjorde mig rätt rädd tror jag. Jag vet inte riktigt hur jag ska förklara. Jag ser upp till mina underbara vänner på Musikgymnasiet så otroligt mycket, så jag ville verkligen inte säga fel saker så att det skulle bli som på högstadiet igen. Does it make sense? Ville liksom inte få dom att tycka att jag var konstig och obekväm. Så jag var för det mesta tyst där också. Men det var som sagt lättare än tidigare att prata - när jag väl gjorde det alltså. Jag antar att många tycker att jag verkade (och kanske fortfarande verkar) rätt dryg och osocial. Men jag kan bara tänka på hur mycket jag har utvecklats, rent socialt, om man jämför med högstadiet. Jag visste alltså inte hur man pratar med folk, jag vet inte hur jag ska skriva det på ett bättre sätt. För jag har ju aldrig gjort det innan. Vår familj var isolerad. Vi hade aldrig släktingar eller vänner över. Och vilka vänner egenligen? Jag visste inte ens att vi hade familjevänner förräns för något år sedan. När man mötte någon på stigen när man gick med hunden så bytte man håll. Det var liksom så det var. Och när mamma var sjuk så gick det inte att prata hemma heller. Så jag visste inte hur man gjorde när man skulle vara social. Jag visste hur man pratade såklart, men inte vad som var "rätt" och vad som var "fel" bland sociala termer. Och vad är det egentligen? Det vet jag nog fortfarande inte.
Men det jag VET, är att jag har aldrig någonsin varit så säker och så trygg i mig själv som jag är idag. Och det var just därför jag var så otroligt nervös inför den här veckan. Att göra ett bra första intryck liksom. För jag ville verkligen inte bli såndär som jag var på högstadiet igen. Jag vill aldrig mer tänka i förväg, inte så som jag brukade göra. Bara slappna av och prata på, hur svårt ska det vara?
Men det här är inte menat till att vara ett "deppigt" inlägg.
För första gången NÅGONSIN så känns allting rätt. Staden, lägenheten, folket, musikerna. Allt har liksom fallit på plats för mig, och för en gångs skull så har jag inte tänkt i förväg. Det är första gången någonsin som det har hänt för mig. I fredags var jag på fest på kvällen, och jag kunde stanna SJUKT mycket längre tid än vad jag vanligtvis kunnat pga folkskräcken. Visst blev det jobbigt i slutet - det kommer nog ta tid tills det försvinner helt - men nu kände jag inte en enda människa, och när jag kom hem var jag mentalt förberedd för ett ångestanfall. Ett sånt som kom efter varje fest jag har varit på - oavsett om jag kännt människor eller inte. Jag gick omkring, och fram och tillbaka här i lägenheten och förstod ingenting för ett tag. För det kändes ju bra. Det var inte bara den konstiga känslan att inte känna någonting (istället för ångest alltså) -det var att jag var glad. För mig är det här enormt, jag kan inte ens skriva ner det. För dig som läser så kanske det inte verkar som något speciellt - men för mig är det här ett enormt steg. Ångesten ersatted med glädje. Om det är såhär det ska kännas när man är "frisk och glad" så tror jag att jag är på rätt spår.
Och det säger väl egentligen allt för mig. Jag tror att jag har hamnat rätt, till slut.
gåochläggdignusanna
nu upptäckte jag att jag har en glugg mellan tänderna. Jag har haft tandställning i hur många år som helst, och när jag väl tar bort det sista upptäcker man att man har en nedra liten glugg mellan tänderna. Jag är trött och ofokuserad som tusan nu (märks det?) och vet inte alls vad jag ska göra. Sitter och skriver med pekfingrarna, det säger väl något.Gick och sminkade mig innan. Jag har officiellt gått och nått botten på uttråkighetsskalan. Jag går och SMINKAR mig på natten när jag borde gå och sova. Aka överskottsenergi. Nu måste jag helt enkelt titta på en film för att bli trött.
men gillar faktiskt gluggen lite. Antar att det bara är jag som någonsin kommer tänka på det dessutom.
Tjena, vilket intressant inlägg. Förlåt.
Tjena, vilket intressant inlägg. Förlåt.
veganskt i fortsättningen?
först och främst - JAG VET ATT MATBILDER ÄR SJUKT TRISTA. Och jag trodde aldrig att jag skulle lägga upp någonting sånt här. MEN. Jag lyckades precis laga något helt fantastiskt (recept HÄR), nämligen pasta, spenat och tofu kokad i havregrädde och vatten, rödlök/vitlök/kantareller som stekts i liquid smoke, med äpple och valnötter på toppen. Tänkte ta en "bra" bild med en riktig kamera - men hann bara ta med mobilen. Var rätt hungrig och det var GUDOMLIGT gott. Eller nu kanske jag överdriver. Men jag älskar att laga mat, och har alltid tänkt att veganmat är rätt trist (sagt utan att ha varit något insatt i ämnet what so ever), men det här var så häftigt! För att inte tala om billigt! Mer veganskt blir det definitivt här hemma!
mamma åkte hem imorse förresten. Känns lite tomt nu. Jag ska försöka ta och cykla till gymmet imorgon och på onsdag och hänga där hela dagen, vilket antagligen kommer sluta i att jag sitter hemma och tittar på film eller något istället. MEN, jag ska försöka, och på torsdag BÖRJAR JAG HÖGSKOLAN. Det ska bli så roligt, jag undrar verkligen hur allting kommer bli. Men det känns väldigt bra, jag trivs fantastiskt än så länge - och hur är det då inte på slottet liksom?
15e juli
jag insåg nyss att det antagligen har gått alldeles för lång tid sen jag senast skrev här. Det är nog både på gott och ont för min del, men mest gott. Att kunna skriva av mig här när jag verkligen behöver skingra alla tankar i huvudet, det fungerar verkligen. Det har hjälpt väldigt mycket. Jag tänkte försöka sammanfatta lite om vad som hänt sen jag senast skrev (vilket var den 11e mars, hjälp) - mest för att försöka få lite kontroll över allting i huvudet, kunna sortera lite. Jag inser att det här kanske inte låter så vettigt, men det fungerar för min del, och det är vär egentligen det viktigaste antar jag.
I mars alltså. Det senaste inlägget jag skrev här hette nu är det bättre. Och det blev det faktiskt. Jag vet inte hur exakt jag fick någon hjälp med allting, men det kändes som alla lösa trådar på något sätt knöts ihop, och jag kände mig inte lika vilsen som tidigare. Det är rätt konstigt tycker jag. Att må så dåligt så att jag inte ens kunde prata med någon, och sen helt plötsligt så mådde jag bättre. Jag tror - och jag har funderat på det här ett tag - att det faktiskt var att jag började tänka lite mer på mig själv. Några jag pratat med har sagt att det var pga av att jag pratade med alla lärare, och öppnade upp mig om hela den delen av mitt liv, vilket nog absolut hjälpte en del - men det var inte därför jag mådde bättre på så kort tid tror jag. Jag upptäckte väl att det här med att gå och ha ångest över hur andra skulle se på mig som person, och vad de skulle tro och tycka om mig - det var ju inte någon hjälp direkt. Så jag försökte vända på det hela. Mest försökte jag tänka på vad som fick mig att må bra. Och svaret är ju rätt lätt: att spela flöjt. Så varje gång som jag kände att jag började må dåligt, och känna av ångestattacker osv, så gick jag direkt till övningsrummet och stängde dörren. Visst har jag spelat av mig innan, men nu tänkte jag verkligen bara på mig själv - att försöka må bra igen var nummer ett, och det funkade inte om jag hela tiden gick och oroade mig över vad andra skulle tycka och säga bakom ryggen. För det gjorde jag innan varje gång jag gick iväg och övade. Att jag skulle framtstå på ett visst sätt, att jag skulle verka arrogant osv bara för att jag väljer att spela istället för att umgås. Det låter väl kanske jätteöverdrivet och rätt dumt, det inser jag, men det var såna tankar som hela tiden dök upp och tyngde ner, och då är det väl inte jättekonstigt att man inte mår så bra - när man utöver allt det kände av den där depressionen.
Så jag slutade med det, och tänkte på mig själv, och plötsligt så blev det bättre. Det hjälpte iallafall. Och kanske var jag självisk på det sättet - att välja övningstid framför vänner osv. Men jag brydde mig ju inte längre, och det var så himla skönt.
Sen jag slutade Konservatoriet har det hänt rätt mycket, och det är bara roliga saker! Jag har så mycket att se fram emot, och hittills har allting bara lösts sig perfekt. Jag vet inte hur. Det är som att jag får någon sorts belöning eller något (vilket jag också inser låter väldigt själviskt menmen).
Jag kom med i Landslaget i Blåsmusik först och främst. Det var lite jobbigt i början, såsom det alltid är för mig. Mycket människor (säkert 90pers) som man ska lära känna på väldigt kort tid = typiskt Sanna-klaustrofobi. Jag blev den där tysta igen, men jag var okej med det. Det var lite surt att det var först de tre sista dagarna som jag började känna mig bekväm med allting, och då var det i princip slut. Men det var himla kul, och att få vara med om en så stor grej var häftigt, det är verkligen något jag kommer bära med mig. Och jag mådde bra hela tiden vilket är rätt ovanligt för min del. Som jag sa var det jobbigt, rent socialt, men förutom det mådde jag bra. Och det var så skönt. Att kunna vara i Östersund/Trondheim i två människor med helt främmande musiker, jag hade ju räknat med att få såna panikkänslor och ångest och sån skit nästan varje dag. Och istället hände det bara en gång, och det är såna otroliga framsteg för mig, jag kan verkligen inte förklara det. Jag märkte så himla tydligt att jag faktiskt mådde bättre nu. Jag vill kunna förklara hur jag känner när jag mår dåligt runt nya människor, men det är så svårt att sätta ord på det. Det enda jag jag skriva om det är nog att jag gick omkring och var nervös över att jag skulle må dåligt (det kommer ju så plötsligt) och så hände det aldrig, och den lättnaden över det hade jag i två veckor, och just den känslan var så underbart skönt. Att kunna slappna av och bara spela fantastisk musik tillsammans med fantastiska musiker. Det var två väldigt roliga veckor.
