västeråsare till slut!

2014-08-25 . 19:19:29
vardag // Kommentarer 0






Nu är jag västeråsare! Allt känns jättebra verkligen, och lägenheten är supermysig. Liten, men rätt perfekt. Sitter på bussen nu och skriver - jag har inget internet hemma så räkna med rätt få inlägg på ett tag. Men det är på väg (hoppas jag)! Den här veckan blir rätt lugn - ska träna och komma igång med det, och bara ta det lugnt. Nästa helg kommer mamma upp igen, och sen så börjar jag högskolan! Så taggad!!

vanstjej

2014-08-20 . 22:20:00
allmänt // Kommentarer 0


spelningen gick hur bra som helst! tycker jag iallafall. det som var allra bäst var att få spela med mamma - och det visade sig bli en konsert för bara henne och mig. alltså, det var ingen "riktig" gudstjänst, bara musik hela tiden, och inte heller var det någon kör där som vi trodde - bara hon och jag! det var så häftigt att spela, akustiken i Häggums kyrka är nog den bästa jag vet. Är så nöjd! hade på mig mina nya Vans också (I know right? conversetjejen med vans på fötterna, what?!) och jag är störtkär i dom. trodde typ att de skulle vara lite som converse i känslan, och var ändå skeptisk, men de har bevisat helt fel! De är så mycket skönare (och snyggare) och helt enkelt bäst i världen. imorrn är det lunch på stan, möte med mamma för ett träningsprogram, och sen bara packa, packa, packa. är så taggad!

tre dagar kvar

2014-08-20 . 14:37:49
allmänt // Kommentarer 0


nu känns det som att det är tusen saker jag måste göra. Egentligen är det bara två saker - göra sig klar till spelningen ikväll, och att packa ner allting i flyttlådor till Kaserngatan. Och det är så himla mycket! Men det är ju bara roliga saker som väntar, så det blir nog rätt lugnt ändå. Mamma och jag satt och övade för ikväll tidigare med molly sovandes bredvid - det känns bra! Det är verkligen inga stora saker vi ska spela, mest visor och vanliga låtar, men det är så roligt att spela tillsammans! På "riktigt" liksom. Är inte så nervös över huvud taget, men antar att det kommer precis innan jag ska börja spela ikväll. Som vanligt alltså. 

tittade på the Fault in Our Stars igår, och jag tror inte jag har sett en så fin film innan. Är helt kär i boken, och jag blev helt tagen - vissa saker stämde precis med hur Lovisa hade det, och jag känner igen så mycket. Det är jobbigt att läsa berättelsen, men samtidigt också rätt bra tror jag. Hur som helst så såg jag filmen igår och det n var SÅKLART underbar på alla sätt, så var rätt känslosam och mosig när jag gick ner för att ta vatten. Gick in till mammas rum för att säga godnatt och klappa molly, och jag blev plötsligt så rädd! Hon är nästan helt döv nu (molly alltså) så det tar ofta ett tag innan man får en reaktion när man ropar, hon är ju rätt gammal nu. Iallafall så klappade jag henne lite, och helt plötsligt låg hon bara där och stirrade rakt fram utan att andas, trots att jag var typ två decimeter från ansiktet på henne. Jag ropade till och klappade händerna, och då vaknade hon till och blev jätteglad och viftade på svansen som om ingenting hade hänt. Mamma hade varit med om samma sak natten innan, så det känns som att man egentligen bara går och väntar på att hon ska kolavippa nu. Jag tror att det antagligen är sista gången jag ser henne på fredag, men hoppas verkligen att jag har fel. Det skulle vara rätt jobbigt att inte ha den slöfocken i mitt liv längre faktiskt. 
ska försöka vila lite inför ikväll nu - ska ju ändå spela i två timmar. Men det blir kul!!

isnt' she lovely

2014-08-19 . 01:42:00
allmänt // Kommentarer 0


jag vet att jag är rätt velig av mig när det gäller att skriva här. Har iallafall bestämt mig för att endast använda den här bloggportalen framöver. Nattstad vad jättebra på alla sätt, men det är ändå här jag började, och även fast mycket av historiken här väcker många jobbiga minnen för mig, så är det ändå mitt liv - och det kändes lite dumt att dela upp det hela tiden. Bättre att ha allting på ett och samma ställe. Hoppas det är lugnt. Alltså - inget mer bloggande på http://www.nattstad.se/sannafeliciaa utan jag kommer bara skriva här framöver. Oavsett ämne. 

 
 

JAG HAR HITTAT MITT PHOTOSHOP ELEMENTS IGEN! Så typiskt verkligen. Jag tror att jag säkert har letat efter det i ca 5 månader nu, jag har vänt upp och ner på allt jag äger - utan resultat. OCH SÅ PLÖTSLIGT så hittade jag det tidigare idag. Och vart låg det, om inte i fodralet till Iron Man, bakom själva filmen. Hur tänkte du egentligen där sanna? Har iallafall installerat det igen nu, och det är så otrooooooligt skönt att kunna göra bilderna svartvita igen. På ett bra sätt alltså. Molly fick ta och återinviga kameran innan och sitta på yogamattan som mamma köpte tidigare idag. Tror jag fick stå och ropa att hon skulle sitta stilla i säkert tio minuter - det där med att vara nästan helt döv är hon inte så riktigt bra på ännu. 
mamma och jag var inne i stan ett bra tag idag och åt lunch på Mamma Mia. Det kommer kännas rätt konstigt nästa vecka när jag sitter ensam i Västerås och med varken någon mamma eller pappa att vara ironisk med. Vi köpte en himla massa flyttsaker som kan vara bra att ha som student i en liten etta - typ hallmatta, yogamatta (som jag skrev innan), kalender osv.... Och sen vidare till Naturkompaniet (eller Skövde Natur? Samma sak egentligen eller?) för att titta på Kånkenväskor. Min älskade oxblodsfärgade kånken har trillat ihop efter några års troget sällskap, så vi skulle egentligen bara titta lite och få inspiration ifall man skulle spara ihop till en ny - och så fick jag en av mamma! En tidig "inflyttningspresent" eller vad man ska kalla det. Så himla fin är den, Kånken 2.0. Och den håller ju hur länge som helst, hur bra är inte det? PLUS ATT DEN ÄR MYGGSÄKER, TRO DET ELLER EJ. Iallafall om man ska tro på etiketten.
är hur som helst väldigt nöjd och glad och bara allmänt på superhumör just nu. Och väldigt, väldigt trött (vet inte hur många gånger jag har gjort stavfel nu). Mamma och jag såg på Guardians of the Galaxy OCH DEN VAR SÅ HIMLA BÄST AV ALLT! Jag har verkligen längtat efter den filmen så himla länge, tror det var typ 2012 när dom berättade att dom höll på med produktionen på Comic Con. Ja, jag är så nördig så att jag har koll på sånt. Iallafall. Den var så galet bra gjord - det enda som var jobbigt var att publiken var så himla tråkig (de skrattade aldrig), så tror både mamma och jag höll på att svimma när man satt och desperat försökte hålla tillbaka hysteriska skrattanfall blandat med tårar, gång på gång. Himla bra var den iallafall, så se den - även ni som inte tycker om såna filmer - se den!

