1. It all sounds like a squeaky gate

There are two sides to this. First, there's the simple fact that much of the music being written now by composers for choirs, opera houses and orchestras has as many, and sometimes more, tunes than anything by Beethoven or Mozart. For sensuous, harmonious reverie, listen to recent music by John Tavener or Arvo Pärt; for sheer, abundant tune-smithery, look no further than those masters of choral, regal and festive vocality Paul Mealor, Eric Whitacre and John Rutter. But none of this is what the "squeaky gate" critics mean. They are thinking of the sort of music that the conductor Thomas Beecham once said he "trod in": the avant garde of Karlheinz Stockhausen, Pierre Boulez, Luigi Nono or Brian Ferneyhough. One of the best answers to this sort of attack comes from "unherd" on my classical music blog: "'Nasty squeaky gate' can actually be amazing to experience if you're not afraid of it." You're right, unherd. As ever, fear, or preconceptions, lead to the dark side. First, one of the signal, culture-changing achievements of contemporary music is that it opens your mind and ears to re-hear the world, to realise the beauty that's around us in sounds we would otherwise call noises. That's part of the genius of John Cage or Helmut Lachenmann, one way in which the world becomes a different place when you listen to their music. But there's something else: the visceral impact of music such as Iannis Xenakis's Jonchaies, Stockhausen's Gruppen for three orchestral groups or Luciano Berio's Coro is like nothing else music has done before. This music opens up huge reservoirs of feeling and physicality. Listen to any, and have your squeaky gates of perception opened up.

 

2. It's inaccessible

Balderdash. Rewind a few decades. Have a look again at the menagerie of cultural icons on the cover of the Beatles' Sgt Pepper's Lonely Hearts Club Band. Who's that cheeky chappie on the back row, whose big brown eyes and side-parting peer out between Lenny Bruce and WC Fields? Why, it's the furthest-out composer of any of the out-there 60s avant-garde, Stockhausen. A piece of coincidental Beatlemania? Not a bit of it. Without Stockhausen's electronic dreams and experiments the decade before, and his trailblazing example of how you could use the studio itself as a musical instrument, the Beatles would be mired in musical pre-history, and Lennon and McCartney's imaginations – and yours – would be infinitely the poorer. Spooling on through pop culture, in the 70s and 80s, bands "discovered" tape loops, phases and rhythmic complexity. But that's only because Steve Reich, Philip Glass and the minimalists had got there at least a decade before. Sampling? Again, it's the avant garde you've got to thank, everyone from the pioneers of tape-based musique concrète to Alvin Lucier and beyond. Coming bang(ish) up to date: who is Björk's favourite composer? Stockhausen again. Brian Eno would be nowhere without Erik Satie and Cornelius Cardew, Stephen Sondheim owes it all – well, some of it – to lessons with Princeton-based serialist Milton Babbitt, and don't get me started on Jonny Greenwood's love-affair with Krzysztof Penderecki. Without the "classical" avant garde, pop music just could not and would not be the same.

 

3. You need to have a beard and wear a black polo-neck jumper to appreciate it

This is one of the real things that puts many listeners off, the idea that to be able to understand Harrison Birtwistle or Judith Weir, Pauline Oliveros or Howard Skempton, you need to have a working knowledge, and preferably a PhD, in music history from plainchant to Prokofiev, and/or you need to be part of a club of contemporary music groupies. Neither, I promise you, is true. There's a story told by Gillian Moore, who runs classical music at London's Southbank Centre and who set up the pioneering education work of the London Sinfonietta in the early 80s. One of its first projects introduced a programme of Ravel and early 20th-century visionary and noise-fiend Edgard Varèse to groups of schoolchildren. For many, Ravel's music is sensual, beguiling, "easy", whereas Varèse's sirens, percussion and atavistic modernism make his music beyond the pale, dissonant, and "difficult". What happened was just the reverse: the kids loved Varèse and couldn't get on with Ravel. But that makes perfect sense. So much of the great, radical music of the past 100 years bypasses the world of convention and intellect to go straight to the guts of sonic power, and to shake up your solar plexus. There's a good argument that the less you know about Mozart or Schubert, the more directly you can understand the sounds composers create today.

 

4. It's irrelevant

A simple formulation that sums up an unfortunate commonplace: the sense that this music has nothing to say to today's world. As already said, many of the sounds that we think most define our world today in pop music have the avant garde in their DNA, but there's more. There is sometimes an impression that composers who write music that pushes musicians to their extremes are doing nothing more than fiddling around with meaningless notes in a solipsistic, self-indulgent reverie. Well, there's nothing wrong with beauty, and the extreme, hard-won beauty of hearing a group of great musicians or an orchestra at the limits of what they can do. But contemporary music has things to say, if we have ears to hear it. And thanks to generations of recent composers, contemporary music has tried to change the world. Haven't heard of Cornelius Cardew? Check him out. All his music was composed with social and political consciousness at its heart. And in different ways, that's still happening. John Adams can't resist today's big subjects – politics, terrorism and religious extremism. Younger composers are forming collectives that dissolve the pernicious boundaries between genres and institutions, creating work that speaks to new audiences directly, powerfully – and relevantly.