Sedan jag kom hem har jag egenligen bara umgåtts med mina föräldrar. Kanske låter tråkigt, men jag har saknat dom båda så hemskt mycket under det här året, och de är verkligen de två som jag känner mig allra tryggast med. Och idag fick jag också en supermysig lägenhet i Västerås. Det blir en gammal renoverad kasern, med sovlovt och 1RoK. Västerås kommer bli himla bra, det tror jag verkligen.
nu är det bättre
Jag har känt ganska länge att jag vill skriva här igen. Jag visste bara aldrig riktigt vad. Om jag skulle fokusera på det jobbiga, om jag skulle skriva om det bra... Jag vet inte riktigt. Jag har märkt - och hört - att det kommer allt fler människor hit och läser här. Det är lite läskigt, speciellt nu när jag har börjat skriva rätt personligt. Men det är väl därför folk kommer och vill läsa. Och det var ju lite det som var tanken - att man vet om bloggen, och att själv välja om man vill veta lite mera eller inte. Så att man inte (eller så att jag inte) behöver prata om allt "i verkligheten".
Jag är en ganska privat person, Eller snarare rätt så väldigt privat, skulle jag tro. Jag tycker inte om att prata om mig själv. Jag tycker det är jobbigt när människor lär känna mig "på riktigt", jag får klaustrofobi på något sätt. Jag tycker det är läskigt. Bara det själva faktum att man kan lära känna någon så otroligt mycket, utan och innan, och veta precis hur en annan människa tycker och tänker. Jag har däremot aldrig haft några problem att lära känna andra människor. Att lyssna är något jag tycker om, och faktiskt är rätt bra på. Tror jag iallafall. Men när det gäller mig själv tar det bara stopp. Det är med väldigt få människor i mitt liv som jag känner mig tillräckligt trygg med för att kunna berätta allt. Och det är jobbigt att det är så. Speciellt nu när jag flyttat hemifrån. Just nu, när jag faktiskt medger att jag måste få hjälp, få prata av mig, så går det inte - iallafall inte rent fysiskt. Inte ansikte mot ansikte.
Så det är väl därför jag började skriva här tror jag. Och det är därför jag nu bara vill tacka dig som läser. I början hade jag ingen som helst tanke på att det skulle finnas någon som faktiskt vill läsa det här. Så jag skrev bara av mig, rakt från hjärtat. Och det hjälpte! Jag har perioder då jag mår väldigt dåligt, och då skriver jag av mig, och det hjälper. Det här är mitt sätt att kunna sätta mig ner och förklara allting som jag inte kan förklara med hjälp av min röst. Och att ha fått den här responsen är fantastisk. Iallafall för mig. Jag vet inte riktigt hur jag ska förklara det. Sms, samtal, meddelanden på fb, mail... Allt det innehåller ord och berättelser från människor jag inte har pratat med sedan grundskolan. Som visar att de förstår, på något sätt. Jag vet inte riktigt hur jag ska förklara allting - vad jag ska skriva här nu. Men det är väl det som är själva grejen tror jag. All respons, jag vet inte vad jag ska säga. Bara tack! Du anar inte hur mycket alla små gester faktiskt betyder för mig. Och hur de faktiskt har hjälpt mig!
Jag har skrivit ganska mycket om min bakgrund. Men det är fortfarande så otroligt mycket som jag inte har skrivit. Så mycket jag vill kunna prata om, men som fortfarande är väldigt jobbigt - även att skriva ner här. Men innan jag kommer klara av att få ur mig allt det, så vill jag berätta lite om vad som har hänt de senaste två månaderna.
I januari blev allt jobbigt. Under den tidigare terminen började jag med att vara glad och förväntansfull. I slutet så var jag tillbaka i det skick jag var i under hela 2002. Och jag vet verkligen inte varför. När jag gick i tvåan på gymnasiet var det tio år sedan Lovisa dog. Jag började bli trött, jag blev tyst, jag blev likgiltig. Ingenting spelade någon roll. Varje gång jag stängde ögonen såg jag Lovisa framför mig, i hennes sjukhussäng den kvällen. Jag kom bara ihåg alla jobbiga detaljer, och ingenting positivt. Och jag kom ihåg varenda gång jag stängde ögonen. Till slut blev det bara för mycket. Jag blev arg på världen, jag blev arg på allt. Jag blev arg på mig själv för att jag kände såhär, och för att jag inte visste hur jag skulle stoppa det. Jag såg hur människorna runt mig blev mer och mer oroliga. Men jag kunde inte göra något. Det var som att jag var två personer - en då jag bara vill skrika, göra sönder saker, bara ge upp, och en annan Sanna som på något sätt bara iakttog allting, och som inte kunde göra någonting åt något alls. Det var väldigt jobbigt, just för att jag fattade inte att något var fel förräns en väldigt lång tid. Och då blev jag nästan ännu mera arg för att jag hade insett hur dum, hur korkad, hur arrogant jag hade varit under de långa månaderna. Det var två saker som hjälpte mig komma ur allt det här. Först, för att mamma tog med mig till Mariadöttrarna, och jag kände plötsligt hur främlingar faktiskt brydde sig. Det var rätt jobbigt, just för att all kärlek i det klostet kom emot mig som en vägg. Det blev väldigt mycket. Och när jag kom tillbaka, då blev det jobbigt igen. Men då hade jag lyckats rensa alla tankar lite, och tänkte att det funkar inte. Jag kunde inte fortsätta vara såhär - för alla andras skull. Så jag började le igen, jag började prata, började så småningom skratta. Men det var fortfarande jobbigt på insidan. Det var bara att försöka hålla upp fasaden så att jag inte faller ihop igen. Så småningom skulle det jobbiga försvinna, iallafall om jag ler, eller hur? Det var tanken iallafall. Och det funkade bra, fram tills i januari 2014.
Allt det jobbiga kom tillbaka, och jag började tvivla på allting igen. Jag kunde inte prata med någon alls. Jag kände mig otroligt ensam. Alla de människorna hemma, de väldigt få som jag kan prata om allting med, de hade gått vidare med sina liv. Det var inte samma sak längre. Och det är väl säkert inte samma sak i verkligheten inser jag nu, men det kändes som det då iallafall. Det var rätt jobbigt. Men jag började skriva av mig här, vilket började hjälpa rätt mycket. Och helt plötsligt kom allt emot mig, som en enorm våg. Alla förtryckta känslor, allt det som jag försökt trycka ner i två år, och även all gammal skit från när jag var liten - jag kom ju plötsligt ihåg mer och mer ju längre tid jag satt och skrev. Jag intalade mig själv att det var en bra grej, att kunna få ut allt. Men det blev nästan värre. Att under hela mitt liv varit van vid att vara tyst, att antingen inte fått pratat eller inte kunnat ha pratat, och att helt plötsligt känna att jag vill prata om allt. Och att fortfarande inte kunna prata. Rent fysiskt alltså. Det här låter väl jättekonstigt, men det är så det är för mig när jag ska prata om mig själv. Så fort jag försöker så är det som att någon tar ett järngrepp runt halsen och vrider runt. Och att då ändå tvinga mig själv med att prata med folk, så säger kroppen emot och jag blir nästan svimfärdig av utmattning.
Jag började stanna hemma mer och mer. Jag slutade spela flöjt. Jag svarade inte i telefon när mina föräldrar rinde. Och helt plötsligt var jag tillbaka i det skicket jag var i som åttaåring. Att vilja prata, att vilja gråta, att vilja skrika - men att rent fysiskt sett inte kunna göra något av det.
Det har varit några väldigt jobbiga veckor helt enkelt. Jag ser nu att jag har skrivit ganska flummigt, så jag fattar om du som läser inte riktigt förstår vad jag menar - det gör jag ju knappt själv.
Men jag vill säga det här - det är inte alltid jobbigt. Jag inser att det kan låta som att jag konstant går hemma och gråter och är arg, men så är det verkligen inte. Jag har perioder bara. Och då sätter jag mig här och skriver.
Under de senaste tre veckorna har jag pratat med lärare.. Det har varit otroligt jobbigt, både mentalt och fysiskt. Att försöka gå till skolan på morgonen och veta att "idag måste jag berätta min historia minst tre gånger". Det är jobbigt, speciellt då jag knappt kan klara av att skriva ner allting här under vissa stunder. Men jag har fått så bra respons, och det är så otroligt skönt. Jag tror att jag har föreställt mig hur alla bara skulle bli arga i huvudet. För det var ju så det har vart innan. När jag försökt förklara när jag liten så blev människor arga och trodde att jag antingen skolkade eller försökte få folk att tycka synd om mig. Och de sa det till mig också. Jag antar att sånt sätter sina spår. Men som sagt, det har gått bra, och nu till slut så känns allting så mycket lättare.
