har nyss kommit hem efter Kulturnatten i Västerås! Och det var nog något av det fräckaste jag varit med om i år. Jag behöver iallafall inte vara så deppig över att ha missat Matfestivalen hemma längre åtminstone - det här var minst lika coolt. Började iallafall kvällen med konsert på konserthuset med fantastiska kurskompisar från kammarmunsikprogrammet - det var sjukt. Jag är verkligen inte så mycket för opera, men nu är jag fascinerad! Jag kommer iallafall aldrig att våga ge ifrån mig en enda sångton när är i slottet framöver iallafall. De var fantastiska, hela bunten. Sen blev det lite rundvandring och spanade in resten av staden - upptäckte en taikogrupp(!!) på torget, och de var bra - men kunde åtminstone le lite åt mig själv och tycka att Shuten Doji var snäppet bättre (som jag btw saknar ofattbart mycket). Upptäckte TILL MIN GLÄDJE att den underabra doften som förföljt oss hela kvällen kom från alla stånd med BRÄNDA MANDLAR! HALLELUJAH! Har saknat det sååå! Köpte en påse och fick mod till att skjuta pilbåge - jag tyckte jag var suuuuuuupercool, men sen såg jag alla bilder Anna tog. Heh, inte riktigt som Robin Hood där nä. MEN jag träffade iallafall riktigt bra en gång (resterande fyra gången vill jag inte prata om). Tittade lite i Rikssalen på Slottet dessutom, riktigt häftigt. När man är där så känns det verkligen att man är i ett slott. Sjukt att jag ska spela där om två veckor. När vi skulle hem sen så fick vi ett coolt fyrverkeri som skjöts ut från Stadshustornet dessutom. PLUS att jag har hittat en tvseriesoulmate i min klass. Kvällen var rätt sjukt bra helt enkelt (bortsett från att jag glömde kameran hemma så allt är från min mobil med dålig upplösning. Men minnena är ju fina iallafall).

tjaba. Såhär ser en Sanna ut när hon har tränat sönder sig. Fin, eller hur? Tomatröd och allt. Att jag tränade ordentligt, det var nog egentligen det vettigaste som hänt idag. Vaknade vid två pga somnade SENT. Ingen mat i kylen = macka som lunch/middag. Sedan träna, vilket var nice. Eller ja, förutom det faktum att jag senare upptäckte att ett av hjulen på min cykel blivit sönderskurna. UNDERBART. Fick bara ta och halvsovandes vandra hemåt med cykelstyret i ena handen och sedan två stora matkassar i den andra. Så nu sitter jag här och ska fullständigt frossa i mig spaghetti och köttfärssås! Ingen bra dag precis.Men utsikten hem var ju rätt fin - om nu bara min  mobil var kapabel till att fånga verkligheten i normalt antal pixlar. :)

möttes av den här underabra utsikten imorse. Man såg absolut INGENTING när man blickade ut över mälaren, men tycker det var rätt fantastiskt ändå. Är rätt bortskämd med hur jag bor iallafall. Har precis ätit upp maten nu och försökt att slappna av, men det går sådär! Har vart så mycket hela dagen (känns det som) - all den här friheten som man får när man går på högskolan känns så ovan, så när en sån här dag kommer, då jag har tre seminarier, så blir jag helt slut. Men det var himla intressant, hade kunnat sitta hela dagen! Jag har iallafall lärt mig allt det man kan lära sig om hur man övar på bästa sätt, vilket är sjukt nice. Ska försöka cykla in och träna sen - har ett superpass inplanerat i huvudet, så hoppas att jag faktiskt orkar gå ut genom dörren. SKA BARA se klart harry potter först. 

satte mig i någon sorts protest vid vattnet och läste den här fantastiska boken istället. Hade tänkt träna, läsa, öva flöjt, åka hem och städa, handla, laga mat och sen se valvaka. Vilket jag inte hinner nu ju. Men jag har ju iallafall röstat och det är ju bra.

förresten, det är lite mer som jag vill dela med er. Det här blir nog ett sånt där långt inlägg igen, men den här gången är det faktiskt om något bra (iallafall för mig), så det kanske inte är så tråkigt att läsa. Here we go. 

