Jag föddes 1994. Jag älskar min familj otroligt mycket, och för mig kommer de tidiga åren i mitt liv vara de lyckligaste, trots allt som skulle hända. Mamma och pappa kommer alltid vara de närmaste personerna i mitt liv - mamma som på något sätt alltid är glad, så otroligt musikalisk, och jag är alltid så förundrad över hur man kan vara så godhjärtad som hon är. Pappa, som alltid finns där för mig. Jag tycker jag är mest lik honom. Ingen av oss säger så mycket, men vi lyssnar och vi förstår. Och han har alltid förstått mig så otroligt bra, och det har alltid varit så hemskt skönt. Vetskapen om att man inte alltid behöver prata, man finns där för varandra ändå. Han kommer alltid vara min största förebild. Och så Lovisa. Min storasyster. Hon föddes -93, och var alltid den personen jag beundrade mest av alla. Hon var också min allra bästa vän, och vi gjorde ALLT tillsammans. Hon var min hjälte helt enkelt. Det är hon fortfarande.

 

För mig har mitt liv varit normalt. Det är först under de senaste två åren som jag insett att min uppväxt var allt från normal. Jag vet inte när exakt, men någon gång när jag var väldigt, väldigt liten så fick Lovisa cancer. Leukumi, blodcancer. Och sen blev hon frisk. Och några år senare kom det tillbaka. Jag kommer personligen inte ihåg det här - för mig hade hon alltid cancer, och eftersom hon fick det när hon var så pass liten så var det normalt för oss att vara på sjukhuset. Lovisa åkte fram och tillbaka, mellan sjukhuset och hemma i Skultorp. Det var så mycket som var viktigt. Det jag kommer ihåg är att jag tvättade händerna. Hela tiden. Mamma och pappa turades om att vara med mig, vilket jag aldrig tänkt på. Det är först nu efteråt de berättade att de ville att det skulle vara rättvist. Det kan väl annars bli lätt att föräldrarna bara tänker på det barn som är sjukt. Så var det aldrig hos oss, och jag inser först nu hur viktigt det faktiskt var. 

Jag kan fortsätta prata om alla rutiner i en evighet. Det tog ju aldrig slut. Och jag får väl också påminna att det här var när jag var mellan 1-8 år gammal. En period i livet som är väldigt viktig. Men det är inte det viktigaste. Eller jag borde väl säga det värsta antar jag. Men det känns så konstigt att säga så - för mig är det här som sagt "normalt".

Men samtidigt var det så otroligt mycket kärlek hela tiden. Problem löstes med kramar. Jämt. Och jag insåg nog aldrig vad det var som hände. Det var så mycket roliga saker som ju också hände. Iallafall för en liten flicka. Vi åkte utomlands och gick på julfest varje år tack vare Barncancerföreningen. Det var alltid lika spännande när sjukhusclownerna kom och besökte oss på rummet när Lovisa låg inskriven. När Lovisa var extra dålig och var tvungen att åka till Östra Sjukhuset så bodde vi på Ronald McDonalds Hus i Göteborg och spelade MarioKart och lekte kurragömma dagarna i ända. När vi var hemma i Skövde var jag och Lovisa alltid hos Lena på Lekterapin och fyllde små glasflaskor med salt som vi färgade med kritor, vi var alltid lika stolta över dom. Vi fick till och med små "lektioner" av Erica som jobbade på Barnavdelningen, som kom in till rummet med små figurer över kroppens celler och berättade allt om vita och röda blodkroppar och dumma bakterier och deras lilla inbördeskrig. En gång i ettan, jag måste ha varit runt 7 år, så åkte vi som vanligt till Göteborg. Den gången var vi där väldigt länge, så jag blev undervisad på sjukhuset. Jag kommer ihåg att jag tyckte det var så himla tufft att vara i Göteborg - bara själva hallen i sjukhuset hade ett gammalt skepp hängandes från taket. Och jag fick faxa små brev till skolan i Skultorp. För en sjuåring var det rätt coolt.