Och jag vill återigen tacka dig för att du går in här och läser. Jag vet att några av er är nära vänner, några är släkt, några är till och mer lärare. Oavsett vem, så betyder det väldigt mycket för mig att du faktiskt vill läsa det här, och förhoppningsvis förstår du lite mer om varför jag gör vissa saker på vissa sätt. Det var ju lite tanken, som sagt.
Jag ska sluta skriva nu, för jag känner att det blir mer och mer osammanhängande ju mer jag skriver.
Men allt känns bättre nu. Inte bra, men bättre. Och det mest pga dig som läser. Så TACK. Och KRAM.
//Sanna
Men jag vill säga det här - det är inte alltid jobbigt. Jag inser att det kan låta som att jag konstant går hemma och gråter och är arg, men så är det verkligen inte. Jag har perioder bara. Och då sätter jag mig här och skriver.
Under de senaste tre veckorna har jag pratat med lärare.. Det har varit otroligt jobbigt, både mentalt och fysiskt. Att försöka gå till skolan på morgonen och veta att "idag måste jag berätta min historia minst tre gånger". Det är jobbigt, speciellt då jag knappt kan klara av att skriva ner allting här under vissa stunder. Men jag har fått så bra respons, och det är så otroligt skönt. Jag tror att jag har föreställt mig hur alla bara skulle bli arga i huvudet. För det var ju så det har vart innan. När jag försökt förklara när jag liten så blev människor arga och trodde att jag antingen skolkade eller försökte få folk att tycka synd om mig. Och de sa det till mig också. Jag antar att sånt sätter sina spår. Men som sagt, det har gått bra, och nu till slut så känns allting så mycket lättare.
Och jag vill återigen tacka dig för att du går in här och läser. Jag vet att några av er är nära vänner, några är släkt, några är till och mer lärare. Oavsett vem, så betyder det väldigt mycket för mig att du faktiskt vill läsa det här, och förhoppningsvis förstår du lite mer om varför jag gör vissa saker på vissa sätt. Det var ju lite tanken, som sagt.
Jag ska sluta skriva nu, för jag känner att det blir mer och mer osammanhängande ju mer jag skriver.
Men allt känns bättre nu. Inte bra, men bättre. Och det mest pga dig som läser. Så TACK. Och KRAM.
//Sanna
några jobbiga veckor
Plötsligt när jag startade upp datorn insåg jag att det var rätt länge sedan jag skrev här. Väldigt länge sedan faktiskt. Åtminstone för att vara mig - jag brukade åtminstone gå in och skriva lite på bloggen varje dag. Sen kanske jag inte publicerade allt, men det är ju inte riktigt det viktigaste alltid. Iallafall. Jag har suttit här och liksom inte velat öppna blogg.se's startsida ens. Fattade inte riktigt varför, så började fundera, så som jag alltid brukar göra på kvällen.
Så är det alltid för mig. Jag har liksom tillslut lärt mig hur mitt huvud fungerar. Jag blir alltid sentimental och lite flummig och filosofisk på kvällen, och för det mesta hamnar jag väl framför en serie på datorn och blir så otroligt tagen över en liten plot twist, och alla förtryckta känslor och minnen dyker upp och jag blir så känslomässigt berörd över minsta lilla grej så jag bara MÅSTE få utlopp över alla känslor någonstans. Så då hamnar jag här helt enkelt. Men jag har också känt att det faktiskt är då som jag skriver som "bäst", om man nu ska kalla det. Antar att jag helt enkelt börjar tänka på precis allting, och liksom analyserar det, och sen skriver ner det. Oavsett vad det nu är för känsla.
Så är det alltid för mig. Jag har liksom tillslut lärt mig hur mitt huvud fungerar. Jag blir alltid sentimental och lite flummig och filosofisk på kvällen, och för det mesta hamnar jag väl framför en serie på datorn och blir så otroligt tagen över en liten plot twist, och alla förtryckta känslor och minnen dyker upp och jag blir så känslomässigt berörd över minsta lilla grej så jag bara MÅSTE få utlopp över alla känslor någonstans. Så då hamnar jag här helt enkelt. Men jag har också känt att det faktiskt är då som jag skriver som "bäst", om man nu ska kalla det. Antar att jag helt enkelt börjar tänka på precis allting, och liksom analyserar det, och sen skriver ner det. Oavsett vad det nu är för känsla.
Och det här börjar redan bli flummigt, jag ber om ursäkt.
Iallafall. Anledningen till att jag inte skrivit på länge tror jag är denna: På något sätt blev det lite för mycket på en gång. Inte alls på något jobbigt sätt, jag är så otroligt glad över att jag tillslut vågade ta steget och skriva allting offentligt. Det är väl mer att jag aldrig riktigt har tänkt tillbaka på mitt liv. Speciellt inte så mycket som jag har gjort under de senaste två månaderna. Det blev liksom för mycket, på ett överväldigande sätt. Plötsligt gick jag från noll till hundra - från att försöka hålla inne precis alla känslor, försöka glömma - till att tänka på precis allting hela tiden, dygnet runt. Det blev lite för mycket för mitt huvud. Jag hade redan en himla massa konstiga saker att tänka på - som att undra hur världen skulle se ut täckt av oljefärg, som att föreställa sig att jorden egentligen bara är en någon annans konstverk som hänger på en tom vägg, eller att löven som flyger i vinden egentligen bärs av små skrattande, osynliga filurer som dansar ikapp med varandra på gatorna med bladen i händerna. Såna där otroligt viktiga saker som jag alltid gått och funderat över hela mitt liv. Så alla de "nya" känslorna fick liksom allt att rinna över, om du förstår. Jag klandrar dig inte om du inte gör det.
De senaste veckorna har varit rätt jobbiga, på många olika sätt. För det första är det väl helt enkelt att vintern är en rätt jobbig tid för mig. Det har det alltid varit. Speciellt nu, i februari. Det här med Alla Hjärtans Dag, det känns som att medans många andra kanske går och ser fram emot det, med alla hjärtan, all kärlek... Det är en väldigt fin känsla, det förstår jag. Samtidigt är det så konstigt, för mig är det som att sjunka allt djupare och djupare ner i någon mörk abyss, och liksom inte kunna ta sig upp förräns solen börjar dyka upp mot april, maj, någongång.
Och det är något som jag kommer ha problem med för en väldigt lång tid, det vet jag. Det är inte någonting som jag bara kommer "komma över". Jag vet inte riktigt hur jag ska förklara på ett bra sätt. Jag vill verkligen inte låta självisk, för det är inte alls vad jag menar med det här, men det har liksom alltid varit jobbigt att se alla människor vara så otroligt glada, när det för min familj är en otroligt jobbig tid. Iallafall för mig. Det är liksom som att bli slagen i ansiktet varje gång man ser någonting som har med Alla Hjärtans Dag att göra. Vilket är rätt ofta under den här tiden.
från min sista jul med Lovisa. Fortfarande den bästa julklappen jag minns.
I år är det 11 år sedan. Nästan ett halvt liv för mig. Nästan 11 år sedan vi väcktes, under den februarinatten. Det är så konstigt, att man kan komma ihåg så mycket, men ändå så lite. Jag kommer ihåg exakt hur jag gick mellan vårat rum och Lovisas, som var tvillingrummet precis intill. Men jag kommer inte ihåg vad någon sa, över huvud taget. Jag kommer ihåg att jag var på sängens högra sida, och tittade ut genom fönstret. Det var persienner nästan neddragna, men ändå uppfällda så att man kunde se på alla stjärnor som glittrade på himlen. Men jag kommer inte ihåg hur mamma eller pappa såg ut, vad de kände, vad de gjorde. Jag kommer ihåg hur Lovisa såg ut. Blek, men på något sätt lugn, avslappnad. Att jag höll hennes hand, och undrade varför hon inte kramade tillbaka. Fast jag visste ju egentligen varför. Men jag kommer inte ihåg hur vi kom ut ur sjukhuset, och helt plötsligt befann oss i bilen, på väg hem. Jag kommer inte ihåg när jag gick ut från hennes rum och tittade på henne för sista gången. Jag vet inte ens om det var samma dag. Var det ens dag? Det kanske fortfarande var natt, vad vet jag. Och sen var vi hemma. Det var då som jag såg kvarterets flagga på halv stång för första gången också, och det kändes så konstigt. För vår skull liksom. Och alla blommor. All släkt. Som att tillräckligt många gåvor skulle få oss, om så bara för en minut, att glömma bort vad som hade hänt. Och jag blir så otroligt trött, och ARG, när jag nu tänker tillbaka på vad som skulle ske med mig. Med all respons, hur alla människor skulle komma att ändra attityd mot precis allt jag gjorde. Om hur skolan inte hade någon koll. Om hur pass värre det blev på högstadiet. Som om de plötsligt fick för sig att jag behövde deras hjälp med terapi. Att från ingenstans, bli inkastad i någon terapigrupp där jag inte ALLS ville - eller behövde - vara, och som i princip tvingade mig att sitta och prata om sånt som bara gjorde precis allting värre. Och det tog liksom aldrig slut. Det finns nog alltid människor som menar väl, men som inte vet när man ska sluta försöka tvinga på ett barn behandling, bara för att de är vuxna och "vet bättre".
Det tog ju aldrig slut.
Det tog ju aldrig slut.