Nu ska jag försöka varva ner lite, rätt svårt det där. Tänker bara på att jag ska flytta i helgen, och att jag och mamma ska spela tillsammans på onsdag och att jag ska packa och att jag vill hinna träffa vänner mitt i allt det här. Och jag är fortfarande rätt sur över att jag antagligen inte kommer vara hemma under Matfestivalen. IGEN. Suck.

 

 

 


15e juli

2014-07-15 . 00:12:00
funderingar // Kommentarer 1


jag insåg nyss att det antagligen har gått alldeles för lång tid sen jag senast skrev här. Det är nog både på gott och ont för min del, men mest gott. Att kunna skriva av mig här när jag verkligen behöver skingra alla tankar i huvudet, det fungerar verkligen. Det har hjälpt väldigt mycket. Jag tänkte försöka sammanfatta lite om vad som hänt sen jag senast skrev (vilket var den 11e mars, hjälp) - mest för att försöka få lite kontroll över allting i huvudet, kunna sortera lite. Jag inser att det här kanske inte låter så vettigt, men det fungerar för min del, och det är vär egentligen det viktigaste antar jag. 
 
I mars alltså. Det senaste inlägget jag skrev här hette nu är det bättre. Och det blev det faktiskt. Jag vet inte hur exakt jag fick någon hjälp med allting, men det kändes som alla lösa trådar på något sätt knöts ihop, och jag kände mig inte lika vilsen som tidigare. Det är rätt konstigt tycker jag. Att må så dåligt så att jag inte ens kunde prata med någon, och sen helt plötsligt så mådde jag bättre. Jag tror - och jag har funderat på det här ett tag - att det faktiskt var att jag började tänka lite mer på mig själv. Några jag pratat med har sagt att det var pga av att jag pratade med alla lärare, och öppnade upp mig om hela den delen av mitt liv, vilket nog absolut hjälpte en del - men det var inte därför jag mådde bättre på så kort tid tror jag. Jag upptäckte väl att det här med att gå och ha ångest över hur andra skulle se på mig som person, och vad de skulle tro och tycka om mig - det var ju inte någon hjälp direkt. Så jag försökte vända på det hela. Mest försökte jag tänka på vad som fick mig att må bra. Och svaret är ju rätt lätt: att spela flöjt. Så varje gång som jag kände att jag började må dåligt, och känna av ångestattacker osv, så gick jag direkt till övningsrummet och stängde dörren. Visst har jag spelat av mig innan, men nu tänkte jag verkligen bara på mig själv - att försöka må bra igen var nummer ett, och det funkade inte om jag hela tiden gick och oroade mig över vad andra skulle tycka och säga bakom ryggen. För det gjorde jag innan varje gång jag gick iväg och övade. Att jag skulle framtstå på ett visst sätt, att jag skulle verka arrogant osv bara för att jag väljer att spela istället för att umgås. Det låter väl kanske jätteöverdrivet och rätt dumt, det inser jag, men det var såna tankar som hela tiden dök upp och tyngde ner, och då är det väl inte jättekonstigt att man inte mår så bra - när man utöver allt det kände av den där depressionen. 
 
Så jag slutade med det, och tänkte på mig själv, och plötsligt så blev det bättre. Det hjälpte iallafall. Och kanske var jag självisk på det sättet - att välja övningstid framför vänner osv. Men jag brydde mig ju inte längre, och det var så himla skönt. 
 
Sen jag slutade Konservatoriet har det hänt rätt mycket, och det är bara roliga saker!  Jag har så mycket att se fram emot, och hittills har allting bara lösts sig perfekt. Jag vet inte hur. Det är som att jag får någon sorts belöning eller något (vilket jag också inser låter väldigt själviskt menmen).
Jag kom med i Landslaget i Blåsmusik först och främst. Det var lite jobbigt i början, såsom det alltid är för mig. Mycket människor (säkert 90pers) som man ska lära känna på väldigt kort tid = typiskt Sanna-klaustrofobi. Jag blev den där tysta igen, men jag var okej med det. Det var lite surt att det var först de tre sista dagarna som jag började känna mig bekväm med allting, och då var det i princip slut. Men det var himla kul, och att få vara med om en så stor grej var häftigt, det är verkligen något jag kommer bära med mig. Och jag mådde bra hela tiden vilket är rätt ovanligt för min del. Som jag sa var det jobbigt, rent socialt, men förutom det mådde jag bra. Och det var så skönt. Att kunna vara i Östersund/Trondheim i två människor med helt främmande musiker, jag hade ju räknat med att få såna panikkänslor och ångest och sån skit nästan varje dag. Och istället hände det bara en gång, och det är såna otroliga framsteg för mig, jag kan verkligen inte förklara det. Jag märkte så himla tydligt att jag faktiskt mådde bättre nu. Jag vill kunna förklara hur jag känner när jag mår dåligt runt nya människor, men det är så svårt att sätta ord på det. Det enda jag jag skriva om det är nog att jag gick omkring och var nervös över att jag skulle må dåligt (det kommer ju så plötsligt) och så hände det aldrig, och den lättnaden över det hade jag i två veckor, och just den känslan var så underbart skönt. Att kunna slappna av och bara spela fantastisk musik tillsammans med fantastiska musiker. Det var två väldigt roliga veckor. 
 
