året för förändring

2017-01-19 . 21:29:50
 // Kommentarer 1


Hej bloggen.
 
It's been a while. Runt ett och ett halvt år sedan, tror jag. Jag tror knappast att det är någon som fortfarande läser det här, men om det är det - tack för att du har väntat. Det har varit så mycket som har hänt på så kort tid så jag vet knappt vart jag ska börja någonstans. Än en gång blir den här bloggen mitt eget universum där jag får försöka sortera upp mitt liv så gott det går. Känner mest att jag måste försöka skriva ner allt jag tänker nu - annars kommer jag försvinna in i mig själv igen. 
 
Som sagt. Det är mycket som har hänt, både jobbiga och bra saker, både i "verkligheten" och inuti mig själv. På ett och ett halvt år har jag ändå nästan klarat av det som tidigare varit det som hemsökt mig mest, och det är mina egna tankar. All skräck och ensamhet och ångest som jag aldrig vetat vart jag ska göra av, och då istället låtit växa större och större - nu vet jag hur jag ska hantera det. När jag började mitt första år på kammarmusikprogrammet kom jag direkt från en depression, och gick direkt till de människor som har hand om linjen. Ville bara berätta att det var så det låg till, och att jag har problem med det. Jag ville inte ha hjälp. Det räckte med att bara låta lärarna runtom mig få veta hur jag mådde, bara det var ett rätt stort steg. Under den tiden fick jag kontaktinformation till en kurator på MDH, och fick såklart panik. Hur kunde jag inte, det är inte som att alla de kuratorer och psykologer har varit till någon hjälp tidigare ändå. 
Iallafall. Jag tänkte trots detta ta steget och få någon att prata med men fegade ur i sista sekunden. I höstas blev det för mycket. All sökningsångest dessutom dök upp - att vara den bästa, att åka utomlands och söka, pressen att veta precis vad jag kommer göra om ett år, att ha planer. Att förutom det här (som bara i sig själv är otroligt jobbigt, fråga vilken student som helst) ha problem med att vara i en grupp och prata utan att få en ångestattack, att bara kunna vara öppen och ärlig med kanske bara tre personer, att hela tiden kämpa emot alla tankar jag hade med mig från min jobbiga tid... Det höll inte.
Så jag mailade kuratorn. Jag fick en tid. Jag gick dit en gång. Sen gick jag dit två ggr/månader under hela hösten. Och sen helt plötsligt mådde jag bra.
Take notes, people. Att prata med någon, jag lovar att det hjälper. 
 
Det här var det största jag har gjort i mitt liv. Under nyår fick jag en sån cheesy fråga om vad jag är mest stolt över att ha gjort under 2016, och jag berättade om kuratorn. Stunden jag sa det kunde jag på riktigt känna mig lycklig - det var väldigt konstigt just då att genuint känna att jag aldrig har mått såhär bra innan. 
 

En annan sak som hände: jag åkte ensam till London och sökte skolor! Det är jag också rätt stolt över. Det gick bra dessutom. Eller jag vet inte, det kändes bra. Jag kom inte in, men mitt mål var att åka dit, spela så bra jag kunde och sedan på sökningskvällen kunna somna och fortfarande känna att jag gjorde det absolut bästa jag kunde så att jag inte skulle ångra mig. Och det var precis det jag gjorde. Jag är nöjd, även nu när det har gått någon månad - jag känner mig väldigt lugn när jag tänker på det och för mig är det ett väldigt stort steg. 
 
 
Nu är det bara framtiden som är jobbig. Jag funderar på att sluta spela. 