Och det är väl därför det har varit jobbigt nu antar jag. Alla minnen som slår emot mig som en stor våg, allt på en gång. Och jag minns bara mer och mer och mer, speciellt nu när jag frivilligt försöker minnas tillbaka för att kunna skriva ner det. Ibland minns jag lite för mycket bara. Men det ska bli skönt med lov snart iallafall. Att komma hem till familjen. Jag är ganska stolt av mig, och försöker inbilla mig att jag är tuff och självständig och allt sånt. Men ibland är det svårt att försöka hålla uppe en sån fasad, och alla människor längtar hem vid något tillfälle, det är jag rätt säker på. Ensamheten häruppe är rätt slående dessutom. Självklart har jag vänner, så jag är ju inte "ensam", men man kan ju vara ensam på rätt många olika sätt. Jag har otroligt svårt för att släppa in människor, att låta folk lära känna mig "på riktigt". Så de människor som väl känner mig, och på något sätt förstår utan att jag behöver förklara... det är jobbigt att inte kunna umgås med dom när jag vill. Men så är ju livet. Och jag antar att det bara är att försöka lära sig, att anpassa sig. Att öppna upp sig. Men ibland är det faktiskt rätt svårt.
Iallafall. Nu blev det ett sånt där långt, och jobbigt, inlägg igen, men det är nog bara bra att få ut allt som sagt.
Nu ska jag lyssna färdig på en underbar skiva som jag upptäckte på improvisationen idag - Jan Johansson som tolkar olika folkvisor. Fantastisk inspelning, perfekt när man behöver varva ner lite, som nu. Kram på er som läser, och ta och lyssna! ---> Jan Johansson – Piano
Nu ska jag lyssna färdig på en underbar skiva som jag upptäckte på improvisationen idag - Jan Johansson som tolkar olika folkvisor. Fantastisk inspelning, perfekt när man behöver varva ner lite, som nu. Kram på er som läser, och ta och lyssna! ---> Jan Johansson – Piano
sjätte januari
idag är en sån dag då jag bara vill skriva igen. Det var ju ett tag sen, det vet jag. Det blir liksom så otroligt mycket känslor som bara dyker upp, som gör mig helt matt - känslor som jag nästan inte visste fanns. Men bara bra känslor än så länge. Och tur är väl det, antar att det bara visar att jag faktiskt gör någonting som är bra för mig - till slut. Men idag kände jag återigen den där skrivlusten - inte själva lusten att få ut känslor, utan bara att få berätta helt enkelt.
Tidigare när jag skrivit här har jag varit ett vrak. Faktiskt. Jag har gråtit, sparkat saker, varit så jävla arg. För det är väl något som jag aldrig riktigt har varit innan. Inte arg på "allvar" iallafall. Så att kunna skriva här, att äntligen få känna alla känslor som jag burit på så länge inombords. Att få släppa ut dom.
Jag vill inte att det här bloggen ska bli någonting som jag vänder mig till när jag är upprörd. Inte bara iallfall. Jag borde väl kunna skriva av mig ordentligt här, även när jag är väldigt glad. Det är något som jag blivit mer och mer under de senaste två åren. Glad på riktigt. Och det är så otroligt skönt. Det är väl också en känsla jag har hållit inom mig under en lång tid, antar jag.
Iallafall.
Idag har jag varit väldigt nöjd. Först fick jag spela i kyrkan och på ett ålderdomshem i stan, vilket alltid gör mig glad. Jag fick ha en sista måltid med mamma och pappa på Thai House. Att bara få umgås är så skönt! Och sen åkte jag iväg till Lova för att träffa alla vänner från gymnasiet. De är några av mina allra, allra bästa vänner, och jag hade så roligt! Och då slog det mig. Att jag hade turen att få träffa de här människorna. Jag tänker ofta att det var en anledning till att jag lärde känna dom. När jag mådde som dåligast så hade jag alltid människor omkring mig som faktiskt brydde sig - även fast jag inte alltid insåg det just då. Att andra människor faktiskt bryr sig om mig. För varför skulle dom göra det? Jag var ju inget speciellt. Rätt tråkig. Tyst. En aningen otrevlig och hemsk person. Det var ju så jag såg på mig själv. Och mitt självförtroende ska vi ju inte ens prata om.
Idag har jag varit väldigt nöjd. Först fick jag spela i kyrkan och på ett ålderdomshem i stan, vilket alltid gör mig glad. Jag fick ha en sista måltid med mamma och pappa på Thai House. Att bara få umgås är så skönt! Och sen åkte jag iväg till Lova för att träffa alla vänner från gymnasiet. De är några av mina allra, allra bästa vänner, och jag hade så roligt! Och då slog det mig. Att jag hade turen att få träffa de här människorna. Jag tänker ofta att det var en anledning till att jag lärde känna dom. När jag mådde som dåligast så hade jag alltid människor omkring mig som faktiskt brydde sig - även fast jag inte alltid insåg det just då. Att andra människor faktiskt bryr sig om mig. För varför skulle dom göra det? Jag var ju inget speciellt. Rätt tråkig. Tyst. En aningen otrevlig och hemsk person. Det var ju så jag såg på mig själv. Och mitt självförtroende ska vi ju inte ens prata om.
Så jag är så otroligt tacksam för de här människorna. Det lilla gänget. Vissa dagar under de senaste åren, främst i tvåan på gymnasiet, mådde jag riktigt dåligt. På allvar. Jag orkade knappt ta mig till skolan. Det var rätt illa. Men jag kom till skolan, och det räckte med så små saker från de här människorna som gjorde att jag nästan tappade andan. Saker som gjorde att jag kände mig älskad och värd helt enkelt. En kram från Alice, ett leende från Lova, höra Beata skratta, att skämta med Klara, ibland bara en enkel blick från Paulina. Det räckte för att jag skulle orka med dagen. Och det här låter så fånigt, jag vet, men jag tror att det var just därför jag lärde känna dom.
För att på något sätt få känna den vänskapen, att få hjälp från det hållet liksom.
För att på något sätt få känna den vänskapen, att få hjälp från det hållet liksom.
Om någon hade sagt till mig på lågstadiet att jag skulle få en krets med väldigt nära vänner, som bryr sig om mig, som faktiskt vill hjälpa... Jag hade inte trott på det. Inte en chans. Som jag skrivit tidigare så minns jag inte så mycket från min tid på lågstadiet. Högstadiet är mest som en dimma - ibland är vissa saker så klara, men så plötsligt blir det suddigt och jag får minnesluckor. Det handlar inte om att jag dåligt minne eller nåt. Det är mer att jag brydde mig verkligen inte om någonting. Eller snarare, jag var extremt likgiltig.
Inför ALLT. Ingenting spelade liksom någon roll. Och jag blev självisk på det sättet antar jag. Att jag på något sätt fick för mig att jag hade det värst av alla i hela världen. Och jag kunde väl fortfarande inte riktigt förstå att jag hade förlorat min syster.
Det är så otroligt mycket jag vill skriva ner här, men jag vet ju aldrig vart exakt vart jag ska börja någonstans.
När Lovisa precis hade dött var det så mycket som hände. Släkt som kom, alla telefoner som ringde hela tiden, alla blommor vi fick... det tog liksom aldrig slut. Som om folk på allvar trodde att om de skickade tillräckligt många blommor i olika färger och former så skulle vi inte vara lika ledsna längre. Som om Lovisa skulle komma tillbaka. Jag var förbannad hela tiden. Jag var åtta år gammal, och jag har aldrig varit så arg på världen som jag var då. Och det tog ju aldrig, aldrig slut. Vart man än gick. Alla i hela Skultorp visste vad som hade hänt, folk pratade om det i affärerna, på gatorna, i korridorerna på skolan. Lärare som elever. Och så gick jag där, dag ut och dag in, och kände allas blickar bränna på ryggen. Man vågade inte se mig i ögonen, man viskade bakom min rygg. Om man inte var så modig och gick fram och frågade mig rakt ut alltså.
"Var det din syster som dog eller?"
Jag tänkte på saker som ingen åttaåring borde tänka på. Hemska, självdestruktiva saker. Så mamma och pappa köpte en hund. Som att fylla det där hålet. Och det fungerade på mig åtminstone. Jag har alltid älskat djur i alla former, och speciellt hundar så att få åka och titta på valpar var rätt grymt. Självklart var vi inte en bra familj för en hund. Inte då åtminstone, vi kunde väl knappt ta hand om oss själva. Så det är väl inte konstigt att Molly var rätt dum i huvudet de första 10 åren. Med mamma som inte kunde träffa andra människor, på grund av hennes sjukdom, med mig som bara var arg. Hela tiden. Jag ville gå ut och gå med Molly, men så blev jag ju biten. Lovisas bästa vän bodde precis nedanför vårat hus, och vi brukade gå förbi där ibland där efter allting. När Lovisa var borta blev det väl att man gick dit av ren vana, och hälsade av ren artighet. Vad skulle man säga egentligen. Men så gick vi där, jag pappa och Molly. Och så blev hon helt knäpp. Hon fick ett sånt där vansinnesanfall som hon alltid fick när hon mötte andra hundar. Och den här gången var det väl extremt.
Jag hamnade emellan. Molly hade bitit upp ett stort sår på mitt ben, så jag fick åka in och sy ihop. Har för mig att mamma blev helt vansinnig på Molly, men jag kunde inte med att avliva henne. Att någon mer skulle dö, jag klarade inte av det. Så vi behöll henne, och började med hundpsykologer och allt sånt. Och det är jag så glad för nu - att ha hund blev väl som en terapi för hela familjen tror jag. Speciellt nu, då hon är hur snäll som helst.