Sedan jag kom hem har jag egenligen bara umgåtts med mina föräldrar. Kanske låter tråkigt, men jag har saknat dom båda så hemskt mycket under det här året, och de är verkligen de två som jag känner mig allra tryggast med. Och idag fick jag också en supermysig lägenhet i Västerås. Det blir en gammal renoverad kasern, med sovlovt och 1RoK. Västerås kommer bli himla bra, det tror jag verkligen.

nu är det bättre

2014-04-11 . 02:39:00
funderingar // Kommentarer 1


Jag har känt ganska länge att jag vill skriva här igen. Jag visste bara aldrig riktigt vad. Om jag skulle fokusera på det jobbiga, om jag skulle skriva om det bra... Jag vet inte riktigt. Jag har märkt - och hört - att det kommer allt fler människor hit och läser här. Det är lite läskigt, speciellt nu när jag har börjat skriva rätt personligt. Men det är väl därför folk kommer och vill läsa. Och det var ju lite det som var tanken - att man vet om bloggen, och att själv välja om man vill veta lite mera eller inte. Så att man inte (eller så att jag inte) behöver prata om allt "i verkligheten". 
 
Jag är en ganska privat person, Eller snarare rätt så väldigt privat, skulle jag tro. Jag tycker inte om att prata om mig själv. Jag tycker det är jobbigt när människor lär känna mig "på riktigt", jag får klaustrofobi på något sätt. Jag tycker det är läskigt. Bara det själva faktum att man kan lära känna någon så otroligt mycket, utan och innan, och veta precis hur en annan människa tycker och tänker. Jag har däremot aldrig haft några problem att lära känna andra människor. Att lyssna är något jag tycker om, och faktiskt är rätt bra på. Tror jag iallafall. Men när det gäller mig själv tar det bara stopp. Det är med väldigt få människor i mitt liv som jag känner mig tillräckligt trygg med för att kunna berätta allt. Och det är jobbigt att det är så. Speciellt nu när jag flyttat hemifrån. Just nu, när jag faktiskt medger att jag måste få hjälp, få prata av mig, så går det inte - iallafall inte rent fysiskt. Inte ansikte mot ansikte.
 
Så det är väl därför jag började skriva här tror jag. Och det är därför jag nu bara vill tacka dig som läser. I början hade jag ingen som helst tanke på att det skulle finnas någon som faktiskt vill läsa det här. Så jag skrev bara av mig, rakt från hjärtat. Och det hjälpte! Jag har perioder då jag mår väldigt dåligt, och då skriver jag av mig, och det hjälper. Det här är mitt sätt att kunna sätta mig ner och förklara allting som jag inte kan förklara med hjälp av min röst. Och att ha fått den här responsen är fantastisk. Iallafall för mig. Jag vet inte riktigt hur jag ska förklara det. Sms, samtal, meddelanden på fb, mail... Allt det innehåller ord och berättelser från människor jag inte har pratat med sedan grundskolan. Som visar att de förstår, på något sätt. Jag vet inte riktigt hur jag ska förklara allting - vad jag ska skriva här nu. Men det är väl det som är själva grejen tror jag. All respons, jag vet inte vad jag ska säga. Bara tack! Du anar inte hur mycket alla små gester faktiskt betyder för mig. Och hur de faktiskt har hjälpt mig!
 
Jag har skrivit ganska mycket om min bakgrund. Men det är fortfarande så otroligt mycket som jag inte har skrivit. Så mycket jag vill kunna prata om, men som fortfarande är väldigt jobbigt - även att skriva ner här. Men innan jag kommer klara av att få ur mig allt det, så vill jag berätta lite om vad som har hänt de senaste två månaderna. 


I januari blev allt jobbigt. Under den tidigare terminen började jag med att vara glad och förväntansfull. I slutet så var jag tillbaka i det skick jag var i under hela 2002. Och jag vet verkligen inte varför. När jag gick i tvåan på gymnasiet var det tio år sedan Lovisa dog. Jag började bli trött, jag blev tyst, jag blev likgiltig. Ingenting spelade någon roll. Varje gång jag stängde ögonen såg jag Lovisa framför mig, i hennes sjukhussäng den kvällen. Jag kom bara ihåg alla jobbiga detaljer, och ingenting positivt. Och jag kom ihåg varenda gång jag stängde ögonen. Till slut blev det bara för mycket. Jag blev arg på världen, jag blev arg på allt. Jag blev arg på mig själv för att jag kände såhär, och för att jag inte visste hur jag skulle stoppa det. Jag såg hur människorna runt mig blev mer och mer oroliga. Men jag kunde inte göra något. Det var som att jag var två personer - en då jag bara vill skrika, göra sönder saker, bara ge upp, och en annan Sanna som på något sätt bara iakttog allting, och som inte kunde göra någonting åt något alls. Det var väldigt jobbigt, just för att jag fattade inte att något var fel förräns en väldigt lång tid. Och då blev jag nästan ännu mera arg för att jag hade insett hur dum, hur korkad, hur arrogant jag hade varit under de långa månaderna. Det var två saker som hjälpte mig komma ur allt det här. Först, för att mamma tog med mig till Mariadöttrarna, och jag kände plötsligt hur främlingar faktiskt brydde sig. Det var rätt jobbigt, just för att all kärlek i det klostet kom emot mig som en vägg. Det blev väldigt mycket. Och när jag kom tillbaka, då blev det jobbigt igen. Men då hade jag lyckats rensa alla tankar lite, och tänkte att det funkar inte. Jag kunde inte fortsätta vara såhär - för alla andras skull. Så jag började le igen, jag började prata, började så småningom skratta. Men det var fortfarande jobbigt på insidan. Det var bara att försöka hålla upp fasaden så att jag inte faller ihop igen. Så småningom skulle det jobbiga försvinna, iallafall om jag ler, eller hur? Det var tanken iallafall. Och det funkade bra, fram tills i januari 2014.  