 

Ni som kännt mig länge vet att jag inte är en social person. Inte ett dugg, faktiskt. Och jag antar att det har sina anledningar, om man ska börja fundera lite. Det har jag ju redan skrivit faktiskt, hur mycket från min barndom som har påverkat mig, och som nästan byggt om hela min personlighet. Iallafall om man jämför mitt nutida jag med den Sanna som var typ två, tre år gammal. Ett glatt och rätt spralligt barn, om jag förstått det rätt. Men så har ju allt det där ändrat sig, och det kan ni ju som sagt läsa lite om ifall ni scrollar ner. Iallafall. Jag har under sommaren varit otroligt nervös inför de här dagarna som nu har gått. Och det har varit om olika orsaker. Inte bara sånt som en brukar vara nervös över när man flyttat till en ny stad och ska börja på en skola där man inte känner en kotte. Mera om mig helt enkelt. 
Under de senaste, säg 7 åren, så har jag lärt känna mig själv rätt ordentligt. Hur pass stor del av mig som fortfarande vill dra mig undan från människor, per automatik, och hur stor del av mig som tvärtom vill hälsa på alla och göra allt som går, och hur pass stor del som gör att de här två sakerna alltid tycks kollidera med varandra. Det låter väl lite rörigt antar jag. Om jag istället ska beskriva vad jag kännt när jag varit runt andra människor så kan jag försöka förtydliga lite.

Jag kommer inte ihåg min tid på lågstadiet. Det är helt blankt. Antar att det är mest pga att jag fortfarande inte ville inse att jag numera var ensam, och att verkligheten hela tiden ville påminna mig om det. Jag ville inte se framåt, bara bakåt. Minnas. Inte vilja inse att den tiden var borta. När jag väl började högstadiet försökte jag "bli en ny person", för mitt riktiga jag dög ju inte, inte för mig. Istället försökte jag tvinga fram en ny personlighet, att helt plötsligt bli öppen och social och lättsam, precis som alla andra var. Det är väl inte så himla svårt? 

Och självklart blev allting fel. Jag försökte förtvivlat tänka före alla andra för att göra ett bra intryck - "om jag säger det här efter att han har sagt det där, då borde hon tycka att jag är okej". Och visst blev det fel. Jag försökte alltid vara någon annan, aldrig släppa fram mig, Sanna. Och jag kände mig som en idiot. Därför var det ju lättare - och bättre för alla - om jag var tyst. Det är dessutom mycket lättare att lyssna för mig, så det var aldrig något jobbigt. Men jag kände ändå konstant en klump i magen, att vilja vara modig och säga vad jag tyckte, att inte skämmas för att visa kroppspråk osv osv. Men det var mycket lättare att hålla tillbaka. 

 

Under gymnasiet blev det lättare. Mest för att jag hamnade bland människor som inte brydde sig ett dugg ifall man var tyst eller inte. Så sakta började jag prata. Lite mer, och sen ännu lite mer. Men för det mesta ville jag ändå hålla tyst, för jag lyckades ändå säga fel saker - jag försökte fortfarande tänka i förväg. Jag tyckte det var en sån himla stor grej liksom. Att sitta som en jämnlike och själva möjligheten att kunna säga precis vad jag tyckte utan att bli dömd gjorde mig rätt rädd tror jag. Jag vet inte riktigt hur jag ska förklara. Jag ser upp till mina underbara vänner på Musikgymnasiet så otroligt mycket, så jag ville verkligen inte säga fel saker så att det skulle bli som på högstadiet igen. Does it make sense? Ville liksom inte få dom att tycka att jag var konstig och obekväm. Så jag var för det mesta tyst där också. Men det var som sagt lättare än tidigare att prata - när jag väl gjorde det alltså. Jag antar att många tycker att jag verkade (och kanske fortfarande verkar) rätt dryg och osocial. Men jag kan bara tänka på hur mycket jag har utvecklats, rent socialt, om man jämför med högstadiet. Jag visste alltså inte hur man pratar med folk, jag vet inte hur jag ska skriva det på ett bättre sätt. För jag har ju aldrig gjort det innan. Vår familj var isolerad. Vi hade aldrig släktingar eller vänner över. Och vilka vänner egenligen? Jag visste inte ens att vi hade familjevänner förräns för något år sedan. När man mötte någon på stigen när man gick med hunden så bytte man håll. Det var liksom så det var. Och när mamma var sjuk så gick det inte att prata hemma heller. Så jag visste inte hur man gjorde när man skulle vara social. Jag visste hur man pratade såklart, men inte vad som var "rätt" och vad som var "fel" bland sociala termer. Och vad är det egentligen? Det vet jag nog fortfarande inte. 

