Plötsligt när jag startade upp datorn insåg jag att det var rätt länge sedan jag skrev här. Väldigt länge sedan faktiskt. Åtminstone för att vara mig - jag brukade åtminstone gå in och skriva lite på bloggen varje dag. Sen kanske jag inte publicerade allt, men det är ju inte riktigt det viktigaste alltid. Iallafall. Jag har suttit här och liksom inte velat öppna blogg.se's startsida ens. Fattade inte riktigt varför, så började fundera, så som jag alltid brukar göra på kvällen. 

Så är det alltid för mig. Jag har liksom tillslut lärt mig hur mitt huvud fungerar. Jag blir alltid sentimental och lite flummig och filosofisk på kvällen, och för det mesta hamnar jag väl framför en serie på datorn och blir så otroligt tagen över en liten plot twist, och alla förtryckta känslor och minnen dyker upp och jag blir så känslomässigt berörd över minsta lilla grej så jag bara MÅSTE få utlopp över alla känslor någonstans. Så då hamnar jag här helt enkelt. Men jag har också känt att det faktiskt är då som jag skriver som "bäst", om man nu ska kalla det. Antar att jag helt enkelt börjar tänka på precis allting, och liksom analyserar det, och sen skriver ner det. Oavsett vad det nu är för känsla. 

 

Och det här börjar redan bli flummigt, jag ber om ursäkt.

 

Iallafall. Anledningen till att jag inte skrivit på länge tror jag är denna: På något sätt blev det lite för mycket på en gång. Inte alls på något jobbigt sätt, jag är så otroligt glad över att jag tillslut vågade ta steget och skriva allting offentligt. Det är väl mer att jag aldrig riktigt har tänkt tillbaka på mitt liv. Speciellt inte så mycket som jag har gjort under de senaste två månaderna. Det blev liksom för mycket, på ett överväldigande sätt. Plötsligt gick jag från noll till hundra - från att försöka hålla inne precis alla känslor, försöka glömma - till att tänka på precis allting hela tiden, dygnet runt. Det blev lite för mycket för mitt huvud. Jag hade redan en himla massa konstiga saker att tänka på - som att undra hur världen skulle se ut täckt av oljefärg, som att föreställa sig att jorden egentligen bara är en någon annans konstverk som hänger på en tom vägg, eller att löven som flyger i vinden egentligen bärs av små skrattande, osynliga filurer som dansar ikapp med varandra på gatorna med bladen i händerna. Såna där otroligt viktiga saker som jag alltid gått och funderat över hela mitt liv. Så alla de "nya" känslorna fick liksom allt att rinna över, om du förstår. Jag klandrar dig inte om du inte gör det. 

 

De senaste veckorna har varit rätt jobbiga, på många olika sätt. För det första är det väl helt enkelt att vintern är en rätt jobbig tid för mig. Det har det alltid varit. Speciellt nu, i februari. Det här med Alla Hjärtans Dag, det känns som att medans många andra kanske går och ser fram emot det, med alla hjärtan, all kärlek... Det är en väldigt fin känsla, det förstår jag. Samtidigt är det så konstigt, för mig är det som att sjunka allt djupare och djupare ner i någon mörk abyss, och liksom inte kunna ta sig upp förräns solen börjar dyka upp mot april, maj, någongång.

Och det är något som jag kommer ha problem med för en väldigt lång tid, det vet jag. Det är inte någonting som jag bara kommer "komma över".  Jag vet inte riktigt hur jag ska förklara på ett bra sätt. Jag vill verkligen inte låta självisk, för det är inte alls vad jag menar med det här, men det har liksom alltid varit jobbigt att se alla människor vara så otroligt glada, när det för min familj är en otroligt jobbig tid. Iallafall för mig. Det är liksom som att bli slagen i ansiktet varje gång man ser någonting som har med Alla Hjärtans Dag att göra. Vilket är rätt ofta under den här tiden. 

