Hej bloggen.

 

It's been a while. Runt ett och ett halvt år sedan, tror jag. Jag tror knappast att det är någon som fortfarande läser det här, men om det är det - tack för att du har väntat. Det har varit så mycket som har hänt på så kort tid så jag vet knappt vart jag ska börja någonstans. Än en gång blir den här bloggen mitt eget universum där jag får försöka sortera upp mitt liv så gott det går. Känner mest att jag måste försöka skriva ner allt jag tänker nu - annars kommer jag försvinna in i mig själv igen. 

 

Som sagt. Det är mycket som har hänt, både jobbiga och bra saker, både i "verkligheten" och inuti mig själv. På ett och ett halvt år har jag ändå nästan klarat av det som tidigare varit det som hemsökt mig mest, och det är mina egna tankar. All skräck och ensamhet och ångest som jag aldrig vetat vart jag ska göra av, och då istället låtit växa större och större - nu vet jag hur jag ska hantera det. När jag började mitt första år på kammarmusikprogrammet kom jag direkt från en depression, och gick direkt till de människor som har hand om linjen. Ville bara berätta att det var så det låg till, och att jag har problem med det. Jag ville inte ha hjälp. Det räckte med att bara låta lärarna runtom mig få veta hur jag mådde, bara det var ett rätt stort steg. Under den tiden fick jag kontaktinformation till en kurator på MDH, och fick såklart panik. Hur kunde jag inte, det är inte som att alla de kuratorer och psykologer har varit till någon hjälp tidigare ändå. 
Iallafall. Jag tänkte trots detta ta steget och få någon att prata med men fegade ur i sista sekunden. I höstas blev det för mycket. All sökningsångest dessutom dök upp - att vara den bästa, att åka utomlands och söka, pressen att veta precis vad jag kommer göra om ett år, att ha planer. Att förutom det här (som bara i sig själv är otroligt jobbigt, fråga vilken student som helst) ha problem med att vara i en grupp och prata utan att få en ångestattack, att bara kunna vara öppen och ärlig med kanske bara tre personer, att hela tiden kämpa emot alla tankar jag hade med mig från min jobbiga tid... Det höll inte.

Så jag mailade kuratorn. Jag fick en tid. Jag gick dit en gång. Sen gick jag dit två ggr/månader under hela hösten. Och sen helt plötsligt mådde jag bra.
Take notes, people. Att prata med någon, jag lovar att det hjälper. 

 

Det här var det största jag har gjort i mitt liv. Under nyår fick jag en sån cheesy fråga om vad jag är mest stolt över att ha gjort under 2016, och jag berättade om kuratorn. Stunden jag sa det kunde jag på riktigt känna mig lycklig - det var väldigt konstigt just då att genuint känna att jag aldrig har mått såhär bra innan. 

 

En annan sak som hände: jag åkte ensam till London och sökte skolor! Det är jag också rätt stolt över. Det gick bra dessutom. Eller jag vet inte, det kändes bra. Jag kom inte in, men mitt mål var att åka dit, spela så bra jag kunde och sedan på sökningskvällen kunna somna och fortfarande känna att jag gjorde det absolut bästa jag kunde så att jag inte skulle ångra mig. Och det var precis det jag gjorde. Jag är nöjd, även nu när det har gått någon månad - jag känner mig väldigt lugn när jag tänker på det och för mig är det ett väldigt stort steg. 

 

 

Nu är det bara framtiden som är jobbig. Jag funderar på att sluta spela. 

Att konstant, varje dag, på skolan få höra "ja men vad ska du göra nu då?", "va, ska du inte söka något mer, varför????", "ahaaaa du kom inte in....synd för dig", "varför har du ingen plan, hur ska du lösa allt" etc etc etc. När jag sagt till människor att jag kanske kommer sluta med flöjten helt har jag fått två reaktioner, antingen ser folk helt oförstående ut, som om jag har kastat bort all min tid om jag nu inte kommer satsa på det, eller den värsta reaktionen - att folk ser medlidande ut. Det påminner väldigt mycket om den reaktionen jag får när jag berättar att jag hade en syster som dog i cancer. Och jag förstår det inte. Det är inte som att jag INTE har tänkt på det här väldigt mycket, det är inget beslut som jag tog över en stunds fundering. Jag vill inte att folk ska tycka synd om mig, det känns som att jag blir idiotförklarad. Det är ett val som jag alltid har haft i huvudet ända sedan jag började gymnasiet, "tänk om". Det är nu som jag måste ta det beslutet, musiken eller inte. Jag förstår att jag inte "måste" ta det beslutet nu såklart, men för mig är det så. Oavsett vad det blir vill jag inte vandra omkring med obeslutsamhet och bli påverkad av vad människorna omkring mig säger åt mig att göra. Jag ska tänka på det här själv, och ta ett val som passar mig bäst. Jag älskar såklart flöjten och musiken och kommer bära med mig det hela livet, men jag vill inte hålla på med musik bara för att det är något som jag har gjort sen jag var liten och folk säger att jag borde göra - jag vill göra det för att det är något jag genuint vill göra till 100%.

Och just nu vet jag inte vad jag vill göra med mitt liv Och det suger.

 

här är iallafall lite bilder från london, det brukar muntra upp mig.