idag var en bra dag. Alla flöjtister på Konservatoriet (alla fyra, wow) fick chansen att åka med vår lärare till Stockholm och lyssna på Radiosymfonikerna i Berwaldhallen. Det var soloflöjtisten (och senare dirigenten) Jaime Martin som spelade Mozarts andra flöjtkonsert i D-dur och Chaminades flöjtkonsert (som jag spelar just nu!!), och det var helt fantastiskt! Jag hade aldrig varit i Berwaldhallen tidigare. och vi fick platser på läktaren  "bakom" orkestern - så vi var lite oroliga hur ljudet skulle vara. Man vill ju höra flöjten ordentligt liksom. Men det gick bra, och jag fattar verkligen inte hur man kan klara av att spela så extremt kraftigt och vackert på det lägre registret som Jaime gjorde - utan att svimma. Jag satt bara och gapade i princip under hela konserten. Så himla coolt!

Konserten var iallafall jättebra. Efter Mozart och Chaminade spelade dom Mendelssohns fyra, och det var grymt - såklart. Rätt skönt att komma iväg från Falun ett tag, om så bara för en liten stund. Nu ska jag bara försöka landa, kom hem för kanske en halvtimme sen efter att ha gått till skolan för att hämta lite grejer. Tror jag ska koka en kopp te eller något och vända om dygnet till det normala igen. Det är rätt jobbigt att vara nattmänniska ibland, speciellt under skoldagar. Ciao!

har suttit hela kvällen och desperat försökt måla Marla Singer. Tittade på Fight Club (världens bästa film), och fick väl inspiration antar jag. Jag är nöjd, men det är så sjukt irriterande när jag börjar på ett sätt, och skissen blir bra, och sen när man ska färdigställa allt så blir det helt fel. Men som sagt, nöjd är jag ändååå. 

Det har vart en seg dag idag. Gick och hade ågrem för att prata med mina hyresvärdar innan - det blev lite för högljutt här i onsdags kväll då kompisar kom över, och vi blev tillsagda (vilket var bra tycker jag). Men skämdes lite för det ändå - det enda jag blivit tillsagd för innan är att jag glömde släcka en lampa. Det är väl så mycket ligist jag är, antar jag. Så jag hade lite ångest för att be om förlåtelse, men det gick hur bra som helst, inga som helst problem. Hatar att skjuta upp såna saker, så det var rätt härligt att det är klart.

Och sen skickade Erica en bild till mig på facebook innan. Det var ett brev som mamma och pappa skickade ut till alla familjer i min klass när Lovisa blev sjuk för andra gången (antar jag). Det var jobbigt att läsa, men också rätt skönt på något sätt. Det stod bland annat om hur våra liv såg ut, hur alla rutiner påverkade mitt liv. Också om att föräldrarna gärna skulle uppmuntra deras barn att leka med mig, eftersom jag skulle vara utan Lovisa för en lång tid - mest för att det var smittorisk och för att hon fick pendla mellan sjukhus hela tiden under ett halvårs tid. Det känns lite konstigt att höra det. Att man fick säga till andra föräldrar att deras barn skulle leka med mig för att jag annars skulle vara extremt ensam. Jag känner direkt att jag reagerar på det, det känns väldigt fel på något sätt att göra så. Samtidigt förstår jag ju mer hur extremt jobbigt mamma och pappa måste ha haft det. Att inte bara vara orolig för Lovisa, utan också försöka se till så att deras andra, deras friska barn, också mådde bra och inte kände sig ensam. Jag förstår verkligen varför de skickade ut det brevet. Det är rätt "skönt" att få veta vad de kände då. Det är ju inte direkt något vi pratar om hemma. 

Nu ska jag försöka återgå till att fortsätta måla/kolla på Netflix halva natten. En vanlig fredagskväll antar jag.

 

idag är en sån dag då jag bara vill skriva igen. Det var ju ett tag sen, det vet jag. Det blir liksom så otroligt mycket känslor som bara dyker upp, som gör mig helt matt - känslor som jag nästan inte visste fanns. Men bara bra känslor än så länge. Och tur är väl det, antar att det bara visar att jag faktiskt gör någonting som är bra för mig - till slut. Men idag kände jag återigen den där skrivlusten - inte själva lusten att få ut känslor, utan bara att få berätta helt enkelt. 

 

Tidigare när jag skrivit här har jag varit ett vrak. Faktiskt. Jag har gråtit, sparkat saker, varit så jävla arg. För det är väl något som jag aldrig riktigt har varit innan. Inte arg på "allvar" iallafall. Så att kunna skriva här, att äntligen få känna alla känslor som jag burit på så länge inombords. Att få släppa ut dom. 

