you do not talk about Fight Club

2014-01-10 . 22:06:46
 // Kommentarer 0


 
har suttit hela kvällen och desperat försökt måla Marla Singer. Tittade på Fight Club (världens bästa film), och fick väl inspiration antar jag. Jag är nöjd, men det är så sjukt irriterande när jag börjar på ett sätt, och skissen blir bra, och sen när man ska färdigställa allt så blir det helt fel. Men som sagt, nöjd är jag ändååå. 

Det har vart en seg dag idag. Gick och hade ågrem för att prata med mina hyresvärdar innan - det blev lite för högljutt här i onsdags kväll då kompisar kom över, och vi blev tillsagda (vilket var bra tycker jag). Men skämdes lite för det ändå - det enda jag blivit tillsagd för innan är att jag glömde släcka en lampa. Det är väl så mycket ligist jag är, antar jag. Så jag hade lite ångest för att be om förlåtelse, men det gick hur bra som helst, inga som helst problem. Hatar att skjuta upp såna saker, så det var rätt härligt att det är klart.

Och sen skickade Erica en bild till mig på facebook innan. Det var ett brev som mamma och pappa skickade ut till alla familjer i min klass när Lovisa blev sjuk för andra gången (antar jag). Det var jobbigt att läsa, men också rätt skönt på något sätt. Det stod bland annat om hur våra liv såg ut, hur alla rutiner påverkade mitt liv. Också om att föräldrarna gärna skulle uppmuntra deras barn att leka med mig, eftersom jag skulle vara utan Lovisa för en lång tid - mest för att det var smittorisk och för att hon fick pendla mellan sjukhus hela tiden under ett halvårs tid. Det känns lite konstigt att höra det. Att man fick säga till andra föräldrar att deras barn skulle leka med mig för att jag annars skulle vara extremt ensam. Jag känner direkt att jag reagerar på det, det känns väldigt fel på något sätt att göra så. Samtidigt förstår jag ju mer hur extremt jobbigt mamma och pappa måste ha haft det. Att inte bara vara orolig för Lovisa, utan också försöka se till så att deras andra, deras friska barn, också mådde bra och inte kände sig ensam. Jag förstår verkligen varför de skickade ut det brevet. Det är rätt "skönt" att få veta vad de kände då. Det är ju inte direkt något vi pratar om hemma. 

Nu ska jag försöka återgå till att fortsätta måla/kolla på Netflix halva natten. En vanlig fredagskväll antar jag.
 
 


Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback