onsdag
sitter på slottet och är halvt DÖD. Det känns som om att jag har gjort tusen saker, och har tusen saker kvar att göra. Det enda jag har gjort är vakna, äta, fynda böcker på bokrean (SHERLOCK HOLMES), öva, och yoga. Egentligen ingenting alls med andra ord. Nu ska jag njuta av att CSN ÄNTLIGEN har kommit, köpa en himla massa mat och bara se på film och sova järnet. ha det fiiint!
hälsning från anna:
"Dagens tips: Hummel är helt okej bra ändå!"
fantastiskt
såhär sen Sanna ut när hela hennes liv har försvunnit från datorn. Idag hände det som egentligen inte får hända - min hårddisk kraschade. Det är väl inte hela världen, tänker ni, men tro det eller ej - ibland känns det som det. Som TUR var hade jag lyckats säkra alla bilder som mamma jobbat med under hela hösten på ett separat USB, men resten är putsväck - filmer, musik, dokument, noter, och alla bilder från gymnasietiden fram tills nu. UNDERBART.
Sitter i skrivandets stund på slottet - åkte hit för att öva/kolla på senaste Agent Carter/Supernatural med Anna - fast mest för serierna egentligen, övade ändå tidigare idag. Kommer få abstinens under det här lovet, är SÅ HIMLA GLAD VERKLIGEN. Ska åtminstone försöka vända tillbaka dygnet nu, antar att det är lite lättare att göra när man inte kan få för sig att ha HP-maraton varje kväll längre. Ska iallafall upp tidigt (08:00!!) imorgon och gå på kroppskännedom, och sen ska jag försöka öva och vara duktig och träna och göra god mat och handla, men tror att det kommer sluta med att jag kommer sitta och sura i ett hörn på loftet hemma istället.
Ursäkta för mina vedesutbrott framöver - jag blir nästan lika illa utan filmer och foton som när jag inte har ätit mat.
15 februari
jag känner att jag borde skriva NÅGONTING idag. Vet inte riktigt vad. Mest av allt ville jag bara hålla mig undan från precis allt och alla hela den här helgen. Jag vet att Lovisa inte hade velat det, så därför sitter jag här i Skultorp just nu och skriver det här. Jag kom hit i torsdags, och är så glad att jag gjorde det - alternativet var att sitta hemma och bara titta in i väggen. För det är sån jag blir den här tiden på året, helt apatisk. Flöjten är på något sätt bara att glömma bort, istället får jag försöka att klara av att bara vara. Att försöka klara av dagarna. Det blir aldrig lättare "ju längre tid som går", vilket så himla många människor tydligen verkar tro. Det blir ju snarare bara värre - ett år till utan min syster. Igår var det exakt 13 år sedan. 13 år, Och jag kommer fortfarande ihåg allting så tydligt det bara går. Idag skulle Lovisa fyllt 22. Det är också den Internationella Barncancerdagen, ironiskt nog.
Jag vet inte varför, men har bara varit allmänt likgiltig och "som vanligt" den här helgen. Jag vet inte om det var för att jag åkte hem (vilket var jätteskönt), eller om det bara är någon konstig ny känsla. Det har ju gått 13 år, det kanske är såhär det kommer kännas framföver - bara tomt. Det har kommit någon minut ett par gånger om dagen både idag och igår då jag bara ville bryta ihop. När jag såg alla jävla Alla Hjärtans Dag-kort på Akademibokhandeln i fredags. Alla systrar som av någon anledning är det enda jag ser när jag är ute bland folk. När jag ikväll såg en av de vackraste stjärnhimlar jag sett - precis så som det var natten när vi vakade. Det är såna saker, såna detaljer som får mig att bara stänga dörren runt om mig, ta på mig hörlurar, lyssna på John Williamsmusik och bara glömma resten.
Sen tänker jag på hur Lovisa hade varit idag. Om hon hade varit lika introvert som jag är, lika lugn som pappa, lika energisk som mamma. Jag försöker föreställa mig hur hon kommer in i mitt rum och bara sitter bredvid mig, och bara förstår. Det är väl sånt här jag får försöka lämna åt fantasin. Men ibland är det det enda som hjälper.