Att konstant, varje dag, på skolan få höra "ja men vad ska du göra nu då?", "va, ska du inte söka något mer, varför????", "ahaaaa du kom inte in....synd för dig", "varför har du ingen plan, hur ska du lösa allt" etc etc etc. När jag sagt till människor att jag kanske kommer sluta med flöjten helt har jag fått två reaktioner, antingen ser folk helt oförstående ut, som om jag har kastat bort all min tid om jag nu inte kommer satsa på det, eller den värsta reaktionen - att folk ser medlidande ut. Det påminner väldigt mycket om den reaktionen jag får när jag berättar att jag hade en syster som dog i cancer. Och jag förstår det inte. Det är inte som att jag INTE har tänkt på det här väldigt mycket, det är inget beslut som jag tog över en stunds fundering. Jag vill inte att folk ska tycka synd om mig, det känns som att jag blir idiotförklarad. Det är ett val som jag alltid har haft i huvudet ända sedan jag började gymnasiet, "tänk om". Det är nu som jag måste ta det beslutet, musiken eller inte. Jag förstår att jag inte "måste" ta det beslutet nu såklart, men för mig är det så. Oavsett vad det blir vill jag inte vandra omkring med obeslutsamhet och bli påverkad av vad människorna omkring mig säger åt mig att göra. Jag ska tänka på det här själv, och ta ett val som passar mig bäst. Jag älskar såklart flöjten och musiken och kommer bära med mig det hela livet, men jag vill inte hålla på med musik bara för att det är något som jag har gjort sen jag var liten och folk säger att jag borde göra - jag vill göra det för att det är något jag genuint vill göra till 100%.

Och just nu vet jag inte vad jag vill göra med mitt liv Och det suger.
 
här är iallafall lite bilder från london, det brukar muntra upp mig. 
Det räcker med det här för idag. 

Storforsen

2015-06-16 . 11:17:59
 // Kommentarer 0















BRA DAG

2015-05-06 . 22:12:02
 // Kommentarer 0









GRÖNA LUND

2015-04-24 . 01:02:35
vardag // Kommentarer 0


IDAG ÄR DAGEN DÅ JAG INTE ÄR RÄDD FÖR HÖJDER LÄNGRE! Eller iallafall inte lika mycket! Fick chansen att åka till Gröna Lunds genrep idag med Sara och Anna och åka hur mycket vi absolut ville pga Issas kommande jobb där. Jag trodde att jag skulle vara den tråkiga och stå och titta på när de andra åker de extrema sakerna - har ni ens SETT vad som finns där?? SJUKA SAKER. Iallafall. Vi kom dit runt fyra-tiden och fick stå och köa i evigheternas evighet, det där med att "det är nog inte så mycket folk" fick vi ta och glömma rätt direkt. Men båtturen dit var ju iallafall fin.

SEN PLÖTSLIGT var vi inne i parken! Efter en uppvärmning med Tekoppen så åkte vi (JA - jag skrev vi, alltså inklusive jag, Sanna. Som är extremt höjdrädd) Eclipse, också kallad Dödsslänggungan. Iallafall av mig. 90m hög, och fråga mig inte hur, men JAG ÅKTE! OCH DET VAR KUL! Bortsett från att jag hela tiden såg framför mig hur jag gled ur och landade i närmsta sockervaddsmaskin 90 meter nedanför.
Mitt motto för dagen - det finns iallafall värre sätt att dö på. Och av någon anledning, jag vet inte hur, så överlevde jag. 


jag och Anna, sekunderna innan paniken kom krypandes. Men jag var pepp, och överlevde! Antar att peppen kom från Anna the Adrenaline Junkie.

Jag TROR att efter jag hade åkt vad jag trodde skulle bli min sista minut i livet, så försvann all rädsla på något sätt. Jag vet inte. Jag var nervös, men det var mer pirr i magen, och bara taggad till tusen för att åka nästa attraktion! Och kom ihåg att jag är HÖJDRÄDD. Senaste gången jag satt i en bergochdalbana försökte jag ta mig ur, jag skojar inte. Jag försökte klättra ur Lisebergståget i ren panik. Men nu var det som att "klarade jag av det där klarar jag allt".
Det var en himla go känsla. 




efter munkar, många åkturer efteråt och snurriga efter Lustiga Huset blev det promenad till Max, och sen tåget hem till Västerås. Det var så otroligt roligt, och är så glad att jag har så bra vänner här - det betyder mycket, verkligen. Beställde nyss hem Mozarts flöjtkonserter dessutom. JAG VET, jag måste vara den enda flöjtisten som inte har spelat dom. Det blir sommarprojektet iallafall. Ska nog sova rätt bra nu åtminstone.

