jag insåg nyss att det antagligen har gått alldeles för lång tid sen jag senast skrev här. Det är nog både på gott och ont för min del, men mest gott. Att kunna skriva av mig här när jag verkligen behöver skingra alla tankar i huvudet, det fungerar verkligen. Det har hjälpt väldigt mycket. Jag tänkte försöka sammanfatta lite om vad som hänt sen jag senast skrev (vilket var den 11e mars, hjälp) - mest för att försöka få lite kontroll över allting i huvudet, kunna sortera lite. Jag inser att det här kanske inte låter så vettigt, men det fungerar för min del, och det är vär egentligen det viktigaste antar jag. 

 

I mars alltså. Det senaste inlägget jag skrev här hette nu är det bättre. Och det blev det faktiskt. Jag vet inte hur exakt jag fick någon hjälp med allting, men det kändes som alla lösa trådar på något sätt knöts ihop, och jag kände mig inte lika vilsen som tidigare. Det är rätt konstigt tycker jag. Att må så dåligt så att jag inte ens kunde prata med någon, och sen helt plötsligt så mådde jag bättre. Jag tror - och jag har funderat på det här ett tag - att det faktiskt var att jag började tänka lite mer på mig själv. Några jag pratat med har sagt att det var pga av att jag pratade med alla lärare, och öppnade upp mig om hela den delen av mitt liv, vilket nog absolut hjälpte en del - men det var inte därför jag mådde bättre på så kort tid tror jag. Jag upptäckte väl att det här med att gå och ha ångest över hur andra skulle se på mig som person, och vad de skulle tro och tycka om mig - det var ju inte någon hjälp direkt. Så jag försökte vända på det hela. Mest försökte jag tänka på vad som fick mig att må bra. Och svaret är ju rätt lätt: att spela flöjt. Så varje gång som jag kände att jag började må dåligt, och känna av ångestattacker osv, så gick jag direkt till övningsrummet och stängde dörren. Visst har jag spelat av mig innan, men nu tänkte jag verkligen bara på mig själv - att försöka må bra igen var nummer ett, och det funkade inte om jag hela tiden gick och oroade mig över vad andra skulle tycka och säga bakom ryggen. För det gjorde jag innan varje gång jag gick iväg och övade. Att jag skulle framtstå på ett visst sätt, att jag skulle verka arrogant osv bara för att jag väljer att spela istället för att umgås. Det låter väl kanske jätteöverdrivet och rätt dumt, det inser jag, men det var såna tankar som hela tiden dök upp och tyngde ner, och då är det väl inte jättekonstigt att man inte mår så bra - när man utöver allt det kände av den där depressionen. 

 

Så jag slutade med det, och tänkte på mig själv, och plötsligt så blev det bättre. Det hjälpte iallafall. Och kanske var jag självisk på det sättet - att välja övningstid framför vänner osv. Men jag brydde mig ju inte längre, och det var så himla skönt. 

 

Sen jag slutade Konservatoriet har det hänt rätt mycket, och det är bara roliga saker!  Jag har så mycket att se fram emot, och hittills har allting bara lösts sig perfekt. Jag vet inte hur. Det är som att jag får någon sorts belöning eller något (vilket jag också inser låter väldigt själviskt menmen).

Jag kom med i Landslaget i Blåsmusik först och främst. Det var lite jobbigt i början, såsom det alltid är för mig. Mycket människor (säkert 90pers) som man ska lära känna på väldigt kort tid = typiskt Sanna-klaustrofobi. Jag blev den där tysta igen, men jag var okej med det. Det var lite surt att det var först de tre sista dagarna som jag började känna mig bekväm med allting, och då var det i princip slut. Men det var himla kul, och att få vara med om en så stor grej var häftigt, det är verkligen något jag kommer bära med mig. Och jag mådde bra hela tiden vilket är rätt ovanligt för min del. Som jag sa var det jobbigt, rent socialt, men förutom det mådde jag bra. Och det var så skönt. Att kunna vara i Östersund/Trondheim i två människor med helt främmande musiker, jag hade ju räknat med att få såna panikkänslor och ångest och sån skit nästan varje dag. Och istället hände det bara en gång, och det är såna otroliga framsteg för mig, jag kan verkligen inte förklara det. Jag märkte så himla tydligt att jag faktiskt mådde bättre nu. Jag vill kunna förklara hur jag känner när jag mår dåligt runt nya människor, men det är så svårt att sätta ord på det. Det enda jag jag skriva om det är nog att jag gick omkring och var nervös över att jag skulle må dåligt (det kommer ju så plötsligt) och så hände det aldrig, och den lättnaden över det hade jag i två veckor, och just den känslan var så underbart skönt. Att kunna slappna av och bara spela fantastisk musik tillsammans med fantastiska musiker. Det var två väldigt roliga veckor. 

 

Sedan jag kom hem har jag egenligen bara umgåtts med mina föräldrar. Kanske låter tråkigt, men jag har saknat dom båda så hemskt mycket under det här året, och de är verkligen de två som jag känner mig allra tryggast med. Och idag fick jag också en supermysig lägenhet i Västerås. Det blir en gammal renoverad kasern, med sovlovt och 1RoK. Västerås kommer bli himla bra, det tror jag verkligen.