En flicka med mörkbrunt hår och gröna ögon.
Som vilken flicka som helst.  Att alltid känna sig som en i mängden,
att aldrig känna sig unik.
Varför kan hon inte få räcka till?
att få vara tillräcklig,
att kunna le åt sig själv.
Kunna säga ”Jag är bra. Jag ÄR bra.”.
Varför kan hon inte säga det?

Varför är det så?
Det är inte hon.
 Allt hon begär är att kunna vara sig själv
slippa oroa sig för vad andra tycker.
Hon borde ju vara tillräcklig.
Men det tycker hon inte.

Att kunna vakna på morgonen,
att kunna se sig i spegeln utan att leta,
leta efter de där felen.
Den där näsan, de där ögonen, det där ansiktet.
Är jag normal? Eller sticker jag ut?
är det bra eller dåligt?

I min dator har jag en mapp där det står mitt namn.
Det är bilder, bilder från då och nu.
Bilderna är på flickan med det bruna håret och de gröna ögonen.
Flickan ler, men ändå inte. För ett vant öga ser man hur flickan gråter,
hur hon gråter inom sig. För ett annat öga ser man en mörkhårig flicka,
en flicka som ler framför kameran hon håller i handen.
De där tårarna inom henne, de vill bara ut.
De vill strömma nedför kinderna, skrika åt alla som ser dom.
Varför tycker ni inte om mig? Varför känner jag såhär?
Varför kan jag inte vara lycklig…?

Men flickan törs inte visa tårarna
för det vore fegt. Vill inte visa
att hon lider. Hon måste vara perfekt,
måste se glad ut. För inget är ju fel.

Det är bara inbillningar.

Trots allt så vill ju flickan bara vara accepterad,
höra att hon duger. Att hon är underbar precis som hon är.
varför hör hon aldrig det? Eller gör hon det?
Kanske är det så att hon inte hör det positiva.
Det skulle inte vara första gången.
Hon vill ju bara ha bekräftelse.  Är det så svårt?