 

Jag vill inte att det här bloggen ska bli någonting som jag vänder mig till när jag är upprörd. Inte bara iallfall. Jag borde väl kunna skriva av mig ordentligt här, även när jag är väldigt glad. Det är något som jag blivit mer och mer under de senaste två åren. Glad på riktigt. Och det är så otroligt skönt. Det är väl också en känsla jag har hållit inom mig under en lång tid, antar jag.

 

Iallafall.

Idag har jag varit väldigt nöjd. Först fick jag spela i kyrkan och på ett ålderdomshem i stan, vilket alltid gör mig glad. Jag fick ha en sista måltid med mamma och pappa på Thai House. Att bara få umgås är så skönt! Och sen åkte jag iväg till Lova för att träffa alla vänner från gymnasiet. De är några av mina allra, allra bästa vänner, och jag hade så roligt! Och då slog det mig. Att jag hade turen att få träffa de här människorna. Jag tänker ofta att det var en anledning till att jag lärde känna dom. När jag mådde som dåligast så hade jag alltid människor omkring mig som faktiskt brydde sig - även fast jag inte alltid insåg det just då. Att andra människor faktiskt bryr sig om mig. För varför skulle dom göra det? Jag var ju inget speciellt. Rätt tråkig. Tyst. En aningen otrevlig och hemsk person. Det var ju så jag såg på mig själv. Och mitt självförtroende ska vi ju inte ens prata om. 

Så jag är så otroligt tacksam för de här människorna. Det lilla gänget. Vissa dagar under de senaste åren, främst i tvåan på gymnasiet, mådde jag riktigt dåligt. På allvar. Jag orkade knappt ta mig till skolan. Det var rätt illa. Men jag kom till skolan, och det räckte med så små saker från de här människorna som gjorde att jag nästan tappade andan. Saker som gjorde att jag kände mig älskad och värd helt enkelt. En kram från Alice, ett leende från Lova, höra Beata skratta, att skämta med Klara, ibland bara en enkel blick från Paulina. Det räckte för att jag skulle orka med dagen. Och det här låter så fånigt, jag vet, men jag tror att det var just därför jag lärde känna dom.
För att på något sätt få känna den vänskapen, att få hjälp från det hållet liksom. 

 

Om någon hade sagt till mig på lågstadiet att jag skulle få en krets med väldigt nära vänner, som bryr sig om mig, som faktiskt vill hjälpa... Jag hade inte trott på det. Inte en chans. Som jag skrivit tidigare så minns jag inte så mycket från min tid på lågstadiet. Högstadiet är mest som en dimma - ibland är vissa saker så klara, men så  plötsligt blir det suddigt och jag får minnesluckor. Det handlar inte om att jag dåligt minne eller nåt. Det är mer att jag brydde mig verkligen inte om någonting. Eller snarare, jag var extremt likgiltig.

Inför ALLT. Ingenting spelade liksom någon roll. Och jag blev självisk på det sättet antar jag. Att jag på något sätt fick för mig att jag hade det värst av alla i hela världen. Och jag kunde väl fortfarande inte riktigt förstå att jag  hade förlorat min syster. 

 

Det är så otroligt mycket jag vill skriva ner här, men jag vet ju aldrig vart exakt vart jag ska börja någonstans. 

När Lovisa precis hade dött var det så mycket som hände. Släkt som kom, alla telefoner som ringde hela tiden, alla blommor vi fick... det tog liksom aldrig slut. Som om folk på allvar trodde att om de skickade tillräckligt många blommor i olika färger och former så skulle vi inte vara lika ledsna längre. Som om Lovisa skulle komma tillbaka. Jag var förbannad hela tiden. Jag var åtta år gammal, och jag har aldrig varit så arg på världen som jag var då. Och det tog ju aldrig, aldrig slut. Vart man än gick. Alla i hela Skultorp visste vad som hade hänt, folk pratade om det i affärerna, på gatorna, i korridorerna på skolan. Lärare som elever. Och så gick jag där, dag ut och dag in, och kände allas blickar bränna på ryggen. Man vågade inte se mig i ögonen, man viskade bakom min rygg. Om man inte var så modig och gick fram och frågade mig rakt ut alltså.

"Var det din syster som dog eller?" 


