Har haft några långa dagar den senaste veckan - men bara roliga saker, verkligen! Hela veckan har vi repat med orkestern inför konserten som var i fredags, då vi spelade Haydn's cellokonsert i C-dur(?) och första satsen ur  Brahms fjärde symfoni! Det var rätt kul, och det gick bra faktiskt. Det är bland det jag älskar mest med konservatoriet - orkestern! Att kunna vara med i en symfoniorkester, som faktiskt har så många musiker så att man ens kan kalla det en symfoniorkester! På lördagen var det ännu en konsert, fast med Dalasinfoniettan. Som btw var fantastiska. Som vanligt. Så himla fräckt att jag faktiskt kan gå och lyssna på en proffsorkester närhelst jag vill, gratis. Ibland är det extra kul att läsa klassisk musik så man får göra såna saker. De spelade dessutom Beethovens 6a, som jag själv har spelat väldigt många gånger, men däremot aldrig lyssnat på "live". Det var rätt awesome. Och idag tvättade jag hela dagen, kul det där. Försov mig något förskräckligt (skräll där), så hann inte med Öppet Hus på skolan... aja. Hann ju med att tvätta lite extra, det är väl....kul.

 

Börjar sakta känna mig bekväm här förresten, det tar sin tid som det oftast brukar för mig, men nu känns det verkligen rätt. Att kunna vakna på morgonen och genuint trivas med vad jag gör, det var något jag faktiskt inte trodde jag skulle känna på rätt länge. Även all den sociala biten, brukar ju mest vara rätt inåtvänd och sådär. Kanske jag fortfarande är, men det är ändå en stor skillnad för hur det annars brukar vara. Tror det är flöjtens skull faktiskt. Jag är så OTROLIGT peppad på något sätt, hela tiden. Att för en gångs skull känna att jag faktiskt kan klara av det här, att vara motiverad till att jobba för att kunna bli bättre på att spela, på allt. Plötsligt har jag liksom allting inom räckhåll, och känns äntligen bra. Ser plötsligt möjligheterna framför mig. Låter väl rätt cheesy, men det är sant. Jag har hamnat rätt till slut.