WE HEART IT
Börjar få lite allmän ångest nu. Vet inte varför. Bara känslan att jag inte har en aning om var jag kommer befinna mig om ett år är skrämmande. Antar att jag inte är den enda med sådana känslor, vilket gör att det känns åtminstone lite bättre. För stunden.
Jag menar, jag vet ju att jag kommer läsa musik och så; men jag är van vid att ha allting så klart och tydligt på något sätt. Att plötsligt inte veta hur mitt liv faktiskt kan se ut är ovant. Och att dessutom veta att valet hänger på mina axlar är tungt. Tänk om man väljer fel? Vad händer då? Det känns ju inte som att man kan börja om eller så (vilket man säkert kan göra).
För stunden fokuserar jag istället på Cambridgeläxor, på att öva Reinecke-sonater, på att ta det lugnt och på att försöka njuta av den lilla tid som finns kvar - då jag faktiskt har koll på vad som händer, för en gångs skull. Det är väl rätt lugnt, kanske, ändå.
Postat av: Mamma
En förhoppningsvis uppmuntrande ordvits av Tage Danielsson:
"Om man vägrar att se bakåt och inte vågar se framåt, så måste man se upp."
Trackback