 

Men det jag VET, är att jag har aldrig någonsin varit så säker och så trygg i mig själv som jag är idag. Och det var just därför jag var så otroligt nervös inför den här veckan. Att göra ett bra första intryck liksom. För jag ville verkligen inte bli såndär som jag var på högstadiet igen. Jag vill aldrig mer tänka i förväg, inte så som jag brukade göra. Bara slappna av och prata på, hur svårt ska det vara?

 

Men det här är inte menat till att vara ett "deppigt" inlägg. 

 

För första gången NÅGONSIN så känns allting rätt. Staden, lägenheten, folket, musikerna. Allt har liksom fallit på plats för mig, och för en gångs skull så har jag inte tänkt i förväg. Det är första gången någonsin som det har hänt för mig. I fredags var jag på fest på kvällen, och jag kunde stanna SJUKT mycket längre tid än vad jag vanligtvis kunnat pga folkskräcken. Visst blev det jobbigt i slutet - det kommer nog ta tid tills det försvinner helt - men nu kände jag inte en enda människa, och när jag kom hem var jag mentalt förberedd för ett ångestanfall. Ett sånt som kom efter varje fest jag har varit på - oavsett om jag kännt människor eller inte. Jag gick omkring, och fram och tillbaka här i lägenheten och förstod ingenting för ett tag. För det kändes ju bra. Det var inte bara den konstiga känslan att inte känna någonting (istället för ångest alltså) -det var att jag var glad. För mig är det här enormt, jag kan inte ens skriva ner det. För dig som läser så kanske det inte verkar som något speciellt - men för mig är det här ett enormt steg. Ångesten ersatted med glädje. Om det är såhär det ska kännas när man är "frisk och glad" så tror jag att jag är på rätt spår. 

 

 

 

jaha. här har jag släpat med mig kameran över hela västerås och tagit bilder på underbar sol och slottsgångar och SÅ HAR MINNESKORTET GÅTT SÖNDER. Det funkar i kameran, men inte när jag ska föra över till datorn. Just typiskt. Hittade dessutom tre stycken gamla minneskort som jag kanske skulle ha använt istället, men så långt tänkte jag inte. För ja, jag visste att det var sönder "men så illa är det nog inte".... Självklart inte. Det fanns iallafall några rätt gamla bilder från några år sedan på molly på ett av de andra minneskorten, ni får nöja er med dom så länge! Ska försöka fixa en usbsladd till kameran så jag kan föra över de fina bilderna från idag åtminstone.
Men nu måste jag äta mat så jag blir gladare!

 

 

nu upptäckte jag att jag har en glugg mellan tänderna. Jag har haft tandställning i hur många år som helst, och när jag väl tar bort det sista upptäcker man att man har en nedra liten glugg mellan tänderna. Jag är trött och ofokuserad som tusan nu (märks det?) och vet inte alls vad jag ska göra. Sitter och skriver med pekfingrarna, det säger väl något.Gick och sminkade mig innan. Jag har officiellt gått och nått botten på uttråkighetsskalan. Jag går och SMINKAR mig på natten när jag borde gå och sova. Aka överskottsenergi. Nu måste jag helt enkelt titta på en film för att bli trött.

först och främst - JAG VET ATT MATBILDER ÄR SJUKT TRISTA. Och jag trodde aldrig att jag skulle lägga upp någonting sånt här. MEN. Jag lyckades precis laga något helt fantastiskt (recept HÄR), nämligen pasta, spenat och tofu kokad i havregrädde och vatten, rödlök/vitlök/kantareller som stekts i liquid smoke, med äpple och valnötter på toppen. Tänkte ta en "bra" bild med en riktig kamera - men hann bara ta med mobilen. Var rätt hungrig och det var GUDOMLIGT gott. Eller nu kanske jag överdriver. Men jag älskar att laga mat, och har alltid tänkt att veganmat är rätt trist (sagt utan att ha varit något insatt i ämnet what so ever), men det här var så häftigt! För att inte tala om billigt! Mer veganskt blir det definitivt här hemma!

mamma åkte hem imorse förresten. Känns lite tomt nu. Jag ska försöka ta och cykla till gymmet imorgon och på onsdag och hänga där hela dagen, vilket antagligen kommer sluta i att jag sitter hemma och tittar på film eller något istället. MEN, jag ska försöka, och på torsdag BÖRJAR JAG HÖGSKOLAN. Det ska bli så roligt, jag undrar verkligen hur allting kommer bli. Men det känns väldigt bra, jag trivs fantastiskt än så länge - och hur är det då inte på slottet liksom?