 

Och jag har så många fantastiska minnen från de där sena åren, även de minsta sakerna är underbara. Som de gångerna jag och Lovisa sprang till skogen och klättrade i träd (vilket alltid slutade med att pappa fick komma springandes och lyfta ner en livrädd Sanna. Varje gång...). Eller då vi uppfann olika recept med ingredienser från trädgården - våra salladsmackor med röda vinbär var favoriten. Eller den gången vi fick för oss att åka nedför trappan i en sackosäck, vilket slutade med många blåmärken men med ännu mer skratt. Alla de här småsakerna gör mig så otroligt glad, och jag minns dom så tydligt, vilket jag nu är så väldigt glad för.

 

Men efter det här så blev det bara värre och värre. Vad jag har hört nu efteråt så hände allt så otroligt fort. Ena stunden var vi hemma, med Lovisa som precis höll på att börja spela cello på Musikskolan, och i andra så var vi tillbaka. På sjukhuset. Och det är nu det börjar bli mörkt för mig. Det enda jag kommer ihåg är alla vuxna människor som var så allvarliga. Lovisa som inte orkade prata. Alla blommor som kom. Och sen plötsligt, så blev vi väckta under en natt på sjukhuset. Jag kommer ihåg det så tydligt. Det var Alla Hjärtans Dag, den 14 februari 2002. Den 15 februari skulle Lovisa fylla nio, så vi hade presenter liggandes längs med väggen. Och sen är det svart. Jag vet bara att jag höll hennes hand, och helt plötsligt så åkte vi därifrån. Jag vet att jag vände mig om i bilen och tittade mot hennes fönster när vi körde därifrån, och förstod inte hur vi kunde lämna henne där. Och sen var det begravning. Jag minns att den var blå - blåa rosor, blå kista, allting i blått. Hennes klass till vänster, och vi till höger. Vår släkt, mamma, pappa och så jag. 

 

Och mamma var fortfarande sjuk. Den tystnaden som var i vårat hem under den tiden.... jag vill inte ens tänka på den. Jag kan inte ens tänka på den. Hela det året är suddigt för mig. Jag kommer inte ihåg någonting alls, förutom när vi skaffade en hund ett halvår senare. Som för att på något sätt fylla det tomrum som plötsligt blivit. För mig hjälpte det lite skulle jag tro. Jag kommer ihåg så pass lite.

Dock så vet jag att jag aldrig har mått så dåligt, och känt mig så ensam som jag gjorde under de kommande 4-5 åren efter det. I början var det riktigt illa. Det här med depression har alltid varit något som har följt efter mig sedan dess. Och jag antar att det förklarar varför jag har så många minnesluckor från min tid på mellanstadiet. Att vara deprimerad när man är 9 år gammal är något jag tror kommer förfölja mig hela mitt liv. Den där ensamheten. Och alla dom där frågorna. Det var nog det som var värst. Barn är ärliga - man tänker inte på såna här frågor när man är liten, och därför kan man oavsiktligt vara hemsk, rent ut sagt. Jag kommer ihåg en gång, det måste ha varit bara några veckor efter att skolan fått reda på vad som hänt, då jag faktiskt blev förföljd av en skara barn som ropade frågor efter mig på skolgården.
Jag blev till slut tvungen att gömma mig bakom skolan för att undvika alla elever och alla blickar.
Jag förstår att man var nyfiken och inte förstod vad som hänt, men när jag som nioåring blir förföljd och får frågor som "var det din syster som dog eller?" ropade efter mig i korridoren dagarna ut, varje vecka, varje månad i ett år framöver, så sätter det sina ärr. Ärr som jag fortfarande har kvar.

Som tur är så är det ju mycket bättre nu, och om jag ska vara ärlig så var det först på Musikgymnasiet i Skövde som jag insåg att inte alla är så nyfikna, att det är okej att vara sig själv. Tidigare hade jag alltid varit den deprimerade tjejen med en död syster, och så plötsligt blev jag den tjejen som spelade flöjt och drömde om London och det var som ett helt nytt liv öppnade sig framför mig.

Jag orkar inte skriva mer nu, men jag kommer definivt berätta mer om "tiden efter"-perionden. Jag förstår att det här var väldigt personligt, men jag har knappt skrapat på ytan. Det är så mycket mer jag vill kunna förklara på ett bra sätt, om varför jag är som jag är och varför jag reagerar på vissa saker på det sättet som jag gör. Det känns som att det fortfarande behövs.