Det jag vill mest av allt just nu,
är att bara lägga mig i sängen och försvinna.
Varför kan man bara inte får göra det,
bara lite då och då?
Försvinna helt från jordens yta,
bara för en liten stund.
Kunna slippa alla problem,
allt världsligt. Allt.
Att kunna komma bort några minuter,
för att sedan komma tillbaka.
Det skulle vara skönt.
Då skulle jag bli lite lyckligare,
skulel inte du?
Att slippa känna ångest, nedstämdhet,
allt som är deppigt och mörkt - bara för en liten stund.

Det var mycket som fick mig att le idag,
men den där välbekanta känslan,
känslan av att något saknades,
att jag inte var tillräckligt mycket.
Den känslan ville inte riktigt försvinna.
Men det är ju ändå så det har varit de
senaste åren. Jag borde ju vara van?
Nu ska jag göra mitt allra bästa för att
riktigt se fram emot en morgondag.
Kanske blir det då den där dagen kommer.
Dagen då alla de där känslorna försvinner.
Bara sådär.
Kanske, kanske, kanske.
Man kan ju alltid hoppas.
Men som sagt - jag har lett väldigt mycket.
Det var en väldigt fin känsla, och jag vet
att jag kommer få le sådär,
i åtminstone en gång per dag i tre år framöver.
Så mycket tycker jag om er.

Så är tur att jag har ER, mina fina vänner.
Både ni som jag aldrig träffat, och ni som jag träffar varje dag.
Vad skulle jag göra utan er?

Jag tror att jag ska trotsa mitt deppiga jag nu och somna lycklig. För hur ofta tillbringar man sina dagar på en fin teater, med fin musik, och med ännu finare vänner? Jag har helt enkelt tur som får göra det här. :)