black holes and revelations
har en såndär fredagkväll igen. En sån kväll då man bara måste vara ensam i sitt rum, släcka ner, och lyssna på den bästa spellistan som spelar underbara låtar av Movits, Muse, Mando, Mumford&Sons och Michael. att alla börjar på M har verkligen ingenting med saken att göra, men det var lite kul.
Har julshoppat idag, under apokalypsen och allt. Hysteri, det är det enda ordet som kan beskriva det (men det var antagligen inte för att världen skulle gå under). Kom hem i en bit, hel och hållen, iallafall, och det är ju alltid bra. Det känns så himla konstigt att det är julafton på måndag. Det innebär att jag aldrig mera kommer gå en vanlig "skoljultermin". Aldrig. Nånsin. Det innebär också att jag bara har en termin kvar tillsammans med ES3m. Och allt man gör nu gör man för sista gången. Sista julkonserten. Sista projektet på teatern. Sista Afrokonserten. Sista vårkonserten. Första och sista studenten. Och jag har inte den minsta aning om vart jag kan befinna mig om mindre än ett - och inte var någon annan i klassen kan befinna sig heller, för den delen.
Men jag har en massa saker inplanerat - ett sportlov i Tänndalen, en solokonsert i april/maj (MER INFO KOMMER KAN JAG LOVA), och möjligtvis en studentresa med vänner osv. Helt deppigt kommer det inte vara.
Men jag har en massa saker inplanerat - ett sportlov i Tänndalen, en solokonsert i april/maj (MER INFO KOMMER KAN JAG LOVA), och möjligtvis en studentresa med vänner osv. Helt deppigt kommer det inte vara.
I torsdags hade vi den sista julkonserten, som sagt. Den gick så fantastiskt bra, verkligen. Dom som var där fick ju höra mig spela själv också, och det kändes förvånansvärt bra faktiskt. Jag har inte spelat solo på konserter (om man inte räknar gudstjänster), på nästan tre år - så scenvanan är ju inte den bästa. Trots det gick det bra, och fick höra lite värmande ord efteråt. Det är vid precis såna här tillfällen jag vill spela. Under en konsert som är helt fullsatt, gärna en kyrka, och att stå själv. Och spela helt själv. Det är drömscenariot på något sätt.
När jag spelade fick jag som en sorts uppenbarelse - det är verkligen det här jag vill göra med mitt liv. Att spela flöjt, att spela själv. I vanliga fall brukar jag alltid bli så fruktansvärt nervös när jag spelar för folk (och det blev jag nu med), men när jag fick den här "känslan", så liksom försvann allting. Det skjöts åt sidan för en stund, och jag kunde spela fokuserat, och faktiskt utan problem. Jag tror aldrig har varit med om något liknande, men på något sätt hjälpte det till. Kanske var det för att jag nästan hade glömt bort hur det kändes - att spela, själv. Och det kändes bra. Det känns skönt att ha det utrett, att ha fått tillbaka scennärvaron på något underligt sätt. Det känns lite som hemma.
När jag spelade fick jag som en sorts uppenbarelse - det är verkligen det här jag vill göra med mitt liv. Att spela flöjt, att spela själv. I vanliga fall brukar jag alltid bli så fruktansvärt nervös när jag spelar för folk (och det blev jag nu med), men när jag fick den här "känslan", så liksom försvann allting. Det skjöts åt sidan för en stund, och jag kunde spela fokuserat, och faktiskt utan problem. Jag tror aldrig har varit med om något liknande, men på något sätt hjälpte det till. Kanske var det för att jag nästan hade glömt bort hur det kändes - att spela, själv. Och det kändes bra. Det känns skönt att ha det utrett, att ha fått tillbaka scennärvaron på något underligt sätt. Det känns lite som hemma.
Imorgon har jag min sista spelning för i år, 16:00 i Häggums kyrka. Det kommer vara utomhus, med levande ljus, en kör, levande djur osv. Riktigt julstämning utlovas verkligen - det enda jag är rädd för är att jag kommer förfrysa mina fingrar. Men ibland är det ju faktiskt värt det!
Trackback
