en text om Lovisa

Ikväll spelade jag solo på en elevafton. Det är så mycket som går runt i tankarna nu så jag vet inte riktigt vart jag ska börja.
Ni behöver inte läsa igenom allting, men jag måste skriva av mig någonstans.

Jag har hela mitt liv haft en enorm scenskräck, vilket för mig har varit rätt konstigt - känslan att få spela solo är nog den bästa jag vet. Samtidigt kan jag få en sån enorm ångestkänsla över det hela. Men i slutändan är det ändå alltid glädjen som tar över, som gör att jag kan klara av att spela och känna "gud vad kul det var! Det gick ju kanske rätt okej ändå..".

 

Idag var det annorlunda. Jag vet inte om det är för att jag helt enkelt är lite ovan, det var länge sen jag spelade själv på en konsert. Det kan ju vara en vanesak liksom. Men idag mådde jag fysiskt dåligt, vilket jag aldrig har gjort innan. Jag tillbringade hela dagen med att vara nervös (vilket jag brukar), och när minuterna innan jag skulle gå ut och spela närmade sig så kom det. Kalla fingrar, lite hyperventilation, det vanliga. Det brukar jag ändå kunna kontrollera med en jävla anamma och ren och skär spelglädje. Sen gick jag ut, och det kändes rätt ok. Jag spelade, och det gick så sjukt dåligt. Iallafall i mitt huvud. Jag spelade fel på ställen som tidigare gått så himla bra, och hakade upp mig. Och när jag väl börjar tänka på det så sitter det fast i huvudet, det går inte att släppa. Jag spelade färdigt stycket, och gick raskt ut efter att ha tackat. Och från den stunden tills nu, då jag sitter och skriver två timmar senare, hade jag ångest. 

 

Så efter väldigt mycket känslor och funderingar fram och tillbaka kom jag fram till exakt varför det gick så dåligt, just idag, just nu. Varför jag mådde så dåligt över något som jag annars älskar. Och det är på grund av det som det alltid är.

Lovisa. Ensamheten. Det enorma hålet som har funnits i mig sedan 2002. Och det är ett hål som jag aldrig kommer kunna fylla. Tro mig, jag har försökt. Jag har provat vad som känns som allt och lite till. Psykologer, terapeuter, prat, tystnad. Sen upptäckte jag musiken. Eller snarare flöjten. Plötsligt hade jag något som gjorde mig lycklig, som på något sätt fyllde upp en liten del av det där enorma hålet.
Och sen dess har jag spelat, och satsat. Bara på flöjten, det är målet. Och det är nog därför jag klarar av den där scenskräcken - jag spelar för Lovisa helt enkelt. Varenda gång. Det är något som är självklart för mig.

 

Och så plötsligt, så mådde jag bättre. Men trots det är det något som jag aldrig riktigt kommer undvika.
Den där jävla frågan. "Du då? Har du syskon? ". Så varför har den frågan med konserten idag att göra?
Jo, därför att jag igår gjorde något som jag aldrig trodde jag skulle göra.
Jag fick frågan, som vanligt, och svarade "nej. Jag är ensam".

Jag mår fortfarande dåligt för det. Jag har aldrig någonsin sagt, och faktiskt bekräftat, att jag är ensam. Jag har inga syskon. Åtminstone inte längre. Hur svarar man på en sån fråga egentligen? Jag har alltid sagt att jag har en syster och om det blir en följdfråga (som det ofta blir), så har jag berättat sanningen. Min berättelse har blivit kortare och kortare med åren har jag märkt. Har inte riktigt orkat gå igenom allt igen. 

 

Igår sa jag att jag inte hade någon syster. Och idag spelade jag konsert. Idag hade jag med mig mitt halsband, det som jag alltid har närmast hjärtat, med hennes foto i. För det är vad jag har kvar. Ett halsband med ett fotografi. Som dessutom sakta men säkert börjar gulna. Och när jag tog på mig halsbandet insåg jag plötsligt - jag är helt ensam. När jag spelat klart den här konserten så har jag ingen. Jag har mina föräldrar och mina vänner, men ni anar inte hur mycket jag skulle ge för att ha en syster som jag skulle kunna ringa. Jag skulle ringa henne direkt efter konserten, trötta ut henne med alla detaljer tills hon blev arg. Eller så skulle hon skratta. Jag vet ju inte. 

