en text om Sanna
Det här är ännu ett inlägg där jag ännu inte vet exakt hur jag ska börja. Det är så mycket jag känner att jag vill berätta, att kunna förklara mitt liv på ett sätt som folk inte blir upprörda över. För det har jag varit med om. Människor som blir ledsna. Människor som blir chockade. Att människor faktiskt kan bli arga. Jag tror att det kan vara för att mitt liv faktiskt är en verklighet som många inte tänker på, och att få höra hur ett liv kan förändras så pass mycket är läskigt. Den här gången kommer jag skriva väldigt mycket, och väldigt personligt, så än en gång - ni behöver inte läsa allt. Men here we go.
Som många numera har förstått - gamla vänner, vänners vänner, vänner jag nyss lärt känna - så har jag förlorat en syster. Men jag tror ärligt talat att många inte vet så mycket mer än så, även personer som känner mig väl. Jag har nämligen aldrig riktigt klarat av att prata om det, och man kunde inte vända sig till min familj över huvud taget under en viss period. Jag antar att en stor del av mitt liv är väldigt oklar - även för mig. Så att för en gångs skull kunna skriva av mig här är väldigt skönt. Vetskapen om att jag kan sitta framför datorn och skriva av mig, att skriva om det som jag känt så otroligt länge, är nog avslappnande. En sorts lättnad liksom. Att för en gångs skull faktiskt slippa känna de där sorgsna blickarna, och att slippa känna mig tvingad att berätta.
(det jag kommer skriva i de här inläggen är sånt som jag känner, så oavsett om det faktiskt är sant eller inte, så är det en sanning för mig, det är såhär jag ser på mitt liv. Och det känns som att det faktiskt är viktigare än att hålla mig till ren fakta.)
Jag föddes 1994. Jag älskar min familj otroligt mycket, och för mig kommer de tidiga åren i mitt liv vara de lyckligaste, trots allt som skulle hända. Mamma och pappa kommer alltid vara de närmaste personerna i mitt liv - mamma som på något sätt alltid är glad, så otroligt musikalisk, och jag är alltid så förundrad över hur man kan vara så godhjärtad som hon är. Pappa, som alltid finns där för mig. Jag tycker jag är mest lik honom. Ingen av oss säger så mycket, men vi lyssnar och vi förstår. Och han har alltid förstått mig så otroligt bra, och det har alltid varit så hemskt skönt. Vetskapen om att man inte alltid behöver prata, man finns där för varandra ändå. Han kommer alltid vara min största förebild. Och så Lovisa. Min storasyster. Hon föddes -93, och var alltid den personen jag beundrade mest av alla. Hon var också min allra bästa vän, och vi gjorde ALLT tillsammans. Hon var min hjälte helt enkelt. Det är hon fortfarande.
För mig har mitt liv varit normalt. Det är först under de senaste två åren som jag insett att min uppväxt var allt från normal. Jag vet inte när exakt, men någon gång när jag var väldigt, väldigt liten så fick Lovisa cancer. Leukumi, blodcancer. Och sen blev hon frisk. Och några år senare kom det tillbaka. Jag kommer personligen inte ihåg det här - för mig hade hon alltid cancer, och eftersom hon fick det när hon var så pass liten så var det normalt för oss att vara på sjukhuset. Lovisa åkte fram och tillbaka, mellan sjukhuset och hemma i Skultorp. Det var så mycket som var viktigt. Det jag kommer ihåg är att jag tvättade händerna. Hela tiden. Mamma och pappa turades om att vara med mig, vilket jag aldrig tänkt på. Det är först nu efteråt de berättade att de ville att det skulle vara rättvist. Det kan väl annars bli lätt att föräldrarna bara tänker på det barn som är sjukt. Så var det aldrig hos oss, och jag inser först nu hur viktigt det faktiskt var.