Allt det jobbiga kom tillbaka, och jag började tvivla på allting igen. Jag kunde inte prata med någon alls. Jag kände mig otroligt ensam. Alla de människorna hemma, de väldigt få som jag kan prata om allting med, de hade gått vidare med sina liv. Det var inte samma sak längre. Och det är väl säkert inte samma sak i verkligheten inser jag nu, men det kändes som det då iallafall. Det var rätt jobbigt. Men jag började skriva av mig här, vilket började hjälpa rätt mycket. Och helt plötsligt kom allt emot mig, som en enorm våg. Alla förtryckta känslor, allt det som jag försökt trycka ner i två år, och även all gammal skit från när jag var liten - jag kom ju plötsligt ihåg mer och mer ju längre tid jag satt och skrev. Jag intalade mig själv att det var en bra grej, att kunna få ut allt. Men det blev nästan värre. Att under hela mitt liv varit van vid att vara tyst, att antingen inte fått pratat eller inte kunnat ha pratat, och att helt plötsligt känna att jag vill prata om allt. Och att fortfarande inte kunna prata. Rent fysiskt alltså. Det här låter väl jättekonstigt, men det är så det är för mig när jag ska prata om mig själv. Så fort jag försöker så är det som att någon tar ett järngrepp runt halsen och vrider runt. Och att då ändå tvinga mig själv med att prata med folk, så säger kroppen emot och jag blir nästan svimfärdig av utmattning. 
Jag började stanna hemma mer och mer. Jag slutade spela flöjt. Jag svarade inte i telefon när mina föräldrar rinde. Och helt plötsligt var jag tillbaka i det skicket jag var i som åttaåring. Att vilja prata, att vilja gråta, att vilja skrika - men att rent fysiskt sett inte kunna göra något av det. 
 
Det har varit några väldigt jobbiga veckor helt enkelt. Jag ser nu att jag har skrivit ganska flummigt, så jag fattar om du som läser inte riktigt förstår vad jag menar - det gör jag ju knappt själv. 
Men jag vill säga det här - det är inte alltid jobbigt. Jag inser att det kan låta som att jag konstant går hemma och gråter och är arg, men så är det verkligen inte. Jag har perioder bara. Och då sätter jag mig här och skriver. 
Under de senaste tre veckorna har jag pratat med lärare.. Det har varit otroligt jobbigt, både mentalt och fysiskt. Att försöka gå till skolan på morgonen och veta att "idag måste jag berätta min historia minst tre gånger". Det är jobbigt, speciellt då jag knappt kan klara av att skriva ner allting här under vissa stunder. Men jag har fått så bra respons, och det är så otroligt skönt. Jag tror att jag har föreställt mig hur alla bara skulle bli arga i huvudet. För det var ju så det har vart innan. När jag försökt förklara när jag liten så blev människor arga och trodde att jag antingen skolkade eller försökte få folk att tycka synd om mig. Och de sa det till mig också. Jag antar att sånt sätter sina spår. Men som sagt, det har gått bra, och nu till slut så känns allting så mycket lättare. 

Och jag vill återigen tacka dig för att du går in här och läser. Jag vet att några av er är nära vänner, några är släkt, några är till och mer lärare. Oavsett vem, så betyder det väldigt mycket för mig att du faktiskt vill läsa det här, och förhoppningsvis förstår du lite mer om varför jag gör vissa saker på vissa sätt. Det var ju lite tanken, som sagt.
Jag ska sluta skriva nu, för jag känner att det blir mer och mer osammanhängande ju mer jag skriver.
Men allt känns bättre nu. Inte bra, men bättre. Och det mest pga dig som läser. Så TACK. Och KRAM.

//Sanna

21:41

2014-03-18 . 21:40:00
 // Kommentarer 1


jag vill kunna skriva mycket här. Jag vill kunna skriva djupt, vackert. Jag vill nog mest kunna skriva inspirerande tror jag. En historia om hur det löser sig i slutet, att det tog en stund, hur man börjar om. Jag vill kunna skriva till olika hemsidor och berätta min historia, att det löser sig i slutändan. Jag har perioder, det märker jag. Jag trodde att allt skulle bli mycket bättre efter att ha varit borta i tre veckor, både hemma och ute och sökt. Att komma tillbaka uthämtad, så att säga. Men det har det inte. Iallafall inte idag. Men som sagt - jag har perioder. Ena dagen är den andra helt olik. Igår mådde jag ju hur bra som helst? Det var skönt att vara tillbaka, jag tänkte 'vad skönt, att faktiskt äntligen kunna starta om helt, det här funkar ju'. 

Men nu sitter jag här igen. Framför datorn. Och jag vill kunna skriva en fin berättelse, ett minne, en anekdot från när jag var liten, och som kommer kunna beröra dig som läser. Att du kan skratta med mig, och glädjas över att allt inte bara var mörkt. Men idag går det bara inte. Det är så svårt att förklara varför, jag vet inte ens själv längre.
 
Jag trodde att jag hade läget under kontroll. Att inte känna en stor klump i halsen varje dag, det försvann ju. Men så sitter jag här, och har precis haft en av de största ångestattackerna hittills. Och jag vet verkligen inte varför. Ni som läser det här kanske reagerar och känner att det är en alltför privat sak att förklara för världen via en simpel blogg, men det är det enda sättet jag kan berätta på. Tal fungerar inte längre. Jag kan prata om "vanliga" saker, men inte om sånt här. 
 
jag vet inte vad ska skriva, hur jag ska förklara allting som händer i mitt huvud längre, för jag förstår knappt själv. Jag vet att det inte längre handlar om Lovisa, jag vet att det inte längre handlar om mammas sjukdom. Allt det är saker som har påverkat mig, och jag tror att jag tillslut har förstått allting på ett sätt jag inte kunnat tidigare, och att plötsligt inse att hela mitt liv har varit så pass komplicerat och orättvist gör mig arg. Det gör mig förbannad, och att jag inte kan påverka någonting av allt det som hänt är fruktansvärt jobbigt. Och jag tror att jag först nu börjar reagera rent fysiskt på allting. 
Men ikväll tror jag bara att det var Lovisa, det "vanliga". Det räckte med att jag tittade ner på handleden, och så brast det. Jag såg min tatuering, tänkte på varför jag skaffade den. Jag såg mitt armband från Ung Cancer, och insåg varför jag skaffade det. Allt jag vill göra är att på något sätt stötta kampen mot barncancer, visa att jag bryr mig, visa att jag vill hjälpa. Och att veta att jag inte kan göra någonting alls.. det är jobbigt. Fruktansvärdt. Och den tanken gör mig ledsen, och utmattad, och arg. Och det är ungefär vid den här stunden som jag kommer att tänka på en reklam för Barncancerföreningen, och jag blir arg. Jag skäms så mycket över det. Jag borde ju inte vara arg? De gör ett fantastiskt jobb - det vet jag ju faktiskt själv. Men jag tänker på deras reklam, den som antagligen alla i hela Sverige har sett, men som kanske en av fyra tänker och reagerar ärligt på. Fyra stolar, tre barn. Och varje gång jag ser den tomma stolen tänker jag DIREKT på allt jobbigt. Alla resor, alla slangar, alla sjukhus. Alla läkare, alla vakna nätter, alla dagar läraren kom hem till huset för att infektionsrisken på skolan var för hög.
 
