jag känner att jag borde skriva NÅGONTING idag. Vet inte riktigt vad. Mest av allt ville jag bara hålla mig undan från precis allt och alla hela den här helgen. Jag vet att Lovisa inte hade velat det, så därför sitter jag här i Skultorp just nu och skriver det här. Jag kom hit i torsdags, och är så glad att jag gjorde det - alternativet var att sitta hemma och bara titta in i väggen. För det är sån jag blir den här tiden på året, helt apatisk. Flöjten är på något sätt bara att glömma bort, istället får jag försöka att klara av att bara vara. Att försöka klara av dagarna. Det blir aldrig lättare "ju längre tid som går", vilket så himla många människor tydligen verkar tro. Det blir ju snarare bara värre - ett år till utan min syster. Igår var det exakt 13 år sedan. 13 år, Och jag kommer fortfarande ihåg allting så tydligt det bara går. Idag skulle Lovisa fyllt 22. Det är också den Internationella Barncancerdagen, ironiskt nog. 

 

Jag vet inte varför, men har bara varit allmänt likgiltig och "som vanligt" den här helgen. Jag vet inte om det var för att jag åkte hem (vilket var jätteskönt), eller om det bara är någon konstig ny känsla. Det har ju gått 13 år, det kanske är såhär det kommer kännas framföver - bara tomt. Det har kommit någon minut ett par gånger om dagen både idag och igår då jag bara ville bryta ihop. När jag såg alla jävla Alla Hjärtans Dag-kort på Akademibokhandeln i fredags. Alla systrar som av någon anledning är det enda jag ser när jag är ute bland folk. När jag ikväll såg en av de vackraste stjärnhimlar jag sett - precis så som det var natten när vi vakade. Det är såna saker, såna detaljer som får mig att bara stänga dörren runt om mig, ta på mig hörlurar, lyssna på John Williamsmusik och bara glömma resten.