Jag kan fortsätta prata om alla rutiner i en evighet. Det tog ju aldrig slut. Och jag får väl också påminna att det här var när jag var mellan 1-8 år gammal. En period i livet som är väldigt viktig. Men det är inte det viktigaste. Eller jag borde väl säga det värsta antar jag. Men det känns så konstigt att säga så - för mig är det här som sagt "normalt".
När jag var väldigt liten blev mamma sjuk. Jag vet inte hur, eller varför, men det blev hon. Jag tror att det var ett virus eller någonting som gick i familjen, och alla blev sjuka. Först Lovisa, sen pappa, sen jag, sen mamma. Men när vi andra tillfrisknade blev det värre för henne. Hon hade fått hjärninflammation. Jag vet inte vad det här betydde, som sagt så var jag väldigt liten, men jag vet att allting förändrades. Det var samtidigt som Lovisa var sjuk vad jag har förstått det som.
Jag vet verkligen inte vad jag ska skriva nu. Jag tror att det lättaste sättet att förklara är att på något sätt försöka få dig i min situation. Hur var det för dig i ditt liv när du var runt 2-6 år gammal? Småbråk eller lekar med syskonen? Skrattade du mycket? Lekte du inomhus? Var du ledsen och grät? När mamma blev sjuk kunde jag inte göra något av det. Det jag kommer ihåg mest är tystnaden. Att hela tiden försöka vara tyst, "mamma måste sova". Och jag förstod inte varför, men jag visste att det var viktigt. Nu efteråt har mamma berättat att hon i början inte klarade av 70 decibel. Ett tyst, viskande samtal mellan två personer är runt 50 decibel. Mammas smärtgräns var 70.
Men som sagt, det blev normalt för mig. Ett hus i tystnad. Ville vi leka fick vi gå utomhus. Var jag ledsen och grät fick jag bli tröstad av pappa, för ljudnivån var för hög. Att ta hem kompisar funkade inte alls. Men mest av allt fick vi inte väcka mamma. Dessutom, utöver allt det här, blev Lovisa sjuk igen. På allvar. Att vara 4 år gammal och uppleva allt det här är inte något jag vill tänka på.
Men samtidigt var det så otroligt mycket kärlek hela tiden. Problem löstes med kramar. Jämt. Och jag insåg nog aldrig vad det var som hände. Det var så mycket roliga saker som ju också hände. Iallafall för en liten flicka. Vi åkte utomlands och gick på julfest varje år tack vare Barncancerföreningen. Det var alltid lika spännande när sjukhusclownerna kom och besökte oss på rummet när Lovisa låg inskriven. När Lovisa var extra dålig och var tvungen att åka till Östra Sjukhuset så bodde vi på Ronald McDonalds Hus i Göteborg och spelade MarioKart och lekte kurragömma dagarna i ända. När vi var hemma i Skövde var jag och Lovisa alltid hos Lena på Lekterapin och fyllde små glasflaskor med salt som vi färgade med kritor, vi var alltid lika stolta över dom. Vi fick till och med små "lektioner" av Erica som jobbade på Barnavdelningen, som kom in till rummet med små figurer över kroppens celler och berättade allt om vita och röda blodkroppar och dumma bakterier och deras lilla inbördeskrig. En gång i ettan, jag måste ha varit runt 7 år, så åkte vi som vanligt till Göteborg. Den gången var vi där väldigt länge, så jag blev undervisad på sjukhuset. Jag kommer ihåg att jag tyckte det var så himla tufft att vara i Göteborg - bara själva hallen i sjukhuset hade ett gammalt skepp hängandes från taket. Och jag fick faxa små brev till skolan i Skultorp. För en sjuåring var det rätt coolt.
Och jag har så många fantastiska minnen från de där sena åren, även de minsta sakerna är underbara. Som de gångerna jag och Lovisa sprang till skogen och klättrade i träd (vilket alltid slutade med att pappa fick komma springandes och lyfta ner en livrädd Sanna. Varje gång...). Eller då vi uppfann olika recept med ingredienser från trädgården - våra salladsmackor med röda vinbär var favoriten. Eller den gången vi fick för oss att åka nedför trappan i en sackosäck, vilket slutade med många blåmärken men med ännu mer skratt. Alla de här småsakerna gör mig så otroligt glad, och jag minns dom så tydligt, vilket jag nu är så väldigt glad för.