"Var det din syster som dog eller?"
Jag tänkte på saker som ingen åttaåring borde tänka på. Hemska, självdestruktiva saker. Så mamma och pappa köpte en hund. Som att fylla det där hålet. Och det fungerade på mig åtminstone. Jag har alltid älskat djur i alla former, och speciellt hundar så att få åka och titta på valpar var rätt grymt. Självklart var vi inte en bra familj för en hund. Inte då åtminstone, vi kunde väl knappt ta hand om oss själva. Så det är väl inte konstigt att Molly var rätt dum i huvudet de första 10 åren. Med mamma som inte kunde träffa andra människor, på grund av hennes sjukdom, med mig som bara var arg. Hela tiden. Jag ville gå ut och gå med Molly, men så blev jag ju biten. Lovisas bästa vän bodde precis nedanför vårat hus, och vi brukade gå förbi där ibland där efter allting. När Lovisa var borta blev det väl att man gick dit av ren vana, och hälsade av ren artighet. Vad skulle man säga egentligen. Men så gick vi där, jag pappa och Molly. Och så blev hon helt knäpp. Hon fick ett sånt där vansinnesanfall som hon alltid fick när hon mötte andra hundar. Och den här gången var det väl extremt.
Jag hamnade emellan. Molly hade bitit upp ett stort sår på mitt ben, så jag fick åka in och sy ihop. Har för mig att mamma blev helt vansinnig på Molly, men jag kunde inte med att avliva henne. Att någon mer skulle dö, jag klarade inte av det. Så vi behöll henne, och började med hundpsykologer och allt sånt. Och det är jag så glad för nu - att ha hund blev väl som en terapi för hela familjen tror jag. Speciellt nu, då hon är hur snäll som helst.
Och det var så mycket som jag tänkte på hela tiden. Den där depressionen jag hade när jag var liten, jag tror inte att den försvann. Den fanns därinne, och det var så jobbig att alltid känna av den i varje lilla sak jag gjorde. Jag blev så isolerad på något sätt. Jag skyllde liksom allting på att jag var ledsen. Jag vet inte riktigt hur jag ska förklara. Jag blev nog omedvetet väldigt självisk på det viset, som jag skrev tidigare. Som om jag hade råkat ut för de hemskaste sakerna på skolan - vilket jag tvivlar på var sant. Alla har sina saker som man kämpar med. Men jag blev så van vid att folk tyckte synd om mig, så jag tror att jag omedvetet utnyttjade det liksom. Jag tyckte rätt synd om mig själv, blandat med att bara vara arg.
Men jag visade det aldrig. Jag kunde inte. Jag hade ju hela mitt liv varit tvungen att vara knäpptyst, på grund av mammas sjukdom, så att kunna avreagera sig gick inte. Det var bara att vara tyst och hålla inne allting.
Men jag visade det aldrig. Jag kunde inte. Jag hade ju hela mitt liv varit tvungen att vara knäpptyst, på grund av mammas sjukdom, så att kunna avreagera sig gick inte. Det var bara att vara tyst och hålla inne allting.
Jag skäms lite nu i efterhand över hur jag måste ha varit för mina vänner på lågstadiet. Det kan knappast ha varit lätt. Det blev så mycket drama i slutet av sexan, och jag mådde svindåligt. Anledningen var så otroligt fånig - det var något sånt där typiskt tjejbråk, med en massa drama. Ni fattar. Men jag tror nu att det för mig var någonting helt annat. Jag hade liksom varit som en tickande bomb mellan trean till sexan, så nu fick minsta lilla bråk mig att helt explodera och förstora allting. Egentligen var det nog alla undantrycka känslor som äntligen kom fram, det blev till slut för mycket för att orka hålla inne allt.
Så jag började högstadiet. Och rätt så snart bytte jag klass. Och det var det bästa jag hade kunnat göra. Just då trodde jag nog att det berodde på människorna, men det var det verkligen inte. Jag behövde bara börja om i en ny klass där majoriteten av eleverna var människor jag inte kände. I min första klass kände jag typ alla, alla kunde min historia, visste hur jag var. Så när jag bytte till Delta, så blev det lite som en nystart. Jag klippte av mig ALLT hår (det var jättefult, men otroligt skönt), bytte klädstil, rubbet. Och lite, lite mer utåtriktad blev jag nog. Men det var ändå flöjten som gjorde allting bättre. Hur jag än vrider och vänder på det så kommer jag alltid tillbaka till flöjten. Och det är jag så GLAD för!
Och nu sitter jag här i Skultorp. Och jag är jättenöjd! Imorgon bittti åker jag tillbaka upp till Falun, och jag börjar den sista terminen på Konservatoriet. För första året iallafall. Igår anmälde jag mig till Musikhögskolorna i Sverige, och i höst börjar alla "stora" ansökningar. Ni som känner mig vet vad jag pratar om. Det är äntligen dags att på allvar börja jobba med det som jag älskar, och det kommer bli så häftigt. Jag har hamnat rätt, till slut!
Nu ska jag äta Ben&Jerry's - något som jag definitvt inte kommer kunna njuta av uppe i Dalarna, och samtidigt titta på nya avsnittet av Sherlock och njuta av Benedict och Martin. Låter rätt bra.
en text om Sanna
Det här är ännu ett inlägg där jag ännu inte vet exakt hur jag ska börja. Det är så mycket jag känner att jag vill berätta, att kunna förklara mitt liv på ett sätt som folk inte blir upprörda över. För det har jag varit med om. Människor som blir ledsna. Människor som blir chockade. Att människor faktiskt kan bli arga. Jag tror att det kan vara för att mitt liv faktiskt är en verklighet som många inte tänker på, och att få höra hur ett liv kan förändras så pass mycket är läskigt. Den här gången kommer jag skriva väldigt mycket, och väldigt personligt, så än en gång - ni behöver inte läsa allt. Men here we go.
Som många numera har förstått - gamla vänner, vänners vänner, vänner jag nyss lärt känna - så har jag förlorat en syster. Men jag tror ärligt talat att många inte vet så mycket mer än så, även personer som känner mig väl. Jag har nämligen aldrig riktigt klarat av att prata om det, och man kunde inte vända sig till min familj över huvud taget under en viss period. Jag antar att en stor del av mitt liv är väldigt oklar - även för mig. Så att för en gångs skull kunna skriva av mig här är väldigt skönt. Vetskapen om att jag kan sitta framför datorn och skriva av mig, att skriva om det som jag känt så otroligt länge, är nog avslappnande. En sorts lättnad liksom. Att för en gångs skull faktiskt slippa känna de där sorgsna blickarna, och att slippa känna mig tvingad att berätta.
(det jag kommer skriva i de här inläggen är sånt som jag känner, så oavsett om det faktiskt är sant eller inte, så är det en sanning för mig, det är såhär jag ser på mitt liv. Och det känns som att det faktiskt är viktigare än att hålla mig till ren fakta.)
Jag föddes 1994. Jag älskar min familj otroligt mycket, och för mig kommer de tidiga åren i mitt liv vara de lyckligaste, trots allt som skulle hända. Mamma och pappa kommer alltid vara de närmaste personerna i mitt liv - mamma som på något sätt alltid är glad, så otroligt musikalisk, och jag är alltid så förundrad över hur man kan vara så godhjärtad som hon är. Pappa, som alltid finns där för mig. Jag tycker jag är mest lik honom. Ingen av oss säger så mycket, men vi lyssnar och vi förstår. Och han har alltid förstått mig så otroligt bra, och det har alltid varit så hemskt skönt. Vetskapen om att man inte alltid behöver prata, man finns där för varandra ändå. Han kommer alltid vara min största förebild. Och så Lovisa. Min storasyster. Hon föddes -93, och var alltid den personen jag beundrade mest av alla. Hon var också min allra bästa vän, och vi gjorde ALLT tillsammans. Hon var min hjälte helt enkelt. Det är hon fortfarande.
För mig har mitt liv varit normalt. Det är först under de senaste två åren som jag insett att min uppväxt var allt från normal. Jag vet inte när exakt, men någon gång när jag var väldigt, väldigt liten så fick Lovisa cancer. Leukumi, blodcancer. Och sen blev hon frisk. Och några år senare kom det tillbaka. Jag kommer personligen inte ihåg det här - för mig hade hon alltid cancer, och eftersom hon fick det när hon var så pass liten så var det normalt för oss att vara på sjukhuset. Lovisa åkte fram och tillbaka, mellan sjukhuset och hemma i Skultorp. Det var så mycket som var viktigt. Det jag kommer ihåg är att jag tvättade händerna. Hela tiden. Mamma och pappa turades om att vara med mig, vilket jag aldrig tänkt på. Det är först nu efteråt de berättade att de ville att det skulle vara rättvist. Det kan väl annars bli lätt att föräldrarna bara tänker på det barn som är sjukt. Så var det aldrig hos oss, och jag inser först nu hur viktigt det faktiskt var.
Jag kan fortsätta prata om alla rutiner i en evighet. Det tog ju aldrig slut. Och jag får väl också påminna att det här var när jag var mellan 1-8 år gammal. En period i livet som är väldigt viktig. Men det är inte det viktigaste. Eller jag borde väl säga det värsta antar jag. Men det känns så konstigt att säga så - för mig är det här som sagt "normalt".