 

I år är det 11 år sedan. Nästan ett halvt liv för mig. Nästan 11 år sedan vi väcktes, under den februarinatten. Det är så konstigt, att man kan komma ihåg så mycket, men ändå så lite. Jag kommer ihåg exakt hur jag gick mellan vårat rum och Lovisas, som var tvillingrummet precis intill. Men jag kommer inte ihåg vad någon sa, över huvud taget. Jag kommer ihåg att jag var på sängens högra sida, och tittade ut genom fönstret. Det var persienner nästan neddragna, men ändå uppfällda så att man kunde se på alla stjärnor som glittrade på himlen. Men jag kommer inte ihåg hur mamma eller pappa såg ut, vad de kände, vad de gjorde. Jag kommer ihåg hur Lovisa såg ut. Blek, men på något sätt lugn, avslappnad. Att jag höll hennes hand, och undrade varför hon inte kramade tillbaka. Fast jag visste ju egentligen varför. Men jag kommer inte ihåg hur vi kom ut ur sjukhuset, och helt plötsligt befann oss i bilen, på väg hem. Jag kommer inte ihåg när jag gick ut från hennes rum och tittade på henne för sista gången. Jag vet inte ens om det var samma dag. Var det ens dag? Det kanske fortfarande var natt, vad vet jag. Och sen var vi hemma. Det var då som jag såg kvarterets flagga på halv stång för första gången också, och det kändes så konstigt. För vår skull liksom. Och alla blommor. All släkt. Som att tillräckligt många gåvor skulle få oss, om så bara för en minut, att glömma bort vad som hade hänt. Och jag blir så otroligt trött, och ARG, när jag nu tänker tillbaka på vad som skulle ske med mig. Med all respons, hur alla människor skulle komma att ändra attityd mot precis allt jag gjorde. Om hur skolan inte hade någon koll. Om hur pass värre det blev på högstadiet. Som om de plötsligt fick för sig att jag behövde deras hjälp med terapi. Att från ingenstans, bli inkastad i någon terapigrupp där jag inte ALLS ville - eller behövde - vara, och som i princip tvingade mig att sitta och prata om sånt som bara gjorde precis allting värre. Och det tog liksom aldrig slut. Det finns nog alltid människor som menar väl, men som inte vet när man ska sluta försöka tvinga på ett barn behandling, bara för att de är vuxna och "vet bättre". 
Det tog ju aldrig slut.

 

Och det är väl därför det har varit jobbigt nu antar jag. Alla minnen som slår emot mig som en stor våg, allt på en gång. Och jag minns bara mer och mer och mer, speciellt nu när jag frivilligt försöker minnas tillbaka för att kunna skriva ner det. Ibland minns jag lite för mycket bara. Men det ska bli skönt med lov snart iallafall. Att komma hem till familjen. Jag är ganska stolt av mig, och försöker inbilla mig att jag är tuff och självständig och allt sånt. Men ibland är det svårt att försöka hålla uppe en sån fasad, och alla människor längtar hem vid något tillfälle, det är jag rätt säker på. Ensamheten häruppe är rätt slående dessutom. Självklart har jag vänner, så jag är ju inte "ensam", men man kan ju vara ensam på rätt många olika sätt. Jag har otroligt svårt för att släppa in människor, att låta folk lära känna mig "på riktigt". Så de människor som väl känner mig, och på något sätt förstår utan att jag behöver förklara... det är jobbigt att inte kunna umgås med dom när jag vill. Men så är ju livet. Och jag antar att det bara är att försöka lära sig, att anpassa sig. Att öppna upp sig. Men ibland är det faktiskt rätt svårt. 

 

Iallafall. Nu blev det ett sånt där långt, och jobbigt, inlägg igen, men det är nog bara bra att få ut allt som sagt. 
Nu ska jag lyssna färdig på en underbar skiva som jag upptäckte på improvisationen idag - Jan Johansson som tolkar olika folkvisor. Fantastisk inspelning, perfekt när man behöver varva ner lite, som nu. Kram på er som läser, och ta och lyssna! ---> Jan Johansson – Piano