 
 

the five myths of contemporary classical music

2015-04-10 . 00:29:00
musik // Kommentarer 0


blev lite nostalgisk och gick igenom arkivet på bloggen - hittade den här texten som jag länkade när jag gick i trean! En artikel om klassisk musik från the Guardian - LÄS! <3
 
 
 
 
 
Contemporary classical musis is devoid of melody and appeal, all noise and fun. At least, that's the cliche.
But this is music that is very much at the heart of our modern world.



1. It all sounds like a squeaky gate

There are two sides to this. First, there's the simple fact that much of the music being written now by composers for choirs, opera houses and orchestras has as many, and sometimes more, tunes than anything by Beethoven or Mozart. For sensuous, harmonious reverie, listen to recent music by John Tavener or Arvo Pärt; for sheer, abundant tune-smithery, look no further than those masters of choral, regal and festive vocality Paul Mealor, Eric Whitacre and John Rutter. But none of this is what the "squeaky gate" critics mean. They are thinking of the sort of music that the conductor Thomas Beecham once said he "trod in": the avant garde of Karlheinz Stockhausen, Pierre Boulez, Luigi Nono or Brian Ferneyhough. One of the best answers to this sort of attack comes from "unherd" on my classical music blog: "'Nasty squeaky gate' can actually be amazing to experience if you're not afraid of it." You're right, unherd. As ever, fear, or preconceptions, lead to the dark side. First, one of the signal, culture-changing achievements of contemporary music is that it opens your mind and ears to re-hear the world, to realise the beauty that's around us in sounds we would otherwise call noises. That's part of the genius of John Cage or Helmut Lachenmann, one way in which the world becomes a different place when you listen to their music. But there's something else: the visceral impact of music such as Iannis Xenakis's Jonchaies, Stockhausen's Gruppen for three orchestral groups or Luciano Berio's Coro is like nothing else music has done before. This music opens up huge reservoirs of feeling and physicality. Listen to any, and have your squeaky gates of perception opened up.

 

2. It's inaccessible

Balderdash. Rewind a few decades. Have a look again at the menagerie of cultural icons on the cover of the Beatles' Sgt Pepper's Lonely Hearts Club Band. Who's that cheeky chappie on the back row, whose big brown eyes and side-parting peer out between Lenny Bruce and WC Fields? Why, it's the furthest-out composer of any of the out-there 60s avant-garde, Stockhausen. A piece of coincidental Beatlemania? Not a bit of it. Without Stockhausen's electronic dreams and experiments the decade before, and his trailblazing example of how you could use the studio itself as a musical instrument, the Beatles would be mired in musical pre-history, and Lennon and McCartney's imaginations – and yours – would be infinitely the poorer. Spooling on through pop culture, in the 70s and 80s, bands "discovered" tape loops, phases and rhythmic complexity. But that's only because Steve Reich, Philip Glass and the minimalists had got there at least a decade before. Sampling? Again, it's the avant garde you've got to thank, everyone from the pioneers of tape-based musique concrète to Alvin Lucier and beyond. Coming bang(ish) up to date: who is Björk's favourite composer? Stockhausen again. Brian Eno would be nowhere without Erik Satie and Cornelius Cardew, Stephen Sondheim owes it all – well, some of it – to lessons with Princeton-based serialist Milton Babbitt, and don't get me started on Jonny Greenwood's love-affair with Krzysztof Penderecki. Without the "classical" avant garde, pop music just could not and would not be the same.