 

5. It's written for classical musicians so it must be 'old'

Ah, yes: here's the rub. For some, the very sight of, say, an orchestra, a string quartet or the idea of an opera house automatically gives an illusion of "heritage" rather than "contemporary culture". The implication is that those institutions or lineups can't have anything to contribute to musical thinking, that the musical ideas that composers in the past have dreamed of in their orchestral works, quartets and operas, have filled the repertoire, and our imaginations, to the brim. Try telling that to Jonathan Harvey, whose expansion of the orchestra into the realms of electronics makes music that is definitively contemporary and immeasurably timeless, or to Thomas Adès, whose writing creates visions of musical possibility that are new for today, or for any time. A piece that Adès composed in 1999, on the eve of the millennium, symbolises the new meanings that large-scale music can have. America: A Prophecy is a vision and a warning about the ends of empire. Adès's music could not speak more fervently or fearlessly about the essential truth of the way historical patterns repeat themselves, and how we ignore the warnings of ancient civilisations at our peril. Don't let the veneer of the opera house or the concert hall put you off. This music is speaking to us now: all you need is an open mind and open ears.

vanliga cykelrundan hem. Rätt fint, eller hur? Känns himla skönt att bara cykla och titta på vattnet efter att ha övat i några timmar. Hade instudering idag vilket gick rätt bra, det var himla kul iallafall! Vi fullkomligt slaktade Reinecke's Undinesonat och körde den VÄLDIGT mycket fortare än det ska vara (varför inte liksom), och den är SÅ KUL! Iallafall sista satsen, älskar det. Går det ens att få det mer dramatiskt än så?

Speaking of flöjten - har precis börjat spela Prokofievs flöjtsonat. HJÄLP MIG. En av de svåraste grejerna som jag har spelat, och det hjälper ju inte dirkekt att det är av mina favoritsonater - och dessutom en av de absolut svåraste som finns. Underbart. Men det är ju kul också, det känns som att det var rätt längesen som jag hade ett stycke som jag allvarligt blir skakis av. No pressure liksom. 
(HÄR är en superbra inspelning med Göran Marcusson som spelar den ifall ni vill lyssna)

Har haft en allmänt konstig dag. Visst var det rätt skönt att vakna upp tilll den vackraste dagen hittills med varm sol, med utsikt från sjunde våningen i en studentlya, men sen vet jag inte riktigt vad som hände. Fick åka till Stockholm (aka Huddinge) för att ta igen en missad flöjtlektion, och jag vet inte vad som hände där egentligen. Vet inte riktigt vad som har hänt med den här månadens övning över huvud taget faktiskt. Har mest försökt öva och hänga på slottet så mycket som möjligt, men fokuseringen har bara gått åt helvete. Jag antar att det är februari, och att det är Alla Hjärtans Dag och den 15e februari nästa helg - aka årsdagen av Lovisas bortgång och hennes födelsedag. Det är den värsta tiden på året för mig, och det kan jag nog säga med rätt god anledning nu. Trots det har jag inte ALLS mått så dåligt som jag trodde jag skulle göra. Självklart har jag tänkt på det, och jag får fler dagar då jag bara vill försvinna än under resten av året. Men jag har mått bra! Och jag har vänner! Och jag har musiken! Och framförallt pratar jag om allting mer öppet. Jag kan inte ens jämföra med hur jag mådde förra året i Falun. Det är helt enkelt bättre nu. Det är fortfarande jobbigt, såklart, men det är bättre och det är väl egentligen det viktigaste av allt antar jag.

 

Förresten! Det är verkligen något jag ALLTID säger, jag vet, men nu känns det på något lite lättare att ta upp skrivandet igen. Anledningen till att jag inte ens har loggat in här på över en månad är rätt simpel - försöker sälja min Nikon och uppgradera till en Canon 700D så att man kan filma konserter osv. Ville bara undvika mobilbilder så gått det går, men ger jag upp - ni får överleva med iPhonebilder tills vidare helt enkelt.

 

Lyssnade för övrigt på Hoziers album, kreativt betitlad Hozier, under hela tågresan hem.
Ett himla bra album, lyssna på Somebody New - älskar låtarna mer och mer! Klicka och lyssna ---> Hozier – Hozier

NU HAR DEN KOMMIT! min fina etydbok av Andersen!  Beställde den i tisdags, och fick den alldeles nyss - hur fort gick inte det? Det här blir den allra första etydboken jag äger (lite pinsamt med tanke på de åren jag har spelat flöjt)... men det ska bli kul! Nu är allting på riktigt liksom. Ska vandra in och öva lite innan konsert ikväll, och också passa på att förtidsrösta när jag ändå är i stan. En bra, bra dag det här'a. 