Jag ville inte skriva idag. Men jag tror att det är bra ändå. Jag är okej. Jag mår bra. Ibland är det bara livet och dagar som suger.
Jag älskar dig iallafall Lovisa. Jättemycket.
Jag älskar dig iallafall Lovisa. Jättemycket.
someone new
sitter just nu i Annas soffa och försöker desperat hålla koll på katten i lägenheten. Känner mig allmänt obekväm med det här att vara kattvakt. Visst, det är superkul, och vem vill INTE ha en gullig katt som myser med en dygnet runt - men det slutar alltid på något sätt med mig sittandes i kors och har stirrtävling med henne.VAD GÖR MAN MED EN KATT? PRATAR MAN MED EN KATT? HUR LEKER MAN MED EN KATT? LEKER MAN ENS MED EN KATT? VARFÖR FÖRSTÅR JAG INGENTING? Vem vet egentligen. Är iallafall hundmänniska ända in till benen, det är något som är säkert.
Har haft en allmänt konstig dag. Visst var det rätt skönt att vakna upp tilll den vackraste dagen hittills med varm sol, med utsikt från sjunde våningen i en studentlya, men sen vet jag inte riktigt vad som hände. Fick åka till Stockholm (aka Huddinge) för att ta igen en missad flöjtlektion, och jag vet inte vad som hände där egentligen. Vet inte riktigt vad som har hänt med den här månadens övning över huvud taget faktiskt. Har mest försökt öva och hänga på slottet så mycket som möjligt, men fokuseringen har bara gått åt helvete. Jag antar att det är februari, och att det är Alla Hjärtans Dag och den 15e februari nästa helg - aka årsdagen av Lovisas bortgång och hennes födelsedag. Det är den värsta tiden på året för mig, och det kan jag nog säga med rätt god anledning nu. Trots det har jag inte ALLS mått så dåligt som jag trodde jag skulle göra. Självklart har jag tänkt på det, och jag får fler dagar då jag bara vill försvinna än under resten av året. Men jag har mått bra! Och jag har vänner! Och jag har musiken! Och framförallt pratar jag om allting mer öppet. Jag kan inte ens jämföra med hur jag mådde förra året i Falun. Det är helt enkelt bättre nu. Det är fortfarande jobbigt, såklart, men det är bättre och det är väl egentligen det viktigaste av allt antar jag.
Det här med att spela går iallafall väldigt bra. Jag tänker ibland att jag inte platsar, och jag vet att jag inte övar lika mycket som man "ska" göra på en sån här bra utbildning. Jag kommer inte ifrån det här med att jag jämför mig med de andra som är otroligt duktiga och så ambitiösa. Jämför mig med andra flöjtister gör jag jämt. Men sen kommer jag på hur mycket mer jag har kunnat fokusera på musiken jämfört med tidigare - just för att jag faktiskt mår BRA nu och inte behöver lägga ner en himla massa energi på att ens försöka ta mig till skolan och bara klara av dagen. Och det känns så bra! För en gångs skull kan jag försöka satsa på musiken, på riktigt den här gången utan att behöva skylla ifrån mig på någonting. På något sätt känns den där drömmen om England lite, lite, lite ljusare. Det är långt kvar, det vet jag, och det det går långsamt framåt. Men det går åtminstone framåt, och det är nog den skönaste känslan jag känt på länge.
Förresten! Det är verkligen något jag ALLTID säger, jag vet, men nu känns det på något lite lättare att ta upp skrivandet igen. Anledningen till att jag inte ens har loggat in här på över en månad är rätt simpel - försöker sälja min Nikon och uppgradera till en Canon 700D så att man kan filma konserter osv. Ville bara undvika mobilbilder så gått det går, men ger jag upp - ni får överleva med iPhonebilder tills vidare helt enkelt.
Lyssnade för övrigt på Hoziers album, kreativt betitlad Hozier, under hela tågresan hem.
Ett himla bra album, lyssna på Somebody New - älskar låtarna mer och mer! Klicka och lyssna ---> Hozier – Hozier
Ett himla bra album, lyssna på Somebody New - älskar låtarna mer och mer! Klicka och lyssna ---> Hozier – Hozier