 

Det är precis såna här tankar som jag har varje kväll. Jag tittar på nattduksbordet innan jag släcker och ser fotot av hon och mig där, på en av Barncancerfondens julfester, med hennes hand i min. Eller så ser jag mitt gosedjur, ett likadant som hon hade med sig i kistan. Vart jag än vänder mig så ser jag spår av Lovisa, och så känner jag det igen. Den där ensamheten. Hålet i bröstet som bara blir större och större ju längre tid som går. För det här är något som jag aldrig kommer komma över. Åtminstone inte utan flöjten och musiken. Och det var därför jag blev så arg idag, därför det gick så dåligt.

 

Det var därför jag blev så ledsen. Insikten om att man är själv. Men samtidigt blir jag stark, för varje dag som går, och det är som en cirkel. Det är tack vare musiken som jag klarar av att vara ensam, och det är tack vare Lovisa som jag klarar av att spela över huvud taget.

 

Jag är glad att jag skrev av mig nu - för dig som läser kanske du förstår precis vad jag tänker på, eller så kanske du blir lite förvirrad av det jag skrivit? Jag kommer defitinit skriva mer om Lovisa. Det känns som att det är något som är nödvändigt för mig, nu. Att försöka påbörja en ny del av sitt liv, och samtidigt vara så fast i det förflutna är aldrig något bra. Det här med att skriva vet jag hjälper, och jag kommer inte längre skriva det i någon dagbok. Jag vill att folk ska förstå, ska fatta, och inte ställa den där frågan mer. Förhoppningsvis hjälper det här till en smula. 

Jag vill bara börja med att säga att du spelade fantastiskt fint ikväll. Det är vad alla säger om dig, att du spelar så fruktansvärt bra. Sedan vill jag bara berätta att inlägget jag nyss läste berörde mig till tårar.
Jag kan förstå din ångest inför scenen, jag har upplevt liknande känslor. Men när det kommer till att förlora en syster, det kan jag inte sätta mig in i. Jag kan läsa det, jag kan förstå men jag kan aldrig sätta mig in i det. Så jag kommer aldrig att kunna säga i komfort att jag vet hur det känns, lägga en hand på din axel och säga att det kommer bli bra. Men jag kan ta dina ord och låta dig veta att din historia har påverkat mig, säga att jag känner min kärlek för mina egna systrar extra mycket just nu i detta ögonblick och med det kanske få dig att känna att... Jag vet inte, något bra över att du skrev detta ikväll.
Att berätta om känslor tycker jag är något av det svåraste i livet. Men det är så otroligt viktigt för att dels få folk att förstå, och även få folk att veta hur mycket de betyder för mig. Så det ska jag försöka säga till mina systrar imorgon.
Tack för att jag fick ta del av dina tankar, ser fram emot repet på tisdag! Och så får du ett hjärta också, det kändes rätt. <3

Kram på dig Sanna! Du är en fin människa. Det tycker jag fast jag inte ännu känner dig så väl. På något sätt så tycker jag mig se det ändå. Jag önskar verkligen jag kunde hjälpa dig på något sätt, men jag vet inte hur. Jag vill i alla fall säga, att jag är tacksam över att ha fått läsa denna text!

Godnatt! (Du får ett hjärta av mig med: <3)

Åh Sanna du skriver som allt väldigt bra! Du är fantastiskt stark vet du, och att dela med dig av detta är nog väldigt bra för oss alla. Mycket kärlek!!

Jag känner med Dig Sanna, men du måste komma ihåg att nu är det DU som gäller. Jag förstår hur du känner för jag känner igen det.Som du vet har jag heller inga syskon längre. Din farmor och jag stod varandra mycket nära och därför känner jag ibland att jag vill ringa henne och berätta. Speciellt sedan jag blev helt ensam. Hon hade kunnat hjälpa mig. Det inbillar jag mig i alla fall.Du spelar underbart. Stor kram till DIG från Elisabeth i Åseda