Och jag skäms över att vara arg, att reagera. Jag skäms över att sitta ensam hemma och ha svårt att andas för att jag gråter så mycket. Det är ju trots allt 11 år sedan. Jag borde ha lärt mig vid det här laget. Men det blir ju nästan bara värre, nu när jag inser allting. När jag var hemma mådde jag bättre. Det var så skönt att träffa mamma och pappa, som faktiskt förstod det mesta av vad jag känner. Jag hittade några kassettband en kväll, och jag blev glad - jag trodde att det var från en filmkamera, och varje lilla filmsnutt med Lovisa gör allt så mycket lättare. Så jag frågade mamma för säkerhets skull, men fick till svar att det var inspelning från när de pratade med Lovisas läkare. Jag hörde på hennes röst att hon inte ville att jag skulle lyssna på det. Det var också en stund för mig när jag återigen insåg allting. Jag vet inte varför mamma och pappa spelade in samtalet, men jag är nästan säker på att det var för att kunna spela upp det senare och anteckna ner precis allting i mammas anteckningsblock så att hon kom ihåg. För det var så mycket sånt. Hela tiden anteckna, hela tiden spela in. Aldrig komma ihåg någonting. 
 
Men sen tänker jag att jag kanske inte har någonting att skämmas över. Allt jag gör är ju att sakna min syster. Jag saknar Lovisa så mycket att jag får svårt att andas, så mycket så att jag inte kan koncentera mig. Jag tänker på alla småsaker. Att hon kom och tröstade mig varje jul när jag gömde mig under matbordet för att jag var rädd för Raketen, leken där man klappar i hand, fortare och fortare. Jag tänker på alla gånger vi var utomlands, och vi var med i Delfinklubben och vinkade till mamma på hotellbalkongen. Eller den gången då jag gick i sömnen och vaknade halvsovandes på Lovisas säng. De gånger vi skrev hemliga lappar till varandra. De gånger vi klättrade i träd och pappa fick komma och lyfta ner mig. När vi åkte saccosäck nedför trappan och slog i väggen, men skrattade ändå.
 
Och sen kommer jag ihåg tystnaden. När vi inte fick leka inomhus. Vi fick inte gå in i mamma och pappas rum på kvällen. Vi fick inte väcka mamma på dagen. Alla dagar jag var ensam hemma. De gånger i skolan när jag såg Lovisa utanför staketet på väg till sjukhuset, och allt jag ville var att följa med, men inte fick. Jag kommer ihåg alla dubbeldörrar mellan sjukhuskorridorerna och hennes rum. Att gå ut desinficera allting som vi tappade på golvet. Alla plastskor. Alla slangar i halsen och i bröstet. Jag kommer ihåg hur hon såg ut när hon var så sjuk att hon knappt orkade gå, men ändå gjorde allt för att få mig att vara glad.
 
Och det gör mig ledsen. Jag är väl bara mänsklig på det sättet. Och jag sitter och kniper ihop ögonen så hårt att jag blir yr, och önskar att när jag öppnar dom igen så sitter hon där framför mig. Jag önskade att hon var med på min student. Jag önskar att jag kunde ringa henne. Att kunna prata om normala saker med min syster.

Men just nu - just ikväll - så får det duga med att titta på fotografier och att gråta. Jag orkar inte tänka på så mycket annat.
 
 
 
 

NY PLATTFORM!

2014-03-06 . 22:33:00
allmänt // Kommentarer 0



tjaba. Jag har funderat fram och tillbaka här hemma och till slut skapat en ny blogg på en annan plattform än kassa blogg.se!

Jag tänker ha kvar den här bloggen - men fortsätter att använda den som en personlig dagbok. Det är rätt skönt att kunna separera allting, och det har kännts så himla dumt att helt plötsligt skriva allmänt om vardagen för att sedan hastigt byta och bli superallvarlig. Men iallafall.
 
Från och med nu bloggar jag om min vardag och musik och fandoms och serier och sådana saker på  --> nattstad.se/sannafeliciaa . 
(mitt vanliga namn var upptaget så fick ha det otroligt kreativa sannafelicaa istället.)

På DEN HÄR bloggen kommer jag fortsätta med att skriva om Lovisa och hur all sjukdom har påverkat mig. Kan vara skönt att dela upp det som sagt. Detvaralltföridaghejdå

snart så

2014-02-20 . 23:15:36
allmänt // Kommentarer 0


sova, packa, öva, packa, äta, packa. Det var min dag idag. Imorgon åker jag äntligen hem till Skövde för ett lite extra långt sportlov. Nästa torsdag börjar alla högskolesökningar, med start i Gtb - därefter Malmö, och till sist Stockholm. Känner mig lite slutkörd pga allting i livet just nu, men det ska bli så himla skönt att bara komma hem och kunna träffa folk och bara vara. Sen kan jag komma tillbaka till lilla Falun med en nystart; fräsch och klar i huvudet. Tror det kan behövas. 
 
Nu ska jag återgå till Doctor Who 50th, min favvofil på datorn, och växla med att titta på the Brits igen. På tal om det - såg ni Alex Turners tacktal?? Så himla ball,haha, och han har återigen fått mig att tycka att Arctic Monkeys är ett av de absolut grymmaste banden som finns idag, *suck*. Anyway, peace.
 