 

3. You need to have a beard and wear a black polo-neck jumper to appreciate it

This is one of the real things that puts many listeners off, the idea that to be able to understand Harrison Birtwistle or Judith Weir, Pauline Oliveros or Howard Skempton, you need to have a working knowledge, and preferably a PhD, in music history from plainchant to Prokofiev, and/or you need to be part of a club of contemporary music groupies. Neither, I promise you, is true. There's a story told by Gillian Moore, who runs classical music at London's Southbank Centre and who set up the pioneering education work of the London Sinfonietta in the early 80s. One of its first projects introduced a programme of Ravel and early 20th-century visionary and noise-fiend Edgard Varèse to groups of schoolchildren. For many, Ravel's music is sensual, beguiling, "easy", whereas Varèse's sirens, percussion and atavistic modernism make his music beyond the pale, dissonant, and "difficult". What happened was just the reverse: the kids loved Varèse and couldn't get on with Ravel. But that makes perfect sense. So much of the great, radical music of the past 100 years bypasses the world of convention and intellect to go straight to the guts of sonic power, and to shake up your solar plexus. There's a good argument that the less you know about Mozart or Schubert, the more directly you can understand the sounds composers create today.

 

4. It's irrelevant

A simple formulation that sums up an unfortunate commonplace: the sense that this music has nothing to say to today's world. As already said, many of the sounds that we think most define our world today in pop music have the avant garde in their DNA, but there's more. There is sometimes an impression that composers who write music that pushes musicians to their extremes are doing nothing more than fiddling around with meaningless notes in a solipsistic, self-indulgent reverie. Well, there's nothing wrong with beauty, and the extreme, hard-won beauty of hearing a group of great musicians or an orchestra at the limits of what they can do. But contemporary music has things to say, if we have ears to hear it. And thanks to generations of recent composers, contemporary music has tried to change the world. Haven't heard of Cornelius Cardew? Check him out. All his music was composed with social and political consciousness at its heart. And in different ways, that's still happening. John Adams can't resist today's big subjects – politics, terrorism and religious extremism. Younger composers are forming collectives that dissolve the pernicious boundaries between genres and institutions, creating work that speaks to new audiences directly, powerfully – and relevantly.

 

5. It's written for classical musicians so it must be 'old'

Ah, yes: here's the rub. For some, the very sight of, say, an orchestra, a string quartet or the idea of an opera house automatically gives an illusion of "heritage" rather than "contemporary culture". The implication is that those institutions or lineups can't have anything to contribute to musical thinking, that the musical ideas that composers in the past have dreamed of in their orchestral works, quartets and operas, have filled the repertoire, and our imaginations, to the brim. Try telling that to Jonathan Harvey, whose expansion of the orchestra into the realms of electronics makes music that is definitively contemporary and immeasurably timeless, or to Thomas Adès, whose writing creates visions of musical possibility that are new for today, or for any time. A piece that Adès composed in 1999, on the eve of the millennium, symbolises the new meanings that large-scale music can have. America: A Prophecy is a vision and a warning about the ends of empire. Adès's music could not speak more fervently or fearlessly about the essential truth of the way historical patterns repeat themselves, and how we ignore the warnings of ancient civilisations at our peril. Don't let the veneer of the opera house or the concert hall put you off. This music is speaking to us now: all you need is an open mind and open ears.


☀️

2015-04-10 . 00:22:33
foto // Kommentarer 1







going vego

2015-04-08 . 21:25:32
vardag // Kommentarer 0



Nu spricker jag. Gjorde nyss något av det absolut lättaste och det godaste (och något av det billigaste!) jag har lagat hittills som student. Och det gick på en halvtimme! Så himla bra. Panera bara lite aubergine (ägg+panko), rosta lite sötpotatis (varför jag inte upptäck the sweet potato tidigare) och kör lite sallad, olivolja och bea till. SÅ perfekt. Har massa matlådor nu, och kommer vara mätt i några dagar framöver. Vegetariskt är bara för bra.