 

 

spelningen gick hur bra som helst! tycker jag iallafall. det som var allra bäst var att få spela med mamma - och det visade sig bli en konsert för bara henne och mig. alltså, det var ingen "riktig" gudstjänst, bara musik hela tiden, och inte heller var det någon kör där som vi trodde - bara hon och jag! det var så häftigt att spela, akustiken i Häggums kyrka är nog den bästa jag vet. Är så nöjd! hade på mig mina nya Vans också (I know right? conversetjejen med vans på fötterna, what?!) och jag är störtkär i dom. trodde typ att de skulle vara lite som converse i känslan, och var ändå skeptisk, men de har bevisat helt fel! De är så mycket skönare (och snyggare) och helt enkelt bäst i världen. imorrn är det lunch på stan, möte med mamma för ett träningsprogram, och sen bara packa, packa, packa. är så taggad!

nu känns det som att det är tusen saker jag måste göra. Egentligen är det bara två saker - göra sig klar till spelningen ikväll, och att packa ner allting i flyttlådor till Kaserngatan. Och det är så himla mycket! Men det är ju bara roliga saker som väntar, så det blir nog rätt lugnt ändå. Mamma och jag satt och övade för ikväll tidigare med molly sovandes bredvid - det känns bra! Det är verkligen inga stora saker vi ska spela, mest visor och vanliga låtar, men det är så roligt att spela tillsammans! På "riktigt" liksom. Är inte så nervös över huvud taget, men antar att det kommer precis innan jag ska börja spela ikväll. Som vanligt alltså. 

tittade på the Fault in Our Stars igår, och jag tror inte jag har sett en så fin film innan. Är helt kär i boken, och jag blev helt tagen - vissa saker stämde precis med hur Lovisa hade det, och jag känner igen så mycket. Det är jobbigt att läsa berättelsen, men samtidigt också rätt bra tror jag. Hur som helst så såg jag filmen igår och det n var SÅKLART underbar på alla sätt, så var rätt känslosam och mosig när jag gick ner för att ta vatten. Gick in till mammas rum för att säga godnatt och klappa molly, och jag blev plötsligt så rädd! Hon är nästan helt döv nu (molly alltså) så det tar ofta ett tag innan man får en reaktion när man ropar, hon är ju rätt gammal nu. Iallafall så klappade jag henne lite, och helt plötsligt låg hon bara där och stirrade rakt fram utan att andas, trots att jag var typ två decimeter från ansiktet på henne. Jag ropade till och klappade händerna, och då vaknade hon till och blev jätteglad och viftade på svansen som om ingenting hade hänt. Mamma hade varit med om samma sak natten innan, så det känns som att man egentligen bara går och väntar på att hon ska kolavippa nu. Jag tror att det antagligen är sista gången jag ser henne på fredag, men hoppas verkligen att jag har fel. Det skulle vara rätt jobbigt att inte ha den slöfocken i mitt liv längre faktiskt. 

ska försöka vila lite inför ikväll nu - ska ju ändå spela i två timmar. Men det blir kul!!

Jag har haft en sån tur har jag insett. När jag för steg in i Musikgymnasiets körsal för första gången för tre år sen var jag så nervös så jag knappt kunde stå upp ordentligt. Jag hade talproblem, kroppskontakt med människor jag inte känt väldigt länge var jättejobbig, jag kunde knappt se någon i ögonen. De där "klassiska" nervositetsgrejerna kanske... fast gånger hundrafemtiofyra. Det var liksom så jag levde, utan någon nära relation med någon. Men sen träffade jag de här fantastiska människorna som nog var lika nervösa som jag var den där första dagen. Den där underliga, lite jobbiga stämningen innan man har hunnit lära känna varandra var något som jag aldrig riktigt märkte. Jag blev kär i allihopa den dagen, alla var så hemskt duktiga på musik. Det är intressant hur mycket man kan förändras beroende på människorna runt om dig. Jag kan inte ens jämföra mig själv med ettans Sanna. Otaliga kramar och skratt har nog hjälpt mig rätt rejält. Jag försod nog redan då, under den första dagen, att jag hamnat rätt, och det stämmer fortfarande. 

Och idag är det exakt två veckor kvar till studenten. Eller snarare: om exakt två veckor har jag tagit studenten. Svårt att förstå. Idag mailade vi in vår utspringslåt, jag har haft mitt sista prov på gymnasiet (räknar inte in Cambridge eftersom den kursen har slutprov först efter studenten) och vi har blivit utkastade av tvåorna på Musikgymnasiet. Jag kan nu skryta med att ha rullat tvärsöver det stora torget i Skövde, och att fullständigt ha dränkt hela mig i en damm nedanför SLA-huset (som btw är vidrig). Men KUL var det! Men underlig känsla ändå. Snart är det slut.

bilder från en underbar dag hos Paulina i ettan. En dag som jag är rätt övertygad om att jag kommer minnas väldigt, väldigt länge. Ni är så bra.