Jag har känt ganska länge att jag vill skriva här igen. Jag visste bara aldrig riktigt vad. Om jag skulle fokusera på det jobbiga, om jag skulle skriva om det bra... Jag vet inte riktigt. Jag har märkt - och hört - att det kommer allt fler människor hit och läser här. Det är lite läskigt, speciellt nu när jag har börjat skriva rätt personligt. Men det är väl därför folk kommer och vill läsa. Och det var ju lite det som var tanken - att man vet om bloggen, och att själv välja om man vill veta lite mera eller inte. Så att man inte (eller så att jag inte) behöver prata om allt "i verkligheten". 

 

Jag är en ganska privat person, Eller snarare rätt så väldigt privat, skulle jag tro. Jag tycker inte om att prata om mig själv. Jag tycker det är jobbigt när människor lär känna mig "på riktigt", jag får klaustrofobi på något sätt. Jag tycker det är läskigt. Bara det själva faktum att man kan lära känna någon så otroligt mycket, utan och innan, och veta precis hur en annan människa tycker och tänker. Jag har däremot aldrig haft några problem att lära känna andra människor. Att lyssna är något jag tycker om, och faktiskt är rätt bra på. Tror jag iallafall. Men när det gäller mig själv tar det bara stopp. Det är med väldigt få människor i mitt liv som jag känner mig tillräckligt trygg med för att kunna berätta allt. Och det är jobbigt att det är så. Speciellt nu när jag flyttat hemifrån. Just nu, när jag faktiskt medger att jag måste få hjälp, få prata av mig, så går det inte - iallafall inte rent fysiskt. Inte ansikte mot ansikte.
 

Så det är väl därför jag började skriva här tror jag. Och det är därför jag nu bara vill tacka dig som läser. I början hade jag ingen som helst tanke på att det skulle finnas någon som faktiskt vill läsa det här. Så jag skrev bara av mig, rakt från hjärtat. Och det hjälpte! Jag har perioder då jag mår väldigt dåligt, och då skriver jag av mig, och det hjälper. Det här är mitt sätt att kunna sätta mig ner och förklara allting som jag inte kan förklara med hjälp av min röst. Och att ha fått den här responsen är fantastisk. Iallafall för mig. Jag vet inte riktigt hur jag ska förklara det. Sms, samtal, meddelanden på fb, mail... Allt det innehåller ord och berättelser från människor jag inte har pratat med sedan grundskolan. Som visar att de förstår, på något sätt. Jag vet inte riktigt hur jag ska förklara allting - vad jag ska skriva här nu. Men det är väl det som är själva grejen tror jag. All respons, jag vet inte vad jag ska säga. Bara tack! Du anar inte hur mycket alla små gester faktiskt betyder för mig. Och hur de faktiskt har hjälpt mig!

 

Jag har skrivit ganska mycket om min bakgrund. Men det är fortfarande så otroligt mycket som jag inte har skrivit. Så mycket jag vill kunna prata om, men som fortfarande är väldigt jobbigt - även att skriva ner här. Men innan jag kommer klara av att få ur mig allt det, så vill jag berätta lite om vad som har hänt de senaste två månaderna. 

I januari blev allt jobbigt. Under den tidigare terminen började jag med att vara glad och förväntansfull. I slutet så var jag tillbaka i det skick jag var i under hela 2002. Och jag vet verkligen inte varför. När jag gick i tvåan på gymnasiet var det tio år sedan Lovisa dog. Jag började bli trött, jag blev tyst, jag blev likgiltig. Ingenting spelade någon roll. Varje gång jag stängde ögonen såg jag Lovisa framför mig, i hennes sjukhussäng den kvällen. Jag kom bara ihåg alla jobbiga detaljer, och ingenting positivt. Och jag kom ihåg varenda gång jag stängde ögonen. Till slut blev det bara för mycket. Jag blev arg på världen, jag blev arg på allt. Jag blev arg på mig själv för att jag kände såhär, och för att jag inte visste hur jag skulle stoppa det. Jag såg hur människorna runt mig blev mer och mer oroliga. Men jag kunde inte göra något. Det var som att jag var två personer - en då jag bara vill skrika, göra sönder saker, bara ge upp, och en annan Sanna som på något sätt bara iakttog allting, och som inte kunde göra någonting åt något alls. Det var väldigt jobbigt, just för att jag fattade inte att något var fel förräns en väldigt lång tid. Och då blev jag nästan ännu mera arg för att jag hade insett hur dum, hur korkad, hur arrogant jag hade varit under de långa månaderna. Det var två saker som hjälpte mig komma ur allt det här. Först, för att mamma tog med mig till Mariadöttrarna, och jag kände plötsligt hur främlingar faktiskt brydde sig. Det var rätt jobbigt, just för att all kärlek i det klostet kom emot mig som en vägg. Det blev väldigt mycket. Och när jag kom tillbaka, då blev det jobbigt igen. Men då hade jag lyckats rensa alla tankar lite, och tänkte att det funkar inte. Jag kunde inte fortsätta vara såhär - för alla andras skull. Så jag började le igen, jag började prata, började så småningom skratta. Men det var fortfarande jobbigt på insidan. Det var bara att försöka hålla upp fasaden så att jag inte faller ihop igen. Så småningom skulle det jobbiga försvinna, iallafall om jag ler, eller hur? Det var tanken iallafall. Och det funkade bra, fram tills i januari 2014.  