Annars är läget helt okej. De senaste dagarna har varit rätt lugna. Kom hem från Skultorp i måndags, hade spelning i Häggum under Påskdagen. I tisdags hade jag flöjtlektion och nu kan jag ÄNTLIGEN spela fyrstrukna D:n i Prokofievsonaten *highfivar mig själv*. Har fyndat superfin mockajacka på Myrornas som jag kan ha till våren - och nu känner jag mig så hipster och estetig som man kan känna sig. Jag sistaminutenanmälde mig till vårkonserten nästa vecka i Rikssalen och ska spela sista satsen ur Reineckes Undinesonat, som jag egentligen inte har spelat ordentligt på rätt länge. Men det blir kul ändå! Imorrn är det övaövaöva och äta och träna som gäller - har upptäckt en ny springsträcka vid Mälarstranden, hur fin som helst. Hoppas bara att jag kan hålla mig borta från youtube och försöka komma ut så att det händer nåt med det. 

vanlig dag på slottet

2015-03-19 . 19:58:28
 // Kommentarer 1


BRA DAG! Himla bra faktiskt! Vaknade 07:14 och kom på att jag skulle befinna mig i stan halv åtta, så fick panik, slänge ihop allting och panikcyklade och jag vet inte hur men jag hann fram i tid. Hotell Plaza's frukostbuffé alltså. Himmelriket! Åt där med "gänget", satt där i två timmar och pratade och gick sen vidare till Muséet och seminarium - sen kvarg till lunch (vilket nu fått mig inse vikten av att ha planerat matlådor i förväg!!), härlig lektion och sen stressfixa sig till konsert uppe hos LANDSHÖVDINGEN. Jupp. Det var rätt coolt. Jag och Annie (flöjtist) fick tillsammans med Sara och Filippa (cellister) spela lite mingelmusik för alla som hade audiens hos den nya landshövdingen högst uppe på slottet. Det låter himla fancy och tjusigt, men det var inte så mycket egentligen. Vi flöjtister fick stå i ett rum bredvid salongen och spela ut till gästerna som minglade i vår del av slottet medans cellisterna spelade för de andra i den andra delen. Men det var rätt kul ändå, och man blev ju inte så nervös direkt när det var så många som "inte brydde sig" - som pratade med andra och åt istället.
Men det kom fram någon då och då som tackade, så jag tror ändå att man uppskattade vår musik iallafall, om än inte lite diskret.




jag blir alltid så otroligt lycklig av min cykelväg! Varje gång! Plus, det slog mig att det nu bara blir bättre och bättre väder (=bättre utsikt) och allmänt bara bättre framöver nu. Det är inte så himla långt kvar av terminen egentligen, jag fick höra från min lärare att jag har blivit märkbart bättre, och jag MÅR så himla bra. Rätt konstigt hur fort sånt kan ändra sig, iallafall för min del. Men så har jag ju som sagt bästa cykelvägen också. OCH bästa utbildningen.
Bästa allt, helt enkelt, iallafall nu.