När jag var väldigt liten blev mamma sjuk. Jag vet inte hur, eller varför, men det blev hon. Jag tror att det var ett virus eller någonting som gick i familjen, och alla blev sjuka. Först Lovisa, sen pappa, sen jag, sen mamma. Men när vi andra tillfrisknade blev det värre för henne. Hon hade fått hjärninflammation. Jag vet inte vad det här betydde, som sagt så var jag väldigt liten, men jag vet att allting förändrades. Det var samtidigt som Lovisa var sjuk vad jag har förstått det som.
Jag vet verkligen inte vad jag ska skriva nu. Jag tror att det lättaste sättet att förklara är att på något sätt försöka få dig i min situation. Hur var det för dig i ditt liv när du var runt 2-6 år gammal? Småbråk eller lekar med syskonen? Skrattade du mycket? Lekte du inomhus? Var du ledsen och grät? När mamma blev sjuk kunde jag inte göra något av det. Det jag kommer ihåg mest är tystnaden. Att hela tiden försöka vara tyst, "mamma måste sova". Och jag förstod inte varför, men jag visste att det var viktigt. Nu efteråt har mamma berättat att hon i början inte klarade av 70 decibel. Ett tyst, viskande samtal mellan två personer är runt 50 decibel. Mammas smärtgräns var 70.
Men som sagt, det blev normalt för mig. Ett hus i tystnad. Ville vi leka fick vi gå utomhus. Var jag ledsen och grät fick jag bli tröstad av pappa, för ljudnivån var för hög. Att ta hem kompisar funkade inte alls. Men mest av allt fick vi inte väcka mamma. Dessutom, utöver allt det här, blev Lovisa sjuk igen. På allvar. Att vara 4 år gammal och uppleva allt det här är inte något jag vill tänka på.
Men samtidigt var det så otroligt mycket kärlek hela tiden. Problem löstes med kramar. Jämt. Och jag insåg nog aldrig vad det var som hände. Det var så mycket roliga saker som ju också hände. Iallafall för en liten flicka. Vi åkte utomlands och gick på julfest varje år tack vare Barncancerföreningen. Det var alltid lika spännande när sjukhusclownerna kom och besökte oss på rummet när Lovisa låg inskriven. När Lovisa var extra dålig och var tvungen att åka till Östra Sjukhuset så bodde vi på Ronald McDonalds Hus i Göteborg och spelade MarioKart och lekte kurragömma dagarna i ända. När vi var hemma i Skövde var jag och Lovisa alltid hos Lena på Lekterapin och fyllde små glasflaskor med salt som vi färgade med kritor, vi var alltid lika stolta över dom. Vi fick till och med små "lektioner" av Erica som jobbade på Barnavdelningen, som kom in till rummet med små figurer över kroppens celler och berättade allt om vita och röda blodkroppar och dumma bakterier och deras lilla inbördeskrig. En gång i ettan, jag måste ha varit runt 7 år, så åkte vi som vanligt till Göteborg. Den gången var vi där väldigt länge, så jag blev undervisad på sjukhuset. Jag kommer ihåg att jag tyckte det var så himla tufft att vara i Göteborg - bara själva hallen i sjukhuset hade ett gammalt skepp hängandes från taket. Och jag fick faxa små brev till skolan i Skultorp. För en sjuåring var det rätt coolt.
Och jag har så många fantastiska minnen från de där sena åren, även de minsta sakerna är underbara. Som de gångerna jag och Lovisa sprang till skogen och klättrade i träd (vilket alltid slutade med att pappa fick komma springandes och lyfta ner en livrädd Sanna. Varje gång...). Eller då vi uppfann olika recept med ingredienser från trädgården - våra salladsmackor med röda vinbär var favoriten. Eller den gången vi fick för oss att åka nedför trappan i en sackosäck, vilket slutade med många blåmärken men med ännu mer skratt. Alla de här småsakerna gör mig så otroligt glad, och jag minns dom så tydligt, vilket jag nu är så väldigt glad för.
Men efter det här så blev det bara värre och värre. Vad jag har hört nu efteråt så hände allt så otroligt fort. Ena stunden var vi hemma, med Lovisa som precis höll på att börja spela cello på Musikskolan, och i andra så var vi tillbaka. På sjukhuset. Och det är nu det börjar bli mörkt för mig. Det enda jag kommer ihåg är alla vuxna människor som var så allvarliga. Lovisa som inte orkade prata. Alla blommor som kom. Och sen plötsligt, så blev vi väckta under en natt på sjukhuset. Jag kommer ihåg det så tydligt. Det var Alla Hjärtans Dag, den 14 februari 2002. Den 15 februari skulle Lovisa fylla nio, så vi hade presenter liggandes längs med väggen. Och sen är det svart. Jag vet bara att jag höll hennes hand, och helt plötsligt så åkte vi därifrån. Jag vet att jag vände mig om i bilen och tittade mot hennes fönster när vi körde därifrån, och förstod inte hur vi kunde lämna henne där. Och sen var det begravning. Jag minns att den var blå - blåa rosor, blå kista, allting i blått. Hennes klass till vänster, och vi till höger. Vår släkt, mamma, pappa och så jag.
Och mamma var fortfarande sjuk. Den tystnaden som var i vårat hem under den tiden.... jag vill inte ens tänka på den. Jag kan inte ens tänka på den. Hela det året är suddigt för mig. Jag kommer inte ihåg någonting alls, förutom när vi skaffade en hund ett halvår senare. Som för att på något sätt fylla det tomrum som plötsligt blivit. För mig hjälpte det lite skulle jag tro. Jag kommer ihåg så pass lite.
Dock så vet jag att jag aldrig har mått så dåligt, och känt mig så ensam som jag gjorde under de kommande 4-5 åren efter det. I början var det riktigt illa. Det här med depression har alltid varit något som har följt efter mig sedan dess. Och jag antar att det förklarar varför jag har så många minnesluckor från min tid på mellanstadiet. Att vara deprimerad när man är 9 år gammal är något jag tror kommer förfölja mig hela mitt liv. Den där ensamheten. Och alla dom där frågorna. Det var nog det som var värst. Barn är ärliga - man tänker inte på såna här frågor när man är liten, och därför kan man oavsiktligt vara hemsk, rent ut sagt. Jag kommer ihåg en gång, det måste ha varit bara några veckor efter att skolan fått reda på vad som hänt, då jag faktiskt blev förföljd av en skara barn som ropade frågor efter mig på skolgården.
Jag blev till slut tvungen att gömma mig bakom skolan för att undvika alla elever och alla blickar.
Jag förstår att man var nyfiken och inte förstod vad som hänt, men när jag som nioåring blir förföljd och får frågor som "var det din syster som dog eller?" ropade efter mig i korridoren dagarna ut, varje vecka, varje månad i ett år framöver, så sätter det sina ärr. Ärr som jag fortfarande har kvar.
Dock så vet jag att jag aldrig har mått så dåligt, och känt mig så ensam som jag gjorde under de kommande 4-5 åren efter det. I början var det riktigt illa. Det här med depression har alltid varit något som har följt efter mig sedan dess. Och jag antar att det förklarar varför jag har så många minnesluckor från min tid på mellanstadiet. Att vara deprimerad när man är 9 år gammal är något jag tror kommer förfölja mig hela mitt liv. Den där ensamheten. Och alla dom där frågorna. Det var nog det som var värst. Barn är ärliga - man tänker inte på såna här frågor när man är liten, och därför kan man oavsiktligt vara hemsk, rent ut sagt. Jag kommer ihåg en gång, det måste ha varit bara några veckor efter att skolan fått reda på vad som hänt, då jag faktiskt blev förföljd av en skara barn som ropade frågor efter mig på skolgården.
Jag blev till slut tvungen att gömma mig bakom skolan för att undvika alla elever och alla blickar.
Jag förstår att man var nyfiken och inte förstod vad som hänt, men när jag som nioåring blir förföljd och får frågor som "var det din syster som dog eller?" ropade efter mig i korridoren dagarna ut, varje vecka, varje månad i ett år framöver, så sätter det sina ärr. Ärr som jag fortfarande har kvar.
Som tur är så är det ju mycket bättre nu, och om jag ska vara ärlig så var det först på Musikgymnasiet i Skövde som jag insåg att inte alla är så nyfikna, att det är okej att vara sig själv. Tidigare hade jag alltid varit den deprimerade tjejen med en död syster, och så plötsligt blev jag den tjejen som spelade flöjt och drömde om London och det var som ett helt nytt liv öppnade sig framför mig.
Jag orkar inte skriva mer nu, men jag kommer definivt berätta mer om "tiden efter"-perionden. Jag förstår att det här var väldigt personligt, men jag har knappt skrapat på ytan. Det är så mycket mer jag vill kunna förklara på ett bra sätt, om varför jag är som jag är och varför jag reagerar på vissa saker på det sättet som jag gör. Det känns som att det fortfarande behövs.
Jag orkar inte skriva mer nu, men jag kommer definivt berätta mer om "tiden efter"-perionden. Jag förstår att det här var väldigt personligt, men jag har knappt skrapat på ytan. Det är så mycket mer jag vill kunna förklara på ett bra sätt, om varför jag är som jag är och varför jag reagerar på vissa saker på det sättet som jag gör. Det känns som att det fortfarande behövs.
en text om Lovisa
Ikväll spelade jag solo på en elevafton. Det är så mycket som går runt i tankarna nu så jag vet inte riktigt vart jag ska börja.
Ni behöver inte läsa igenom allting, men jag måste skriva av mig någonstans.
