Jag har haft en sån tur har jag insett. När jag för steg in i Musikgymnasiets körsal för första gången för tre år sen var jag så nervös så jag knappt kunde stå upp ordentligt. Jag hade talproblem, kroppskontakt med människor jag inte känt väldigt länge var jättejobbig, jag kunde knappt se någon i ögonen. De där "klassiska" nervositetsgrejerna kanske... fast gånger hundrafemtiofyra. Det var liksom så jag levde, utan någon nära relation med någon. Men sen träffade jag de här fantastiska människorna som nog var lika nervösa som jag var den där första dagen. Den där underliga, lite jobbiga stämningen innan man har hunnit lära känna varandra var något som jag aldrig riktigt märkte. Jag blev kär i allihopa den dagen, alla var så hemskt duktiga på musik. Det är intressant hur mycket man kan förändras beroende på människorna runt om dig. Jag kan inte ens jämföra mig själv med ettans Sanna. Otaliga kramar och skratt har nog hjälpt mig rätt rejält. Jag försod nog redan då, under den första dagen, att jag hamnat rätt, och det stämmer fortfarande. 

Och idag är det exakt två veckor kvar till studenten. Eller snarare: om exakt två veckor har jag tagit studenten. Svårt att förstå. Idag mailade vi in vår utspringslåt, jag har haft mitt sista prov på gymnasiet (räknar inte in Cambridge eftersom den kursen har slutprov först efter studenten) och vi har blivit utkastade av tvåorna på Musikgymnasiet. Jag kan nu skryta med att ha rullat tvärsöver det stora torget i Skövde, och att fullständigt ha dränkt hela mig i en damm nedanför SLA-huset (som btw är vidrig). Men KUL var det! Men underlig känsla ändå. Snart är det slut.

bilder från en underbar dag hos Paulina i ettan. En dag som jag är rätt övertygad om att jag kommer minnas väldigt, väldigt länge. Ni är så bra.