21:41
jag vill kunna skriva mycket här. Jag vill kunna skriva djupt, vackert. Jag vill nog mest kunna skriva inspirerande tror jag. En historia om hur det löser sig i slutet, att det tog en stund, hur man börjar om. Jag vill kunna skriva till olika hemsidor och berätta min historia, att det löser sig i slutändan. Jag har perioder, det märker jag. Jag trodde att allt skulle bli mycket bättre efter att ha varit borta i tre veckor, både hemma och ute och sökt. Att komma tillbaka uthämtad, så att säga. Men det har det inte. Iallafall inte idag. Men som sagt - jag har perioder. Ena dagen är den andra helt olik. Igår mådde jag ju hur bra som helst? Det var skönt att vara tillbaka, jag tänkte 'vad skönt, att faktiskt äntligen kunna starta om helt, det här funkar ju'.
Men nu sitter jag här igen. Framför datorn. Och jag vill kunna skriva en fin berättelse, ett minne, en anekdot från när jag var liten, och som kommer kunna beröra dig som läser. Att du kan skratta med mig, och glädjas över att allt inte bara var mörkt. Men idag går det bara inte. Det är så svårt att förklara varför, jag vet inte ens själv längre.
Jag trodde att jag hade läget under kontroll. Att inte känna en stor klump i halsen varje dag, det försvann ju. Men så sitter jag här, och har precis haft en av de största ångestattackerna hittills. Och jag vet verkligen inte varför. Ni som läser det här kanske reagerar och känner att det är en alltför privat sak att förklara för världen via en simpel blogg, men det är det enda sättet jag kan berätta på. Tal fungerar inte längre. Jag kan prata om "vanliga" saker, men inte om sånt här.
jag vet inte vad ska skriva, hur jag ska förklara allting som händer i mitt huvud längre, för jag förstår knappt själv. Jag vet att det inte längre handlar om Lovisa, jag vet att det inte längre handlar om mammas sjukdom. Allt det är saker som har påverkat mig, och jag tror att jag tillslut har förstått allting på ett sätt jag inte kunnat tidigare, och att plötsligt inse att hela mitt liv har varit så pass komplicerat och orättvist gör mig arg. Det gör mig förbannad, och att jag inte kan påverka någonting av allt det som hänt är fruktansvärt jobbigt. Och jag tror att jag först nu börjar reagera rent fysiskt på allting.
Men ikväll tror jag bara att det var Lovisa, det "vanliga". Det räckte med att jag tittade ner på handleden, och så brast det. Jag såg min tatuering, tänkte på varför jag skaffade den. Jag såg mitt armband från Ung Cancer, och insåg varför jag skaffade det. Allt jag vill göra är att på något sätt stötta kampen mot barncancer, visa att jag bryr mig, visa att jag vill hjälpa. Och att veta att jag inte kan göra någonting alls.. det är jobbigt. Fruktansvärdt. Och den tanken gör mig ledsen, och utmattad, och arg. Och det är ungefär vid den här stunden som jag kommer att tänka på en reklam för Barncancerföreningen, och jag blir arg. Jag skäms så mycket över det. Jag borde ju inte vara arg? De gör ett fantastiskt jobb - det vet jag ju faktiskt själv. Men jag tänker på deras reklam, den som antagligen alla i hela Sverige har sett, men som kanske en av fyra tänker och reagerar ärligt på. Fyra stolar, tre barn. Och varje gång jag ser den tomma stolen tänker jag DIREKT på allt jobbigt. Alla resor, alla slangar, alla sjukhus. Alla läkare, alla vakna nätter, alla dagar läraren kom hem till huset för att infektionsrisken på skolan var för hög.
