Ni vet känslan när man inte förstår varför man ens gick upp på morgonen? När man bara är allmänt flummig och varken förstår sig på sig själv eller omvärlden? Sån är jag ofta, och jag har upptäckt att det allra bästa botemedlet mot såna här dagar är att åka hem efter en skoldag, skruva upp asdfghjkl -listan på högsta volum, och bara vara för sig själv och spåra ur totalt. Dagens version av att spåra ur var att hitta ett bortglömt objektiv, knäppa av några bilder, studera grimaser ytterst ingånde och på ett fascinerande sätt, samt att se på premiäravsnittet av säsong två av American Horror Story Asylum (se den!!).
Så trots att jag till att börja med gick runt och grinade hela morgonen över vilket konstig alarmsignal jag har, så vände det, och så blev jag glad. 
Men man kan väl ha såna här dagar utan att känna sig dum i huvudet, eller hur?