Allt det jobbiga kom tillbaka, och jag började tvivla på allting igen. Jag kunde inte prata med någon alls. Jag kände mig otroligt ensam. Alla de människorna hemma, de väldigt få som jag kan prata om allting med, de hade gått vidare med sina liv. Det var inte samma sak längre. Och det är väl säkert inte samma sak i verkligheten inser jag nu, men det kändes som det då iallafall. Det var rätt jobbigt. Men jag började skriva av mig här, vilket började hjälpa rätt mycket. Och helt plötsligt kom allt emot mig, som en enorm våg. Alla förtryckta känslor, allt det som jag försökt trycka ner i två år, och även all gammal skit från när jag var liten - jag kom ju plötsligt ihåg mer och mer ju längre tid jag satt och skrev. Jag intalade mig själv att det var en bra grej, att kunna få ut allt. Men det blev nästan värre. Att under hela mitt liv varit van vid att vara tyst, att antingen inte fått pratat eller inte kunnat ha pratat, och att helt plötsligt känna att jag vill prata om allt. Och att fortfarande inte kunna prata. Rent fysiskt alltså. Det här låter väl jättekonstigt, men det är så det är för mig när jag ska prata om mig själv. Så fort jag försöker så är det som att någon tar ett järngrepp runt halsen och vrider runt. Och att då ändå tvinga mig själv med att prata med folk, så säger kroppen emot och jag blir nästan svimfärdig av utmattning. 

Jag började stanna hemma mer och mer. Jag slutade spela flöjt. Jag svarade inte i telefon när mina föräldrar rinde. Och helt plötsligt var jag tillbaka i det skicket jag var i som åttaåring. Att vilja prata, att vilja gråta, att vilja skrika - men att rent fysiskt sett inte kunna göra något av det. 

 

Det har varit några väldigt jobbiga veckor helt enkelt. Jag ser nu att jag har skrivit ganska flummigt, så jag fattar om du som läser inte riktigt förstår vad jag menar - det gör jag ju knappt själv. 
Men jag vill säga det här - det är inte alltid jobbigt. Jag inser att det kan låta som att jag konstant går hemma och gråter och är arg, men så är det verkligen inte. Jag har perioder bara. Och då sätter jag mig här och skriver. 
Under de senaste tre veckorna har jag pratat med lärare.. Det har varit otroligt jobbigt, både mentalt och fysiskt. Att försöka gå till skolan på morgonen och veta att "idag måste jag berätta min historia minst tre gånger". Det är jobbigt, speciellt då jag knappt kan klara av att skriva ner allting här under vissa stunder. Men jag har fått så bra respons, och det är så otroligt skönt. Jag tror att jag har föreställt mig hur alla bara skulle bli arga i huvudet. För det var ju så det har vart innan. När jag försökt förklara när jag liten så blev människor arga och trodde att jag antingen skolkade eller försökte få folk att tycka synd om mig. Och de sa det till mig också. Jag antar att sånt sätter sina spår. Men som sagt, det har gått bra, och nu till slut så känns allting så mycket lättare. 

Och jag vill återigen tacka dig för att du går in här och läser. Jag vet att några av er är nära vänner, några är släkt, några är till och mer lärare. Oavsett vem, så betyder det väldigt mycket för mig att du faktiskt vill läsa det här, och förhoppningsvis förstår du lite mer om varför jag gör vissa saker på vissa sätt. Det var ju lite tanken, som sagt.
Jag ska sluta skriva nu, för jag känner att det blir mer och mer osammanhängande ju mer jag skriver.
Men allt känns bättre nu. Inte bra, men bättre. Och det mest pga dig som läser. Så TACK. Och KRAM.

//Sanna