buzzfeed och övningsångest

2015-03-04 . 14:28:00
musik // Kommentarer 0



vanliga cykelrundan hem. Rätt fint, eller hur? Känns himla skönt att bara cykla och titta på vattnet efter att ha övat i några timmar. Hade instudering idag vilket gick rätt bra, det var himla kul iallafall! Vi fullkomligt slaktade Reinecke's Undinesonat och körde den VÄLDIGT mycket fortare än det ska vara (varför inte liksom), och den är SÅ KUL! Iallafall sista satsen, älskar det. Går det ens att få det mer dramatiskt än så?
Speaking of flöjten - har precis börjat spela Prokofievs flöjtsonat. HJÄLP MIG. En av de svåraste grejerna som jag har spelat, och det hjälper ju inte dirkekt att det är av mina favoritsonater - och dessutom en av de absolut svåraste som finns. Underbart. Men det är ju kul också, det känns som att det var rätt längesen som jag hade ett stycke som jag allvarligt blir skakis av. No pressure liksom. 
(HÄR är en superbra inspelning med Göran Marcusson som spelar den ifall ni vill lyssna)
nu ska jag försöka äta och bara sova innan träning - det här med att gå upp innan klockan tio känns fortfarande ovant efter lovet. Åh just det. Ny besatthet = BUZZFEED. Tack för det anna. Glöm serier, youtube är det som gäller (när har det INTE vart det för mig). Just saying. 
älskar det så himla mycket.

onsdag

2015-02-25 . 21:22:32
foto // Kommentarer 1





sitter på slottet och är halvt DÖD. Det känns som om att jag har gjort tusen saker, och har tusen saker kvar att göra. Det enda jag har gjort är vakna, äta, fynda böcker på bokrean (SHERLOCK HOLMES), öva, och yoga. Egentligen ingenting alls med andra ord. Nu ska jag njuta av att CSN ÄNTLIGEN har kommit, köpa en himla massa mat och bara se på film och sova järnet. ha det fiiint!
 
 
 
hälsning från anna:
 
"Dagens tips: Hummel är helt okej bra ändå!"
 
 

fantastiskt

2015-02-19 . 20:33:18
allmänt // Kommentarer 0


såhär sen Sanna ut när hela hennes liv har försvunnit från datorn. Idag hände det som egentligen inte får hända - min hårddisk kraschade. Det är väl inte hela världen, tänker ni, men tro det eller ej - ibland känns det som det. Som TUR var hade jag lyckats säkra alla bilder som mamma jobbat med under hela hösten på ett separat USB, men resten är putsväck - filmer, musik, dokument, noter, och alla bilder från gymnasietiden fram tills nu. UNDERBART. 
 
Sitter i skrivandets stund på slottet - åkte hit för att öva/kolla på senaste Agent Carter/Supernatural med Anna - fast mest för serierna egentligen, övade ändå tidigare idag. Kommer få abstinens under det här lovet, är SÅ HIMLA GLAD VERKLIGEN. Ska åtminstone försöka vända tillbaka dygnet nu, antar att det är lite lättare att göra när man inte kan få för sig att ha HP-maraton varje kväll längre. Ska iallafall upp tidigt (08:00!!) imorgon och gå på kroppskännedom, och sen ska jag försöka öva och vara duktig och träna och göra god mat och handla, men tror att det kommer sluta med att jag kommer sitta och sura i ett hörn på loftet hemma istället. 
Ursäkta för mina vedesutbrott framöver - jag blir nästan lika illa utan filmer och foton som när jag inte har ätit mat.

15 februari

2015-02-15 . 23:26:00
funderingar // Kommentarer 1


jag känner att jag borde skriva NÅGONTING idag. Vet inte riktigt vad. Mest av allt ville jag bara hålla mig undan från precis allt och alla hela den här helgen. Jag vet att Lovisa inte hade velat det, så därför sitter jag här i Skultorp just nu och skriver det här. Jag kom hit i torsdags, och är så glad att jag gjorde det - alternativet var att sitta hemma och bara titta in i väggen. För det är sån jag blir den här tiden på året, helt apatisk. Flöjten är på något sätt bara att glömma bort, istället får jag försöka att klara av att bara vara. Att försöka klara av dagarna. Det blir aldrig lättare "ju längre tid som går", vilket så himla många människor tydligen verkar tro. Det blir ju snarare bara värre - ett år till utan min syster. Igår var det exakt 13 år sedan. 13 år, Och jag kommer fortfarande ihåg allting så tydligt det bara går. Idag skulle Lovisa fyllt 22. Det är också den Internationella Barncancerdagen, ironiskt nog. 
 