Men efter det här så blev det bara värre och värre. Vad jag har hört nu efteråt så hände allt så otroligt fort. Ena stunden var vi hemma, med Lovisa som precis höll på att börja spela cello på Musikskolan, och i andra så var vi tillbaka. På sjukhuset. Och det är nu det börjar bli mörkt för mig. Det enda jag kommer ihåg är alla vuxna människor som var så allvarliga. Lovisa som inte orkade prata. Alla blommor som kom. Och sen plötsligt, så blev vi väckta under en natt på sjukhuset. Jag kommer ihåg det så tydligt. Det var Alla Hjärtans Dag, den 14 februari 2002. Den 15 februari skulle Lovisa fylla nio, så vi hade presenter liggandes längs med väggen. Och sen är det svart. Jag vet bara att jag höll hennes hand, och helt plötsligt så åkte vi därifrån. Jag vet att jag vände mig om i bilen och tittade mot hennes fönster när vi körde därifrån, och förstod inte hur vi kunde lämna henne där. Och sen var det begravning. Jag minns att den var blå - blåa rosor, blå kista, allting i blått. Hennes klass till vänster, och vi till höger. Vår släkt, mamma, pappa och så jag.
Och mamma var fortfarande sjuk. Den tystnaden som var i vårat hem under den tiden.... jag vill inte ens tänka på den. Jag kan inte ens tänka på den. Hela det året är suddigt för mig. Jag kommer inte ihåg någonting alls, förutom när vi skaffade en hund ett halvår senare. Som för att på något sätt fylla det tomrum som plötsligt blivit. För mig hjälpte det lite skulle jag tro. Jag kommer ihåg så pass lite.
Dock så vet jag att jag aldrig har mått så dåligt, och känt mig så ensam som jag gjorde under de kommande 4-5 åren efter det. I början var det riktigt illa. Det här med depression har alltid varit något som har följt efter mig sedan dess. Och jag antar att det förklarar varför jag har så många minnesluckor från min tid på mellanstadiet. Att vara deprimerad när man är 9 år gammal är något jag tror kommer förfölja mig hela mitt liv. Den där ensamheten. Och alla dom där frågorna. Det var nog det som var värst. Barn är ärliga - man tänker inte på såna här frågor när man är liten, och därför kan man oavsiktligt vara hemsk, rent ut sagt. Jag kommer ihåg en gång, det måste ha varit bara några veckor efter att skolan fått reda på vad som hänt, då jag faktiskt blev förföljd av en skara barn som ropade frågor efter mig på skolgården.
Jag blev till slut tvungen att gömma mig bakom skolan för att undvika alla elever och alla blickar.
Jag förstår att man var nyfiken och inte förstod vad som hänt, men när jag som nioåring blir förföljd och får frågor som "var det din syster som dog eller?" ropade efter mig i korridoren dagarna ut, varje vecka, varje månad i ett år framöver, så sätter det sina ärr. Ärr som jag fortfarande har kvar.
Dock så vet jag att jag aldrig har mått så dåligt, och känt mig så ensam som jag gjorde under de kommande 4-5 åren efter det. I början var det riktigt illa. Det här med depression har alltid varit något som har följt efter mig sedan dess. Och jag antar att det förklarar varför jag har så många minnesluckor från min tid på mellanstadiet. Att vara deprimerad när man är 9 år gammal är något jag tror kommer förfölja mig hela mitt liv. Den där ensamheten. Och alla dom där frågorna. Det var nog det som var värst. Barn är ärliga - man tänker inte på såna här frågor när man är liten, och därför kan man oavsiktligt vara hemsk, rent ut sagt. Jag kommer ihåg en gång, det måste ha varit bara några veckor efter att skolan fått reda på vad som hänt, då jag faktiskt blev förföljd av en skara barn som ropade frågor efter mig på skolgården.