Och jag skäms över att vara arg, att reagera. Jag skäms över att sitta ensam hemma och ha svårt att andas för att jag gråter så mycket. Det är ju trots allt 11 år sedan. Jag borde ha lärt mig vid det här laget. Men det blir ju nästan bara värre, nu när jag inser allting. När jag var hemma mådde jag bättre. Det var så skönt att träffa mamma och pappa, som faktiskt förstod det mesta av vad jag känner. Jag hittade några kassettband en kväll, och jag blev glad - jag trodde att det var från en filmkamera, och varje lilla filmsnutt med Lovisa gör allt så mycket lättare. Så jag frågade mamma för säkerhets skull, men fick till svar att det var inspelning från när de pratade med Lovisas läkare. Jag hörde på hennes röst att hon inte ville att jag skulle lyssna på det. Det var också en stund för mig när jag återigen insåg allting. Jag vet inte varför mamma och pappa spelade in samtalet, men jag är nästan säker på att det var för att kunna spela upp det senare och anteckna ner precis allting i mammas anteckningsblock så att hon kom ihåg. För det var så mycket sånt. Hela tiden anteckna, hela tiden spela in. Aldrig komma ihåg någonting.
Men sen tänker jag att jag kanske inte har någonting att skämmas över. Allt jag gör är ju att sakna min syster. Jag saknar Lovisa så mycket att jag får svårt att andas, så mycket så att jag inte kan koncentera mig. Jag tänker på alla småsaker. Att hon kom och tröstade mig varje jul när jag gömde mig under matbordet för att jag var rädd för Raketen, leken där man klappar i hand, fortare och fortare. Jag tänker på alla gånger vi var utomlands, och vi var med i Delfinklubben och vinkade till mamma på hotellbalkongen. Eller den gången då jag gick i sömnen och vaknade halvsovandes på Lovisas säng. De gånger vi skrev hemliga lappar till varandra. De gånger vi klättrade i träd och pappa fick komma och lyfta ner mig. När vi åkte saccosäck nedför trappan och slog i väggen, men skrattade ändå.
Och sen kommer jag ihåg tystnaden. När vi inte fick leka inomhus. Vi fick inte gå in i mamma och pappas rum på kvällen. Vi fick inte väcka mamma på dagen. Alla dagar jag var ensam hemma. De gånger i skolan när jag såg Lovisa utanför staketet på väg till sjukhuset, och allt jag ville var att följa med, men inte fick. Jag kommer ihåg alla dubbeldörrar mellan sjukhuskorridorerna och hennes rum. Att gå ut desinficera allting som vi tappade på golvet. Alla plastskor. Alla slangar i halsen och i bröstet. Jag kommer ihåg hur hon såg ut när hon var så sjuk att hon knappt orkade gå, men ändå gjorde allt för att få mig att vara glad.
Och det gör mig ledsen. Jag är väl bara mänsklig på det sättet. Och jag sitter och kniper ihop ögonen så hårt att jag blir yr, och önskar att när jag öppnar dom igen så sitter hon där framför mig. Jag önskade att hon var med på min student. Jag önskar att jag kunde ringa henne. Att kunna prata om normala saker med min syster.
Men just nu - just ikväll - så får det duga med att titta på fotografier och att gråta. Jag orkar inte tänka på så mycket annat.
NY PLATTFORM!
tjaba. Jag har funderat fram och tillbaka här hemma och till slut skapat en ny blogg på en annan plattform än kassa blogg.se!
Jag tänker ha kvar den här bloggen - men fortsätter att använda den som en personlig dagbok. Det är rätt skönt att kunna separera allting, och det har kännts så himla dumt att helt plötsligt skriva allmänt om vardagen för att sedan hastigt byta och bli superallvarlig. Men iallafall.
Från och med nu bloggar jag om min vardag och musik och fandoms och serier och sådana saker på --> nattstad.se/sannafeliciaa .
(mitt vanliga namn var upptaget så fick ha det otroligt kreativa sannafelicaa istället.)
(mitt vanliga namn var upptaget så fick ha det otroligt kreativa sannafelicaa istället.)
På DEN HÄR bloggen kommer jag fortsätta med att skriva om Lovisa och hur all sjukdom har påverkat mig. Kan vara skönt att dela upp det som sagt. Detvaralltföridaghejdå