Jag vet inte varför, men har bara varit allmänt likgiltig och "som vanligt" den här helgen. Jag vet inte om det var för att jag åkte hem (vilket var jätteskönt), eller om det bara är någon konstig ny känsla. Det har ju gått 13 år, det kanske är såhär det kommer kännas framföver - bara tomt. Det har kommit någon minut ett par gånger om dagen både idag och igår då jag bara ville bryta ihop. När jag såg alla jävla Alla Hjärtans Dag-kort på Akademibokhandeln i fredags. Alla systrar som av någon anledning är det enda jag ser när jag är ute bland folk. När jag ikväll såg en av de vackraste stjärnhimlar jag sett - precis så som det var natten när vi vakade. Det är såna saker, såna detaljer som får mig att bara stänga dörren runt om mig, ta på mig hörlurar, lyssna på John Williamsmusik och bara glömma resten. 
 
Sen tänker jag på hur Lovisa hade varit idag. Om hon hade varit lika introvert som jag är, lika lugn som pappa, lika energisk som mamma. Jag försöker föreställa mig hur hon kommer in i mitt rum och bara sitter bredvid mig, och bara förstår. Det är väl sånt här jag får försöka lämna åt fantasin. Men ibland är det det enda som hjälper. 
 
Jag ville inte skriva idag. Men jag tror att det är bra ändå. Jag är okej. Jag mår bra. Ibland är det bara livet och dagar som suger.
Jag älskar dig iallafall Lovisa. Jättemycket.
 
 
 
 

someone new

2015-02-06 . 23:02:00
allmänt // Kommentarer 3


sitter just nu i Annas soffa och försöker desperat hålla koll på katten i lägenheten. Känner mig allmänt obekväm med det här att vara kattvakt. Visst, det är superkul, och vem vill INTE ha en gullig katt som myser med en dygnet runt - men det slutar alltid på något sätt med mig sittandes i kors och har stirrtävling med henne.VAD GÖR MAN MED EN KATT? PRATAR MAN MED EN KATT? HUR LEKER MAN MED EN KATT? LEKER MAN ENS MED EN KATT? VARFÖR FÖRSTÅR JAG INGENTING? Vem vet egentligen. Är iallafall hundmänniska ända in till benen, det är något som är säkert.
 
Har haft en allmänt konstig dag. Visst var det rätt skönt att vakna upp tilll den vackraste dagen hittills med varm sol, med utsikt från sjunde våningen i en studentlya, men sen vet jag inte riktigt vad som hände. Fick åka till Stockholm (aka Huddinge) för att ta igen en missad flöjtlektion, och jag vet inte vad som hände där egentligen. Vet inte riktigt vad som har hänt med den här månadens övning över huvud taget faktiskt. Har mest försökt öva och hänga på slottet så mycket som möjligt, men fokuseringen har bara gått åt helvete. Jag antar att det är februari, och att det är Alla Hjärtans Dag och den 15e februari nästa helg - aka årsdagen av Lovisas bortgång och hennes födelsedag. Det är den värsta tiden på året för mig, och det kan jag nog säga med rätt god anledning nu. Trots det har jag inte ALLS mått så dåligt som jag trodde jag skulle göra. Självklart har jag tänkt på det, och jag får fler dagar då jag bara vill försvinna än under resten av året. Men jag har mått bra! Och jag har vänner! Och jag har musiken! Och framförallt pratar jag om allting mer öppet. Jag kan inte ens jämföra med hur jag mådde förra året i Falun. Det är helt enkelt bättre nu. Det är fortfarande jobbigt, såklart, men det är bättre och det är väl egentligen det viktigaste av allt antar jag.
Det här med att spela går iallafall väldigt bra. Jag tänker ibland att jag inte platsar, och jag vet att jag inte övar lika mycket som man "ska" göra på en sån här bra utbildning. Jag kommer inte ifrån det här med att jag jämför mig med de andra som är otroligt duktiga och så ambitiösa. Jämför mig med andra flöjtister gör jag jämt. Men sen kommer jag på hur mycket mer jag har kunnat fokusera på musiken jämfört med tidigare - just för att jag faktiskt mår BRA nu och inte behöver lägga ner en himla massa energi på att ens försöka ta mig till skolan och bara klara av dagen. Och det känns så bra! För en gångs skull kan jag försöka satsa på musiken, på riktigt den här gången utan att behöva skylla ifrån mig på någonting. På något sätt känns den där drömmen om England lite, lite, lite ljusare. Det är långt kvar, det vet jag, och det det går långsamt framåt. Men det går åtminstone framåt, och det är nog den skönaste känslan jag känt på länge. 
 