Jag blev till slut tvungen att gömma mig bakom skolan för att undvika alla elever och alla blickar.
Jag förstår att man var nyfiken och inte förstod vad som hänt, men när jag som nioåring blir förföljd och får frågor som "var det din syster som dog eller?" ropade efter mig i korridoren dagarna ut, varje vecka, varje månad i ett år framöver, så sätter det sina ärr. Ärr som jag fortfarande har kvar.
Som tur är så är det ju mycket bättre nu, och om jag ska vara ärlig så var det först på Musikgymnasiet i Skövde som jag insåg att inte alla är så nyfikna, att det är okej att vara sig själv. Tidigare hade jag alltid varit den deprimerade tjejen med en död syster, och så plötsligt blev jag den tjejen som spelade flöjt och drömde om London och det var som ett helt nytt liv öppnade sig framför mig.
Jag orkar inte skriva mer nu, men jag kommer definivt berätta mer om "tiden efter"-perionden. Jag förstår att det här var väldigt personligt, men jag har knappt skrapat på ytan. Det är så mycket mer jag vill kunna förklara på ett bra sätt, om varför jag är som jag är och varför jag reagerar på vissa saker på det sättet som jag gör. Det känns som att det fortfarande behövs.
Jag orkar inte skriva mer nu, men jag kommer definivt berätta mer om "tiden efter"-perionden. Jag förstår att det här var väldigt personligt, men jag har knappt skrapat på ytan. Det är så mycket mer jag vill kunna förklara på ett bra sätt, om varför jag är som jag är och varför jag reagerar på vissa saker på det sättet som jag gör. Det känns som att det fortfarande behövs.
ett stort tack
först och främst vill jag bara säga ett stort tack till dig som har gått in och läst mitt senaste inlägg under den här veckan. Om jag ska vara ärlig trodde jag verkligen inte att någon skulle bry sig, och att jag bara fick en chans att kunna skriva av mig. Men den responsen jag fick av alla er - även människor jag inte alls känner..... Jag finner inte ord. Det låter lite fånigt, men det är verkligen sant. När jag under onsdagskvällen skrivit texten och hunnit smälta alla känslor, så fick jag - från ingenstans - så mycket respons så att jag helt kom av mig. Tack snälla, det betyder otroligt mycket för mig. Att folk faktiskt bryr sig. Jag kan verkligen inte tacka dig nog. En STOR kram!
Så. Nu har jag fått ur mig lite av all tacksamhet iallfall. I eftermiddags plockade jag fram mina kolkritor, och började måla lite. Tanken var först Bowie, men som vanligt blir det något annorlunda. Är nöjd dock. Och jag skulle tro att även det här är som en sorts terapi för mig - och det har jag verkligen ingentning emot ALLS! Nu ska jag laga matlådor, och inte göra något viktigt alls för resten av kvällen. Kan nog behövas ibland.
en text om Lovisa
Ikväll spelade jag solo på en elevafton. Det är så mycket som går runt i tankarna nu så jag vet inte riktigt vart jag ska börja.
Ni behöver inte läsa igenom allting, men jag måste skriva av mig någonstans.
Ni behöver inte läsa igenom allting, men jag måste skriva av mig någonstans.
Jag har hela mitt liv haft en enorm scenskräck, vilket för mig har varit rätt konstigt - känslan att få spela solo är nog den bästa jag vet. Samtidigt kan jag få en sån enorm ångestkänsla över det hela. Men i slutändan är det ändå alltid glädjen som tar över, som gör att jag kan klara av att spela och känna "gud vad kul det var! Det gick ju kanske rätt okej ändå..".