 

några jobbiga veckor

2014-02-12 . 00:16:00
funderingar // Kommentarer 2


Plötsligt när jag startade upp datorn insåg jag att det var rätt länge sedan jag skrev här. Väldigt länge sedan faktiskt. Åtminstone för att vara mig - jag brukade åtminstone gå in och skriva lite på bloggen varje dag. Sen kanske jag inte publicerade allt, men det är ju inte riktigt det viktigaste alltid. Iallafall. Jag har suttit här och liksom inte velat öppna blogg.se's startsida ens. Fattade inte riktigt varför, så började fundera, så som jag alltid brukar göra på kvällen. 

Så är det alltid för mig. Jag har liksom tillslut lärt mig hur mitt huvud fungerar. Jag blir alltid sentimental och lite flummig och filosofisk på kvällen, och för det mesta hamnar jag väl framför en serie på datorn och blir så otroligt tagen över en liten plot twist, och alla förtryckta känslor och minnen dyker upp och jag blir så känslomässigt berörd över minsta lilla grej så jag bara MÅSTE få utlopp över alla känslor någonstans. Så då hamnar jag här helt enkelt. Men jag har också känt att det faktiskt är då som jag skriver som "bäst", om man nu ska kalla det. Antar att jag helt enkelt börjar tänka på precis allting, och liksom analyserar det, och sen skriver ner det. Oavsett vad det nu är för känsla. 
 
Och det här börjar redan bli flummigt, jag ber om ursäkt.
 
Iallafall. Anledningen till att jag inte skrivit på länge tror jag är denna: På något sätt blev det lite för mycket på en gång. Inte alls på något jobbigt sätt, jag är så otroligt glad över att jag tillslut vågade ta steget och skriva allting offentligt. Det är väl mer att jag aldrig riktigt har tänkt tillbaka på mitt liv. Speciellt inte så mycket som jag har gjort under de senaste två månaderna. Det blev liksom för mycket, på ett överväldigande sätt. Plötsligt gick jag från noll till hundra - från att försöka hålla inne precis alla känslor, försöka glömma - till att tänka på precis allting hela tiden, dygnet runt. Det blev lite för mycket för mitt huvud. Jag hade redan en himla massa konstiga saker att tänka på - som att undra hur världen skulle se ut täckt av oljefärg, som att föreställa sig att jorden egentligen bara är en någon annans konstverk som hänger på en tom vägg, eller att löven som flyger i vinden egentligen bärs av små skrattande, osynliga filurer som dansar ikapp med varandra på gatorna med bladen i händerna. Såna där otroligt viktiga saker som jag alltid gått och funderat över hela mitt liv. Så alla de "nya" känslorna fick liksom allt att rinna över, om du förstår. Jag klandrar dig inte om du inte gör det. 
 
De senaste veckorna har varit rätt jobbiga, på många olika sätt. För det första är det väl helt enkelt att vintern är en rätt jobbig tid för mig. Det har det alltid varit. Speciellt nu, i februari. Det här med Alla Hjärtans Dag, det känns som att medans många andra kanske går och ser fram emot det, med alla hjärtan, all kärlek... Det är en väldigt fin känsla, det förstår jag. Samtidigt är det så konstigt, för mig är det som att sjunka allt djupare och djupare ner i någon mörk abyss, och liksom inte kunna ta sig upp förräns solen börjar dyka upp mot april, maj, någongång.
Och det är något som jag kommer ha problem med för en väldigt lång tid, det vet jag. Det är inte någonting som jag bara kommer "komma över".  Jag vet inte riktigt hur jag ska förklara på ett bra sätt. Jag vill verkligen inte låta självisk, för det är inte alls vad jag menar med det här, men det har liksom alltid varit jobbigt att se alla människor vara så otroligt glada, när det för min familj är en otroligt jobbig tid. Iallafall för mig. Det är liksom som att bli slagen i ansiktet varje gång man ser någonting som har med Alla Hjärtans Dag att göra. Vilket är rätt ofta under den här tiden. 
 
från min sista jul med Lovisa. Fortfarande den bästa julklappen jag minns. 
 
I år är det 11 år sedan. Nästan ett halvt liv för mig. Nästan 11 år sedan vi väcktes, under den februarinatten. Det är så konstigt, att man kan komma ihåg så mycket, men ändå så lite. Jag kommer ihåg exakt hur jag gick mellan vårat rum och Lovisas, som var tvillingrummet precis intill. Men jag kommer inte ihåg vad någon sa, över huvud taget. Jag kommer ihåg att jag var på sängens högra sida, och tittade ut genom fönstret. Det var persienner nästan neddragna, men ändå uppfällda så att man kunde se på alla stjärnor som glittrade på himlen. Men jag kommer inte ihåg hur mamma eller pappa såg ut, vad de kände, vad de gjorde. Jag kommer ihåg hur Lovisa såg ut. Blek, men på något sätt lugn, avslappnad. Att jag höll hennes hand, och undrade varför hon inte kramade tillbaka. Fast jag visste ju egentligen varför. Men jag kommer inte ihåg hur vi kom ut ur sjukhuset, och helt plötsligt befann oss i bilen, på väg hem. Jag kommer inte ihåg när jag gick ut från hennes rum och tittade på henne för sista gången. Jag vet inte ens om det var samma dag. Var det ens dag? Det kanske fortfarande var natt, vad vet jag. Och sen var vi hemma. Det var då som jag såg kvarterets flagga på halv stång för första gången också, och det kändes så konstigt. För vår skull liksom. Och alla blommor. All släkt. Som att tillräckligt många gåvor skulle få oss, om så bara för en minut, att glömma bort vad som hade hänt. Och jag blir så otroligt trött, och ARG, när jag nu tänker tillbaka på vad som skulle ske med mig. Med all respons, hur alla människor skulle komma att ändra attityd mot precis allt jag gjorde. Om hur skolan inte hade någon koll. Om hur pass värre det blev på högstadiet. Som om de plötsligt fick för sig att jag behövde deras hjälp med terapi. Att från ingenstans, bli inkastad i någon terapigrupp där jag inte ALLS ville - eller behövde - vara, och som i princip tvingade mig att sitta och prata om sånt som bara gjorde precis allting värre. Och det tog liksom aldrig slut. Det finns nog alltid människor som menar väl, men som inte vet när man ska sluta försöka tvinga på ett barn behandling, bara för att de är vuxna och "vet bättre". 
Det tog ju aldrig slut.
 