Jag tänkte på saker som ingen åttaåring borde tänka på. Hemska, självdestruktiva saker. Så mamma och pappa köpte en hund. Som att fylla det där hålet. Och det fungerade på mig åtminstone. Jag har alltid älskat djur i alla former, och speciellt hundar så att få åka och titta på valpar var rätt grymt. Självklart var vi inte en bra familj för en hund. Inte då åtminstone, vi kunde väl knappt ta hand om oss själva. Så det är väl inte konstigt att Molly var rätt dum i huvudet de första 10 åren. Med mamma som inte kunde träffa andra människor, på grund av hennes sjukdom, med mig som bara var arg. Hela tiden. Jag ville gå ut och gå med Molly, men så blev jag ju biten. Lovisas bästa vän bodde precis nedanför vårat hus, och vi brukade gå förbi där ibland där efter allting. När Lovisa var borta blev det väl att man gick dit av ren vana, och hälsade av ren artighet. Vad skulle man säga egentligen. Men så gick vi där, jag pappa och Molly. Och så blev hon helt knäpp. Hon fick ett sånt där vansinnesanfall som hon alltid fick när hon mötte andra hundar. Och den här gången var det väl extremt. 
Jag hamnade emellan. Molly hade bitit upp ett stort sår på mitt ben, så jag fick åka in och sy ihop. Har för mig att mamma blev helt vansinnig på Molly, men jag kunde inte med att avliva henne. Att någon mer skulle dö, jag klarade inte av det. Så vi behöll henne, och började med hundpsykologer och allt sånt. Och det är jag så glad för nu - att ha hund blev väl som en terapi för hela familjen tror jag. Speciellt nu, då hon är hur snäll som helst.

 

Och det var så mycket som jag tänkte på hela tiden. Den där depressionen jag hade när jag var liten, jag tror inte att den försvann. Den fanns därinne, och det var så jobbig att alltid känna av den i varje lilla sak jag gjorde. Jag blev så isolerad på något sätt. Jag skyllde liksom allting på att jag var ledsen. Jag vet inte riktigt hur jag ska förklara. Jag blev nog omedvetet väldigt självisk på det viset, som jag skrev tidigare. Som om jag hade råkat ut för de hemskaste sakerna på skolan - vilket jag tvivlar på var sant. Alla har sina saker som man kämpar med. Men jag blev så van vid att folk tyckte synd om mig, så jag tror att jag omedvetet utnyttjade det liksom. Jag tyckte rätt synd om mig själv, blandat med att bara vara arg.
Men jag visade det aldrig. Jag kunde inte. Jag hade ju hela mitt liv varit tvungen att vara knäpptyst, på grund av mammas sjukdom, så att kunna avreagera sig gick inte. Det var bara att vara tyst och hålla inne allting. 

Jag skäms lite nu i efterhand över hur jag måste ha varit för mina vänner på lågstadiet. Det kan knappast ha varit lätt. Det blev så mycket drama i slutet av sexan, och jag mådde svindåligt. Anledningen var så otroligt fånig - det var något sånt där typiskt tjejbråk, med en massa drama. Ni fattar. Men jag tror nu att det för mig var någonting helt annat. Jag hade liksom varit som en tickande bomb mellan trean till sexan, så nu fick minsta lilla bråk mig att helt explodera och förstora allting. Egentligen var det nog alla undantrycka känslor som äntligen kom fram, det blev till slut för mycket för att orka hålla inne allt.

 

Så jag började högstadiet. Och rätt så snart bytte jag klass. Och det var det bästa jag hade kunnat göra. Just då trodde jag nog att det berodde på människorna, men det var det verkligen inte. Jag behövde bara börja om i en ny klass där majoriteten av eleverna var människor jag inte kände. I min första klass kände jag typ alla, alla kunde min historia, visste hur jag var. Så när jag bytte till Delta, så blev det lite som en nystart. Jag klippte av mig ALLT hår (det var jättefult, men otroligt skönt), bytte klädstil, rubbet. Och lite, lite mer utåtriktad blev jag nog. Men det var ändå flöjten som gjorde allting bättre. Hur jag än vrider och vänder på det så kommer jag alltid tillbaka till flöjten. Och det är jag så GLAD för!

 

Och nu sitter jag här i Skultorp. Och jag är jättenöjd! Imorgon bittti åker jag tillbaka upp till Falun, och jag börjar den sista terminen på Konservatoriet. För första året iallafall. Igår anmälde jag mig till Musikhögskolorna i Sverige, och i höst börjar alla "stora" ansökningar. Ni som känner mig vet vad jag pratar om. Det är äntligen dags att på allvar börja jobba med det som jag älskar, och det kommer bli så häftigt. Jag har hamnat rätt, till slut!

Nu ska jag äta Ben&Jerry's - något som jag definitvt inte kommer kunna njuta av uppe i Dalarna, och samtidigt titta på nya avsnittet av Sherlock och njuta av Benedict och Martin. Låter rätt bra.