Idag var det annorlunda. Jag vet inte om det är för att jag helt enkelt är lite ovan, det var länge sen jag spelade själv på en konsert. Det kan ju vara en vanesak liksom. Men idag mådde jag fysiskt dåligt, vilket jag aldrig har gjort innan. Jag tillbringade hela dagen med att vara nervös (vilket jag brukar), och när minuterna innan jag skulle gå ut och spela närmade sig så kom det. Kalla fingrar, lite hyperventilation, det vanliga. Det brukar jag ändå kunna kontrollera med en jävla anamma och ren och skär spelglädje. Sen gick jag ut, och det kändes rätt ok. Jag spelade, och det gick så sjukt dåligt. Iallafall i mitt huvud. Jag spelade fel på ställen som tidigare gått så himla bra, och hakade upp mig. Och när jag väl börjar tänka på det så sitter det fast i huvudet, det går inte att släppa. Jag spelade färdigt stycket, och gick raskt ut efter att ha tackat. Och från den stunden tills nu, då jag sitter och skriver två timmar senare, hade jag ångest.
Så efter väldigt mycket känslor och funderingar fram och tillbaka kom jag fram till exakt varför det gick så dåligt, just idag, just nu. Varför jag mådde så dåligt över något som jag annars älskar. Och det är på grund av det som det alltid är.
Lovisa. Ensamheten. Det enorma hålet som har funnits i mig sedan 2002. Och det är ett hål som jag aldrig kommer kunna fylla. Tro mig, jag har försökt. Jag har provat vad som känns som allt och lite till. Psykologer, terapeuter, prat, tystnad. Sen upptäckte jag musiken. Eller snarare flöjten. Plötsligt hade jag något som gjorde mig lycklig, som på något sätt fyllde upp en liten del av det där enorma hålet.
Och sen dess har jag spelat, och satsat. Bara på flöjten, det är målet. Och det är nog därför jag klarar av den där scenskräcken - jag spelar för Lovisa helt enkelt. Varenda gång. Det är något som är självklart för mig.
Och sen dess har jag spelat, och satsat. Bara på flöjten, det är målet. Och det är nog därför jag klarar av den där scenskräcken - jag spelar för Lovisa helt enkelt. Varenda gång. Det är något som är självklart för mig.
Och så plötsligt, så mådde jag bättre. Men trots det är det något som jag aldrig riktigt kommer undvika.
Den där jävla frågan. "Du då? Har du syskon? ". Så varför har den frågan med konserten idag att göra?
Jo, därför att jag igår gjorde något som jag aldrig trodde jag skulle göra.
Jag fick frågan, som vanligt, och svarade "nej. Jag är ensam".
Den där jävla frågan. "Du då? Har du syskon? ". Så varför har den frågan med konserten idag att göra?
Jo, därför att jag igår gjorde något som jag aldrig trodde jag skulle göra.
Jag fick frågan, som vanligt, och svarade "nej. Jag är ensam".
Jag mår fortfarande dåligt för det. Jag har aldrig någonsin sagt, och faktiskt bekräftat, att jag är ensam. Jag har inga syskon. Åtminstone inte längre. Hur svarar man på en sån fråga egentligen? Jag har alltid sagt att jag har en syster och om det blir en följdfråga (som det ofta blir), så har jag berättat sanningen. Min berättelse har blivit kortare och kortare med åren har jag märkt. Har inte riktigt orkat gå igenom allt igen.
Igår sa jag att jag inte hade någon syster. Och idag spelade jag konsert. Idag hade jag med mig mitt halsband, det som jag alltid har närmast hjärtat, med hennes foto i. För det är vad jag har kvar. Ett halsband med ett fotografi. Som dessutom sakta men säkert börjar gulna. Och när jag tog på mig halsbandet insåg jag plötsligt - jag är helt ensam. När jag spelat klart den här konserten så har jag ingen. Jag har mina föräldrar och mina vänner, men ni anar inte hur mycket jag skulle ge för att ha en syster som jag skulle kunna ringa. Jag skulle ringa henne direkt efter konserten, trötta ut henne med alla detaljer tills hon blev arg. Eller så skulle hon skratta. Jag vet ju inte.