Ni behöver inte läsa igenom allting, men jag måste skriva av mig någonstans.
Jag har hela mitt liv haft en enorm scenskräck, vilket för mig har varit rätt konstigt - känslan att få spela solo är nog den bästa jag vet. Samtidigt kan jag få en sån enorm ångestkänsla över det hela. Men i slutändan är det ändå alltid glädjen som tar över, som gör att jag kan klara av att spela och känna "gud vad kul det var! Det gick ju kanske rätt okej ändå..".
Idag var det annorlunda. Jag vet inte om det är för att jag helt enkelt är lite ovan, det var länge sen jag spelade själv på en konsert. Det kan ju vara en vanesak liksom. Men idag mådde jag fysiskt dåligt, vilket jag aldrig har gjort innan. Jag tillbringade hela dagen med att vara nervös (vilket jag brukar), och när minuterna innan jag skulle gå ut och spela närmade sig så kom det. Kalla fingrar, lite hyperventilation, det vanliga. Det brukar jag ändå kunna kontrollera med en jävla anamma och ren och skär spelglädje. Sen gick jag ut, och det kändes rätt ok. Jag spelade, och det gick så sjukt dåligt. Iallafall i mitt huvud. Jag spelade fel på ställen som tidigare gått så himla bra, och hakade upp mig. Och när jag väl börjar tänka på det så sitter det fast i huvudet, det går inte att släppa. Jag spelade färdigt stycket, och gick raskt ut efter att ha tackat. Och från den stunden tills nu, då jag sitter och skriver två timmar senare, hade jag ångest.
Så efter väldigt mycket känslor och funderingar fram och tillbaka kom jag fram till exakt varför det gick så dåligt, just idag, just nu. Varför jag mådde så dåligt över något som jag annars älskar. Och det är på grund av det som det alltid är.
Lovisa. Ensamheten. Det enorma hålet som har funnits i mig sedan 2002. Och det är ett hål som jag aldrig kommer kunna fylla. Tro mig, jag har försökt. Jag har provat vad som känns som allt och lite till. Psykologer, terapeuter, prat, tystnad. Sen upptäckte jag musiken. Eller snarare flöjten. Plötsligt hade jag något som gjorde mig lycklig, som på något sätt fyllde upp en liten del av det där enorma hålet.
Och sen dess har jag spelat, och satsat. Bara på flöjten, det är målet. Och det är nog därför jag klarar av den där scenskräcken - jag spelar för Lovisa helt enkelt. Varenda gång. Det är något som är självklart för mig.
Och sen dess har jag spelat, och satsat. Bara på flöjten, det är målet. Och det är nog därför jag klarar av den där scenskräcken - jag spelar för Lovisa helt enkelt. Varenda gång. Det är något som är självklart för mig.
Och så plötsligt, så mådde jag bättre. Men trots det är det något som jag aldrig riktigt kommer undvika.
Den där jävla frågan. "Du då? Har du syskon? ". Så varför har den frågan med konserten idag att göra?
Jo, därför att jag igår gjorde något som jag aldrig trodde jag skulle göra.
Jag fick frågan, som vanligt, och svarade "nej. Jag är ensam".
Den där jävla frågan. "Du då? Har du syskon? ". Så varför har den frågan med konserten idag att göra?
Jo, därför att jag igår gjorde något som jag aldrig trodde jag skulle göra.
Jag fick frågan, som vanligt, och svarade "nej. Jag är ensam".
Jag mår fortfarande dåligt för det. Jag har aldrig någonsin sagt, och faktiskt bekräftat, att jag är ensam. Jag har inga syskon. Åtminstone inte längre. Hur svarar man på en sån fråga egentligen? Jag har alltid sagt att jag har en syster och om det blir en följdfråga (som det ofta blir), så har jag berättat sanningen. Min berättelse har blivit kortare och kortare med åren har jag märkt. Har inte riktigt orkat gå igenom allt igen.
Igår sa jag att jag inte hade någon syster. Och idag spelade jag konsert. Idag hade jag med mig mitt halsband, det som jag alltid har närmast hjärtat, med hennes foto i. För det är vad jag har kvar. Ett halsband med ett fotografi. Som dessutom sakta men säkert börjar gulna. Och när jag tog på mig halsbandet insåg jag plötsligt - jag är helt ensam. När jag spelat klart den här konserten så har jag ingen. Jag har mina föräldrar och mina vänner, men ni anar inte hur mycket jag skulle ge för att ha en syster som jag skulle kunna ringa. Jag skulle ringa henne direkt efter konserten, trötta ut henne med alla detaljer tills hon blev arg. Eller så skulle hon skratta. Jag vet ju inte.
Det är precis såna här tankar som jag har varje kväll. Jag tittar på nattduksbordet innan jag släcker och ser fotot av hon och mig där, på en av Barncancerfondens julfester, med hennes hand i min. Eller så ser jag mitt gosedjur, ett likadant som hon hade med sig i kistan. Vart jag än vänder mig så ser jag spår av Lovisa, och så känner jag det igen. Den där ensamheten. Hålet i bröstet som bara blir större och större ju längre tid som går. För det här är något som jag aldrig kommer komma över. Åtminstone inte utan flöjten och musiken. Och det var därför jag blev så arg idag, därför det gick så dåligt.
Det var därför jag blev så ledsen. Insikten om att man är själv. Men samtidigt blir jag stark, för varje dag som går, och det är som en cirkel. Det är tack vare musiken som jag klarar av att vara ensam, och det är tack vare Lovisa som jag klarar av att spela över huvud taget.
Jag är glad att jag skrev av mig nu - för dig som läser kanske du förstår precis vad jag tänker på, eller så kanske du blir lite förvirrad av det jag skrivit? Jag kommer defitinit skriva mer om Lovisa. Det känns som att det är något som är nödvändigt för mig, nu. Att försöka påbörja en ny del av sitt liv, och samtidigt vara så fast i det förflutna är aldrig något bra. Det här med att skriva vet jag hjälper, och jag kommer inte längre skriva det i någon dagbok. Jag vill att folk ska förstå, ska fatta, och inte ställa den där frågan mer. Förhoppningsvis hjälper det här till en smula.
vill tillbaka
får såna därjobbiga flashbacks till England då och då, och inser hur mycket jag älskar att vara där. Det känns lite sjukt att det inte är så himla långt kvar tills det på allvar är dags att försöka flytta dit. Galet.
Den här veckan har det hänt en del iallfall! Jag har fyllt nitton, vilket måste vara ett av de absolut tråkigaste åren i ens liv. Man gör ju i princip inget annat än att gå omkring och stampa i väntan på att fylla tjugo och bli vuxen på riktigt. Min födelsedag var himla mysig ändå - att vara hemma med mamma och pappa och hunden och sen äta på Thai House på kvällen. Kunde ju varit värre liksom. Försökte vara produktiv och göra sånt som jag annars inte kan göra i Falun under de här dagarna. Har därför varit en massa med saknade vänner, varit ute och skrämt folk på krogen, lunchat med mamma på stan och spelat OTROLIGT mycket Skyrim. Väldigt väldigt produktivt där, Sanna (så värt det dock).
Vill typ inte tillbaka till Falun. Eller jo, det vill jag ju, men först nu i slutet av veckan har jag insett exakt hur mycket jag faktiskt saknade min familj. Har alltid tänkt att jag var lite tuff och hårdhudad sådär, och känt mig allmänt cool som inte har haft någon större hemlängtan över huvud taget (finns ju skype, hallå). Men nu måste jag väl erkänna - det är rätt jobbigt att säga hejdå. Så är det ju inte så himla långt kvar tills det är julafton och LOV som tur är. Hoppas jag överlever tills dess åtminstone. Vet inte vad jag ska göra tills dess förutom att öva. Får sitta i Falun och titta på bilder från London och planera för framtiden. Typ som vanligt alltså.
ibland är det skönt att vara jag
blir mer och mer kär i Falun för varje dag som går. Det är lite som en blandning av alla platser trivs i - lite engelskt, lite som Karlskrona, lite Stockholm, lite som hemma. Bara hemtrevligt och mysigt, vet inte hur jag ska beskriva det. Det ENDA jobbiga är att det börjar bli kallt! Märker verkligen att jag kommer från södra Sverige - så kallt som det är nu i Falun, så kallt kanske det är i slutet av november/början av december i Skövde. Gick och klagade lite högt över kylan, fick till svar att "vänta bara tills januari kommer..". Alltid lika uppmuntrande att höra. Men har hört lite rykten att Falun är som vackrast när snön har fallit, speciellt under juletid - så det kommer väl kanske kompensera lite.
Har haft några långa dagar den senaste veckan - men bara roliga saker, verkligen! Hela veckan har vi repat med orkestern inför konserten som var i fredags, då vi spelade Haydn's cellokonsert i C-dur(?) och första satsen ur Brahms fjärde symfoni! Det var rätt kul, och det gick bra faktiskt. Det är bland det jag älskar mest med konservatoriet - orkestern! Att kunna vara med i en symfoniorkester, som faktiskt har så många musiker så att man ens kan kalla det en symfoniorkester! På lördagen var det ännu en konsert, fast med Dalasinfoniettan. Som btw var fantastiska. Som vanligt. Så himla fräckt att jag faktiskt kan gå och lyssna på en proffsorkester närhelst jag vill, gratis. Ibland är det extra kul att läsa klassisk musik så man får göra såna saker. De spelade dessutom Beethovens 6a, som jag själv har spelat väldigt många gånger, men däremot aldrig lyssnat på "live". Det var rätt awesome. Och idag tvättade jag hela dagen, kul det där. Försov mig något förskräckligt (skräll där), så hann inte med Öppet Hus på skolan... aja. Hann ju med att tvätta lite extra, det är väl....kul.
