förresten, det är lite mer som jag vill dela med er. Det här blir nog ett sånt där långt inlägg igen, men den här gången är det faktiskt om något bra (iallafall för mig), så det kanske inte är så tråkigt att läsa. Here we go. 

 

Ni som kännt mig länge vet att jag inte är en social person. Inte ett dugg, faktiskt. Och jag antar att det har sina anledningar, om man ska börja fundera lite. Det har jag ju redan skrivit faktiskt, hur mycket från min barndom som har påverkat mig, och som nästan byggt om hela min personlighet. Iallafall om man jämför mitt nutida jag med den Sanna som var typ två, tre år gammal. Ett glatt och rätt spralligt barn, om jag förstått det rätt. Men så har ju allt det där ändrat sig, och det kan ni ju som sagt läsa lite om ifall ni scrollar ner. Iallafall. Jag har under sommaren varit otroligt nervös inför de här dagarna som nu har gått. Och det har varit om olika orsaker. Inte bara sånt som en brukar vara nervös över när man flyttat till en ny stad och ska börja på en skola där man inte känner en kotte. Mera om mig helt enkelt. 
Under de senaste, säg 7 åren, så har jag lärt känna mig själv rätt ordentligt. Hur pass stor del av mig som fortfarande vill dra mig undan från människor, per automatik, och hur stor del av mig som tvärtom vill hälsa på alla och göra allt som går, och hur pass stor del som gör att de här två sakerna alltid tycks kollidera med varandra. Det låter väl lite rörigt antar jag. Om jag istället ska beskriva vad jag kännt när jag varit runt andra människor så kan jag försöka förtydliga lite.

Jag kommer inte ihåg min tid på lågstadiet. Det är helt blankt. Antar att det är mest pga att jag fortfarande inte ville inse att jag numera var ensam, och att verkligheten hela tiden ville påminna mig om det. Jag ville inte se framåt, bara bakåt. Minnas. Inte vilja inse att den tiden var borta. När jag väl började högstadiet försökte jag "bli en ny person", för mitt riktiga jag dög ju inte, inte för mig. Istället försökte jag tvinga fram en ny personlighet, att helt plötsligt bli öppen och social och lättsam, precis som alla andra var. Det är väl inte så himla svårt? 

Och självklart blev allting fel. Jag försökte förtvivlat tänka före alla andra för att göra ett bra intryck - "om jag säger det här efter att han har sagt det där, då borde hon tycka att jag är okej". Och visst blev det fel. Jag försökte alltid vara någon annan, aldrig släppa fram mig, Sanna. Och jag kände mig som en idiot. Därför var det ju lättare - och bättre för alla - om jag var tyst. Det är dessutom mycket lättare att lyssna för mig, så det var aldrig något jobbigt. Men jag kände ändå konstant en klump i magen, att vilja vara modig och säga vad jag tyckte, att inte skämmas för att visa kroppspråk osv osv. Men det var mycket lättare att hålla tillbaka. 

 

Under gymnasiet blev det lättare. Mest för att jag hamnade bland människor som inte brydde sig ett dugg ifall man var tyst eller inte. Så sakta började jag prata. Lite mer, och sen ännu lite mer. Men för det mesta ville jag ändå hålla tyst, för jag lyckades ändå säga fel saker - jag försökte fortfarande tänka i förväg. Jag tyckte det var en sån himla stor grej liksom. Att sitta som en jämnlike och själva möjligheten att kunna säga precis vad jag tyckte utan att bli dömd gjorde mig rätt rädd tror jag. Jag vet inte riktigt hur jag ska förklara. Jag ser upp till mina underbara vänner på Musikgymnasiet så otroligt mycket, så jag ville verkligen inte säga fel saker så att det skulle bli som på högstadiet igen. Does it make sense? Ville liksom inte få dom att tycka att jag var konstig och obekväm. Så jag var för det mesta tyst där också. Men det var som sagt lättare än tidigare att prata - när jag väl gjorde det alltså. Jag antar att många tycker att jag verkade (och kanske fortfarande verkar) rätt dryg och osocial. Men jag kan bara tänka på hur mycket jag har utvecklats, rent socialt, om man jämför med högstadiet. Jag visste alltså inte hur man pratar med folk, jag vet inte hur jag ska skriva det på ett bättre sätt. För jag har ju aldrig gjort det innan. Vår familj var isolerad. Vi hade aldrig släktingar eller vänner över. Och vilka vänner egenligen? Jag visste inte ens att vi hade familjevänner förräns för något år sedan. När man mötte någon på stigen när man gick med hunden så bytte man håll. Det var liksom så det var. Och när mamma var sjuk så gick det inte att prata hemma heller. Så jag visste inte hur man gjorde när man skulle vara social. Jag visste hur man pratade såklart, men inte vad som var "rätt" och vad som var "fel" bland sociala termer. Och vad är det egentligen? Det vet jag nog fortfarande inte. 

 

Men det jag VET, är att jag har aldrig någonsin varit så säker och så trygg i mig själv som jag är idag. Och det var just därför jag var så otroligt nervös inför den här veckan. Att göra ett bra första intryck liksom. För jag ville verkligen inte bli såndär som jag var på högstadiet igen. Jag vill aldrig mer tänka i förväg, inte så som jag brukade göra. Bara slappna av och prata på, hur svårt ska det vara?

 

Men det här är inte menat till att vara ett "deppigt" inlägg. 

 

För första gången NÅGONSIN så känns allting rätt. Staden, lägenheten, folket, musikerna. Allt har liksom fallit på plats för mig, och för en gångs skull så har jag inte tänkt i förväg. Det är första gången någonsin som det har hänt för mig. I fredags var jag på fest på kvällen, och jag kunde stanna SJUKT mycket längre tid än vad jag vanligtvis kunnat pga folkskräcken. Visst blev det jobbigt i slutet - det kommer nog ta tid tills det försvinner helt - men nu kände jag inte en enda människa, och när jag kom hem var jag mentalt förberedd för ett ångestanfall. Ett sånt som kom efter varje fest jag har varit på - oavsett om jag kännt människor eller inte. Jag gick omkring, och fram och tillbaka här i lägenheten och förstod ingenting för ett tag. För det kändes ju bra. Det var inte bara den konstiga känslan att inte känna någonting (istället för ångest alltså) -det var att jag var glad. För mig är det här enormt, jag kan inte ens skriva ner det. För dig som läser så kanske det inte verkar som något speciellt - men för mig är det här ett enormt steg. Ångesten ersatted med glädje. Om det är såhär det ska kännas när man är "frisk och glad" så tror jag att jag är på rätt spår.