Och det är väl därför det har varit jobbigt nu antar jag. Alla minnen som slår emot mig som en stor våg, allt på en gång. Och jag minns bara mer och mer och mer, speciellt nu när jag frivilligt försöker minnas tillbaka för att kunna skriva ner det. Ibland minns jag lite för mycket bara. Men det ska bli skönt med lov snart iallafall. Att komma hem till familjen. Jag är ganska stolt av mig, och försöker inbilla mig att jag är tuff och självständig och allt sånt. Men ibland är det svårt att försöka hålla uppe en sån fasad, och alla människor längtar hem vid något tillfälle, det är jag rätt säker på. Ensamheten häruppe är rätt slående dessutom. Självklart har jag vänner, så jag är ju inte "ensam", men man kan ju vara ensam på rätt många olika sätt. Jag har otroligt svårt för att släppa in människor, att låta folk lära känna mig "på riktigt". Så de människor som väl känner mig, och på något sätt förstår utan att jag behöver förklara... det är jobbigt att inte kunna umgås med dom när jag vill. Men så är ju livet. Och jag antar att det bara är att försöka lära sig, att anpassa sig. Att öppna upp sig. Men ibland är det faktiskt rätt svårt. 
 
Iallafall. Nu blev det ett sånt där långt, och jobbigt, inlägg igen, men det är nog bara bra att få ut allt som sagt. 
Nu ska jag lyssna färdig på en underbar skiva som jag upptäckte på improvisationen idag - Jan Johansson som tolkar olika folkvisor. Fantastisk inspelning, perfekt när man behöver varva ner lite, som nu. Kram på er som läser, och ta och lyssna! ---> Jan Johansson – Piano

en kväll i hufvudstaden

2014-01-16 . 00:23:00
instagram // Kommentarer 0



idag var en bra dag. Alla flöjtister på Konservatoriet (alla fyra, wow) fick chansen att åka med vår lärare till Stockholm och lyssna på Radiosymfonikerna i Berwaldhallen. Det var soloflöjtisten (och senare dirigenten) Jaime Martin som spelade Mozarts andra flöjtkonsert i D-dur och Chaminades flöjtkonsert (som jag spelar just nu!!), och det var helt fantastiskt! Jag hade aldrig varit i Berwaldhallen tidigare. och vi fick platser på läktaren  "bakom" orkestern - så vi var lite oroliga hur ljudet skulle vara. Man vill ju höra flöjten ordentligt liksom. Men det gick bra, och jag fattar verkligen inte hur man kan klara av att spela så extremt kraftigt och vackert på det lägre registret som Jaime gjorde - utan att svimma. Jag satt bara och gapade i princip under hela konserten. Så himla coolt!


Vi hade någon timme ledig innan konserten började, så vi vandrade till ett gammal och jättemysigt fik (tror det var Sturekatten) och satte oss. Har fått för mig att jag börjat dricka kaffe av någon anledning, så en cappuccino och en semla var rätt skönt efter en rätt äckligt lång tågresa. Och allt var så himla fint!! Inte bara fiket, utan hela staden! Jag hoppas verkligen att jag kommer bo i Stockholm under någon period under mitt liv.
Sån underbar stad verkligen.
Konserten var iallafall jättebra. Efter Mozart och Chaminade spelade dom Mendelssohns fyra, och det var grymt - såklart. Rätt skönt att komma iväg från Falun ett tag, om så bara för en liten stund. Nu ska jag bara försöka landa, kom hem för kanske en halvtimme sen efter att ha gått till skolan för att hämta lite grejer. Tror jag ska koka en kopp te eller något och vända om dygnet till det normala igen. Det är rätt jobbigt att vara nattmänniska ibland, speciellt under skoldagar. Ciao!

you do not talk about Fight Club

2014-01-10 . 22:06:46
 // Kommentarer 0


 
har suttit hela kvällen och desperat försökt måla Marla Singer. Tittade på Fight Club (världens bästa film), och fick väl inspiration antar jag. Jag är nöjd, men det är så sjukt irriterande när jag börjar på ett sätt, och skissen blir bra, och sen när man ska färdigställa allt så blir det helt fel. Men som sagt, nöjd är jag ändååå. 

Det har vart en seg dag idag. Gick och hade ågrem för att prata med mina hyresvärdar innan - det blev lite för högljutt här i onsdags kväll då kompisar kom över, och vi blev tillsagda (vilket var bra tycker jag). Men skämdes lite för det ändå - det enda jag blivit tillsagd för innan är att jag glömde släcka en lampa. Det är väl så mycket ligist jag är, antar jag. Så jag hade lite ångest för att be om förlåtelse, men det gick hur bra som helst, inga som helst problem. Hatar att skjuta upp såna saker, så det var rätt härligt att det är klart.

Och sen skickade Erica en bild till mig på facebook innan. Det var ett brev som mamma och pappa skickade ut till alla familjer i min klass när Lovisa blev sjuk för andra gången (antar jag). Det var jobbigt att läsa, men också rätt skönt på något sätt. Det stod bland annat om hur våra liv såg ut, hur alla rutiner påverkade mitt liv. Också om att föräldrarna gärna skulle uppmuntra deras barn att leka med mig, eftersom jag skulle vara utan Lovisa för en lång tid - mest för att det var smittorisk och för att hon fick pendla mellan sjukhus hela tiden under ett halvårs tid. Det känns lite konstigt att höra det. Att man fick säga till andra föräldrar att deras barn skulle leka med mig för att jag annars skulle vara extremt ensam. Jag känner direkt att jag reagerar på det, det känns väldigt fel på något sätt att göra så. Samtidigt förstår jag ju mer hur extremt jobbigt mamma och pappa måste ha haft det. Att inte bara vara orolig för Lovisa, utan också försöka se till så att deras andra, deras friska barn, också mådde bra och inte kände sig ensam. Jag förstår verkligen varför de skickade ut det brevet. Det är rätt "skönt" att få veta vad de kände då. Det är ju inte direkt något vi pratar om hemma. 

Nu ska jag försöka återgå till att fortsätta måla/kolla på Netflix halva natten. En vanlig fredagskväll antar jag.
 