Börjar sakta känna mig bekväm här förresten, det tar sin tid som det oftast brukar för mig, men nu känns det verkligen rätt. Att kunna vakna på morgonen och genuint trivas med vad jag gör, det var något jag faktiskt inte trodde jag skulle känna på rätt länge. Även all den sociala biten, brukar ju mest vara rätt inåtvänd och sådär. Kanske jag fortfarande är, men det är ändå en stor skillnad för hur det annars brukar vara. Tror det är flöjtens skull faktiskt. Jag är så OTROLIGT peppad på något sätt, hela tiden. Att för en gångs skull känna att jag faktiskt kan klara av det här, att vara motiverad till att jobba för att kunna bli bättre på att spela, på allt. Plötsligt har jag liksom allting inom räckhåll, och känns äntligen bra. Ser plötsligt möjligheterna framför mig. Låter väl rätt cheesy, men det är sant. Jag har hamnat rätt till slut.
hallå världen
Idag har jag bott i Falun i 43 dagar. Det låter nästan som en evighet, men tiden har gått så otroligt fort. Än så länge känns allting någorunda normalt och bra. Jag trivs väldigt, väldigt bra, både med skolan och alla vänner och lärare och allt sånt. Går nog undermedvetet omkring och bara väntar på att allt ska rasera. MEN det gör det ju inte! Och på tal om lärare - min flöjtlärare är så otroligt bra! Jag spelar just nu ett stycke av Chaminade (concertinon) och är lite allmänt kär sådär, och ni anar inte hur mycket jag har lyckats lära mig under den här rätt korta tiden på Konservatoriet. Det går framåt med stormsteg! Det är så kul, och framförallt inspirerande, när man faktiskt hör att man gör framsteg. Jag brukar aldrig höra sånt annars, det har väl varit mer att man har tänkt tillbaka och bara "oh just det, sådär kunde jag ju inte spela för typ ett år sedan, coolt.". Men nu märker jag snarare små skillnader för varje vecka som går. Det är coolt. Tror att det är miljön som gör det, om jag ska vara ärlig (jag ser fortfarande Dalahästar vart jag än går btw). Alla är så lugna här, och skolan är urmysig. Man är ju inte direkt stressad om man säger så.
Imorgon händer det en massa för mig förresten! Jag ska följa med Dalasinfoniettans blåskvintett (där min lärare är med), och vara bladvändare på ett stycke de ska spela med en pianist, Thuilles Sextett för blåskvintett och piano. Jag var med på repet idag, och det var så häftigt. Visst, det var väl inte värsta grejen direkt, jag satt där och vände sidor, men det kändes lite tufft att sitta med på repet och lyssna på vad dom säger, vad dom tänker, om stycket och sådär. En liten mini-masterclass typ. Det ska bli kul imorgon iallafall, får ju en gratiskonsert med en blåskvintett på köpet liksom. När jag väl kommer tillbaka är det vidare mot en maskerad...... vet fortfarande inte vad jag ska vara. Notvändare? Får tejpa fast noter på kläderna eller nåt. Men jag ser fram emot helgen!
femte september
sakta men säkert börjarjag få igång några nya rutiner. Börjar faktiskt känna mig som hemma, på riktigt. Idag var det en rätt chill dag, och tror nog att torsdagar blir min nya favoritdag i veckan. Först musikhistoria med hela klassen (för en gångs skull), sen en två timmar lång gemensam blåslektion - ni anar inte hur mycket jag har längtat efter en sån lektion! Och till slut flöjtlektion! Idag slutade den med att vi höll på i nästan två timmar, istället för 80 minuter... Antar att det är sånt som händer när man har kul och är ledig resten av kvällen. Jag har verkligen så otroligt mycket att spela nu, jag har aldrig haft det förut! Riktigt häftiga kadenser som man blir helt slut i huvudet av att spela, två konserter och en massa andra noter som jag bara älskar! Och i vår kommer jag få spela en MASSA - plus sökningar(!) - så ni ska bara veta!
Vill inte avslöja för mycket nu, men en stor grej är på gång för mig åtminstone.
Det känns verkligen som att jag har hamnat helt rätt, till slut, och trots att ingen nog riktigt känner sig som hemma med klassen och skolan och allt ännu, så är det ändå skön stämning! Och lokalerna ska man inte prata om. Gammal herrgård i princip. Underbart! Imorgon har jag gehör, vokal träning och orkester (äntligen). That's it. Ska försöka fylla upp mitt tomma schema med övande, samt hitta en riktigt bra kiropraktor. Har problem med rygg/nacke och har ingen lust att känna mig som 80+ när jag inte ens fyllt 19 än. OCH PÅ LÖRDAG ÄR DET INSPARK! Sjukt taggad, men också oroad - dom frågar hela tiden om man har någon fobi mot något - så borde jag vara oroad? Men det blir kul. Ser fram emot det!
Det känns verkligen som att jag har hamnat helt rätt, till slut, och trots att ingen nog riktigt känner sig som hemma med klassen och skolan och allt ännu, så är det ändå skön stämning! Och lokalerna ska man inte prata om. Gammal herrgård i princip. Underbart! Imorgon har jag gehör, vokal träning och orkester (äntligen). That's it. Ska försöka fylla upp mitt tomma schema med övande, samt hitta en riktigt bra kiropraktor. Har problem med rygg/nacke och har ingen lust att känna mig som 80+ när jag inte ens fyllt 19 än. OCH PÅ LÖRDAG ÄR DET INSPARK! Sjukt taggad, men också oroad - dom frågar hela tiden om man har någon fobi mot något - så borde jag vara oroad? Men det blir kul. Ser fram emot det!
ensam hemma.....
nu är jag ensam igen. Erica kom upp hit i torsdags och åkte vid tolv idag. Det var så skönt att ha en superbra vän så nära, och kunna prata ut sig lite, det är ju inte så många chanser jag har det direkt här uppe. Det var så roligt verkligen, vi gick ut och åt varje kväll - O'learys i torsdags och sushi(!) och Pitcher's igår. Konserten i fredags var skön också - jag kom på att det var första gången NÅGONSIN som jag deltog i en konsert utan att ha flöjten med mig... kändes lite underligt. Det var så otroligt skönt att Erica kom hit, att se ett bekant ansikte! Men som sagt, nu är jag ensam igen, så det första jag gjorde när hon åkt var att göra det jag är bäst på - att öva. Trotsade regnet och cyklade till Konservatoriet och övade lite skalor och annat trevligt, hängde med konservatoriekatten (som var urgosig) och bara chillade lite sådär. Nu ska jag fortsätta tröstäta en massa engelsk konfekt i min ensamhet och se på patetiska musikaler på Netflix, så det så. Och nog lyssna på Muse. Antaligligen bara lyssna på Muse...HEJHEJ
25 dagar
idag är det 25 dagar kvar tills jag flyttar från Skövde. Känns som att jag längtat på den här stunden en så lång tid! Har ju vetat precis vad min "plan" var ända sedan sexan på högstadiet, om inte tidigare. Och nu sitter jag här och lever den drömmen. Känns lite overkligt, lite skrämmande, och rätt så väldigt mycket underbart.
Och om allt går enligt planerna så har jag förhoppningsvis körkort tills dess. Ännu mer skrämmande!
Men nu struntar jag i alla körkortsteorifrågor och internettester och böcker - tänker bara på Falun dygnet runt istället, lite roligare.
Wrågården
vaknade upp till nyheten om Cory Monteith's död, och mådde kasst. Det var lite som "Michael Jackson-perioden" igen - chocken över att en av dina idoler plötsligt dött, går inte riktigt att förklara. Någon man sett upp till och beundrat under en väldigt lång tid.... jag vet inte. Det har inte riktigt sjunkit in än tror jag.
Under all den här "chocken", eller vad man ska kalla den, så åkte hela familjen iväg till Wrågården utanför Falköping. Det är som en älg-ochbisonoxfarm där man kan få gå runt och kolla på djuren, ha femkamp, fotbollsgolf och massa annat roligt. Det var kul (det typiska Johansson-nöjet), och det var skönt att tänka på något annat för en stund.
Nu ska jag iallafall försöka sansa mig lite, och lyssna på Glee-soundtrack och se några avsnitt, bara för att.
too much pressure
Det är ungefär såhär jag känner mig varje dag nu. Egentligen är det nog inte så värst mycket ansvar, men jag vet inte.
Körkortsteorin tycks uppta varenda lilla sekund av sommaren, och stressen som hör till är inte så go' direkt!
Det är tur att Doctor Who och David Tennant finns som kan dra upp mig från stressens djupa avgrund.
stolt_tjej_94
ligger nerbäddad i sängen och gör ingenting alls. Jag fick den korkade idén att springa lite innan - så efter 4 km för mig som inte tränat på två månader (jag är lat, I know) så känns det allt! Känner mig som en gammal tant som sakta med säkert hasar mig uppför de där äckligt höga trappstegen hemma, samtidigt som jag slinker ur mig ett och annat gnyende läte. Kanske är det en personlig sak, men när jag inte orkar springa en viss sträcka så får jag bara en massa inspo till att springa ännu mera och klara av det. Jag menar, 4 km? SÅ jobbigt ska det ju ändå inte vara.