Förresten! Det är verkligen något jag ALLTID säger, jag vet, men nu känns det på något lite lättare att ta upp skrivandet igen. Anledningen till att jag inte ens har loggat in här på över en månad är rätt simpel - försöker sälja min Nikon och uppgradera till en Canon 700D så att man kan filma konserter osv. Ville bara undvika mobilbilder så gått det går, men ger jag upp - ni får överleva med iPhonebilder tills vidare helt enkelt.
 
Lyssnade för övrigt på Hoziers album, kreativt betitlad Hozier, under hela tågresan hem.
Ett himla bra album, lyssna på Somebody New - älskar låtarna mer och mer! Klicka och lyssna ---> Hozier – Hozier

jag lever, jag lovar

2014-12-10 . 18:02:22
vardag // Kommentarer 0


hallåhallå! JAG LEVER, JAG MÅR BRA. Så, då har jag sagt det. Det är några som undrat varför jag inte skrivit på länge(!) och vill ha ett svar NU. Och allvarligt? Jag vet inte varför jag inte har skrivit på så länge. Jag har ingen förklaring alls. Det enda jag kan skylla på är att jag har haft så många roliga grejer hela tiden som har gjort att skrivandet fått läggas åt sidan för en stund, och det har varit så skönt faktiskt. För bara ett år sedan så skrev jag väldigt ofta, och då endast när jag mådde rätt dåligt. Det var mitt sätt att kunna förklara, att bara få ut allting. Sen jag flyttade hit till Västerås har jag mått dåligt EN gång. Resten har bara varit roliga saker. Och det känns så ovant, som att jag bara väntar på att det snart ska gå snett. Men det gör ju aldrig det! Jag går på en fantastisk utbildning, i ett SLOTT, bor i en fantastisk stad och har fått så otroligt underbara vänner som jag kan prata om allt med. Det känns som att det var väldigt länge sen då jag hade allt av det där. 
Så jag behövde ta paus från bloggen en stund. Det kändes som att jag var "tvungen" att skriva om allt jobbigt här ett tag, och då blev det bara konstigt när jag inte hade någonting jobbigt att skriva om över huvud taget. Kändes som att jag skulle bli en såndär tråkig DAGENS OUTFIT-bloggare ett tag om jag skulle tvinga mig själv att skriva när jag inte ville, och jag lovar - det kommer inte hända. Då var det bättre att bara ligga lågt ett tag och faktiskt vänja mig vid att livet bara är allmänt bra nu. 
 
Känns lite sjukt att det är julafton om exakt två veckor förresten. GALET. Vart tog tiden vägen egentligen? Var det inte studenten igår liksom? Börjar väääääldigt långsamt vänja mig vid hela det här nuärduhögskolestudentochskataansvar-livet. Typ som att man inte får säga att man ska ha PROV, utan snarare TENTA. Vilket jag förresten ska ha imorgon i musikteori. Och nästa vecka tenta i musikhistoria. Tjoho. Men sen är det ju julfest och sen ska jag ju åka till Skövde, så det är väl helt okej ändå.
 
 

26e

2014-10-26 . 17:04:52
foto // Kommentarer 0