Det är precis såna här tankar som jag har varje kväll. Jag tittar på nattduksbordet innan jag släcker och ser fotot av hon och mig där, på en av Barncancerfondens julfester, med hennes hand i min. Eller så ser jag mitt gosedjur, ett likadant som hon hade med sig i kistan. Vart jag än vänder mig så ser jag spår av Lovisa, och så känner jag det igen. Den där ensamheten. Hålet i bröstet som bara blir större och större ju längre tid som går. För det här är något som jag aldrig kommer komma över. Åtminstone inte utan flöjten och musiken. Och det var därför jag blev så arg idag, därför det gick så dåligt.
Det var därför jag blev så ledsen. Insikten om att man är själv. Men samtidigt blir jag stark, för varje dag som går, och det är som en cirkel. Det är tack vare musiken som jag klarar av att vara ensam, och det är tack vare Lovisa som jag klarar av att spela över huvud taget.
Jag är glad att jag skrev av mig nu - för dig som läser kanske du förstår precis vad jag tänker på, eller så kanske du blir lite förvirrad av det jag skrivit? Jag kommer defitinit skriva mer om Lovisa. Det känns som att det är något som är nödvändigt för mig, nu. Att försöka påbörja en ny del av sitt liv, och samtidigt vara så fast i det förflutna är aldrig något bra. Det här med att skriva vet jag hjälper, och jag kommer inte längre skriva det i någon dagbok. Jag vill att folk ska förstå, ska fatta, och inte ställa den där frågan mer. Förhoppningsvis hjälper det här till en smula.
fina vänner
har haft en såndär underbar kväll idag förresten. Har saknat de här människorna så otroligt mycket, och det är en så konstig känsla att inte se dom varje dag längre. Att inte gå i samma klass, inte ens bo i samma stad. Inte ens i samma landskap. For iväg mot Klaras hus innan, och hade en myskväll med mat, efterrätt och Idol, och en massa prat. Precis lagom sådär. Bara att få se varandras ansikten igen var så skönt, och ni är bäst, verkligen. Kram på er!
vill tillbaka
får såna därjobbiga flashbacks till England då och då, och inser hur mycket jag älskar att vara där. Det känns lite sjukt att det inte är så himla långt kvar tills det på allvar är dags att försöka flytta dit. Galet.
Den här veckan har det hänt en del iallfall! Jag har fyllt nitton, vilket måste vara ett av de absolut tråkigaste åren i ens liv. Man gör ju i princip inget annat än att gå omkring och stampa i väntan på att fylla tjugo och bli vuxen på riktigt. Min födelsedag var himla mysig ändå - att vara hemma med mamma och pappa och hunden och sen äta på Thai House på kvällen. Kunde ju varit värre liksom. Försökte vara produktiv och göra sånt som jag annars inte kan göra i Falun under de här dagarna. Har därför varit en massa med saknade vänner, varit ute och skrämt folk på krogen, lunchat med mamma på stan och spelat OTROLIGT mycket Skyrim. Väldigt väldigt produktivt där, Sanna (så värt det dock).
Vill typ inte tillbaka till Falun. Eller jo, det vill jag ju, men först nu i slutet av veckan har jag insett exakt hur mycket jag faktiskt saknade min familj. Har alltid tänkt att jag var lite tuff och hårdhudad sådär, och känt mig allmänt cool som inte har haft någon större hemlängtan över huvud taget (finns ju skype, hallå). Men nu måste jag väl erkänna - det är rätt jobbigt att säga hejdå. Så är det ju inte så himla långt kvar tills det är julafton och LOV som tur är. Hoppas jag överlever tills dess åtminstone. Vet inte vad jag ska göra tills dess förutom att öva. Får sitta i Falun och titta på bilder från London och planera för framtiden. Typ som vanligt alltså.