 

sjätte januari

2014-01-06 . 00:50:00
funderingar // Kommentarer 0


idag är en sån dag då jag bara vill skriva igen. Det var ju ett tag sen, det vet jag. Det blir liksom så otroligt mycket känslor som bara dyker upp, som gör mig helt matt - känslor som jag nästan inte visste fanns. Men bara bra känslor än så länge. Och tur är väl det, antar att det bara visar att jag faktiskt gör någonting som är bra för mig - till slut. Men idag kände jag återigen den där skrivlusten - inte själva lusten att få ut känslor, utan bara att få berätta helt enkelt. 
 
Tidigare när jag skrivit här har jag varit ett vrak. Faktiskt. Jag har gråtit, sparkat saker, varit så jävla arg. För det är väl något som jag aldrig riktigt har varit innan. Inte arg på "allvar" iallafall. Så att kunna skriva här, att äntligen få känna alla känslor som jag burit på så länge inombords. Att få släppa ut dom. 
 
Jag vill inte att det här bloggen ska bli någonting som jag vänder mig till när jag är upprörd. Inte bara iallfall. Jag borde väl kunna skriva av mig ordentligt här, även när jag är väldigt glad. Det är något som jag blivit mer och mer under de senaste två åren. Glad på riktigt. Och det är så otroligt skönt. Det är väl också en känsla jag har hållit inom mig under en lång tid, antar jag.
 
Iallafall.

Idag har jag varit väldigt nöjd. Först fick jag spela i kyrkan och på ett ålderdomshem i stan, vilket alltid gör mig glad. Jag fick ha en sista måltid med mamma och pappa på Thai House. Att bara få umgås är så skönt! Och sen åkte jag iväg till Lova för att träffa alla vänner från gymnasiet. De är några av mina allra, allra bästa vänner, och jag hade så roligt! Och då slog det mig. Att jag hade turen att få träffa de här människorna. Jag tänker ofta att det var en anledning till att jag lärde känna dom. När jag mådde som dåligast så hade jag alltid människor omkring mig som faktiskt brydde sig - även fast jag inte alltid insåg det just då. Att andra människor faktiskt bryr sig om mig. För varför skulle dom göra det? Jag var ju inget speciellt. Rätt tråkig. Tyst. En aningen otrevlig och hemsk person. Det var ju så jag såg på mig själv. Och mitt självförtroende ska vi ju inte ens prata om. 
Så jag är så otroligt tacksam för de här människorna. Det lilla gänget. Vissa dagar under de senaste åren, främst i tvåan på gymnasiet, mådde jag riktigt dåligt. På allvar. Jag orkade knappt ta mig till skolan. Det var rätt illa. Men jag kom till skolan, och det räckte med så små saker från de här människorna som gjorde att jag nästan tappade andan. Saker som gjorde att jag kände mig älskad och värd helt enkelt. En kram från Alice, ett leende från Lova, höra Beata skratta, att skämta med Klara, ibland bara en enkel blick från Paulina. Det räckte för att jag skulle orka med dagen. Och det här låter så fånigt, jag vet, men jag tror att det var just därför jag lärde känna dom.
För att på något sätt få känna den vänskapen, att få hjälp från det hållet liksom. 
 
Om någon hade sagt till mig på lågstadiet att jag skulle få en krets med väldigt nära vänner, som bryr sig om mig, som faktiskt vill hjälpa... Jag hade inte trott på det. Inte en chans. Som jag skrivit tidigare så minns jag inte så mycket från min tid på lågstadiet. Högstadiet är mest som en dimma - ibland är vissa saker så klara, men så  plötsligt blir det suddigt och jag får minnesluckor. Det handlar inte om att jag dåligt minne eller nåt. Det är mer att jag brydde mig verkligen inte om någonting. Eller snarare, jag var extremt likgiltig.
Inför ALLT. Ingenting spelade liksom någon roll. Och jag blev självisk på det sättet antar jag. Att jag på något sätt fick för mig att jag hade det värst av alla i hela världen. Och jag kunde väl fortfarande inte riktigt förstå att jag  hade förlorat min syster. 
 
Det är så otroligt mycket jag vill skriva ner här, men jag vet ju aldrig vart exakt vart jag ska börja någonstans. 
När Lovisa precis hade dött var det så mycket som hände. Släkt som kom, alla telefoner som ringde hela tiden, alla blommor vi fick... det tog liksom aldrig slut. Som om folk på allvar trodde att om de skickade tillräckligt många blommor i olika färger och former så skulle vi inte vara lika ledsna längre. Som om Lovisa skulle komma tillbaka. Jag var förbannad hela tiden. Jag var åtta år gammal, och jag har aldrig varit så arg på världen som jag var då. Och det tog ju aldrig, aldrig slut. Vart man än gick. Alla i hela Skultorp visste vad som hade hänt, folk pratade om det i affärerna, på gatorna, i korridorerna på skolan. Lärare som elever. Och så gick jag där, dag ut och dag in, och kände allas blickar bränna på ryggen. Man vågade inte se mig i ögonen, man viskade bakom min rygg. Om man inte var så modig och gick fram och frågade mig rakt ut alltså.

"Var det din syster som dog eller?" 


Jag tänkte på saker som ingen åttaåring borde tänka på. Hemska, självdestruktiva saker. Så mamma och pappa köpte en hund. Som att fylla det där hålet. Och det fungerade på mig åtminstone. Jag har alltid älskat djur i alla former, och speciellt hundar så att få åka och titta på valpar var rätt grymt. Självklart var vi inte en bra familj för en hund. Inte då åtminstone, vi kunde väl knappt ta hand om oss själva. Så det är väl inte konstigt att Molly var rätt dum i huvudet de första 10 åren. Med mamma som inte kunde träffa andra människor, på grund av hennes sjukdom, med mig som bara var arg. Hela tiden. Jag ville gå ut och gå med Molly, men så blev jag ju biten. Lovisas bästa vän bodde precis nedanför vårat hus, och vi brukade gå förbi där ibland där efter allting. När Lovisa var borta blev det väl att man gick dit av ren vana, och hälsade av ren artighet. Vad skulle man säga egentligen. Men så gick vi där, jag pappa och Molly. Och så blev hon helt knäpp. Hon fick ett sånt där vansinnesanfall som hon alltid fick när hon mötte andra hundar. Och den här gången var det väl extremt. 
Jag hamnade emellan. Molly hade bitit upp ett stort sår på mitt ben, så jag fick åka in och sy ihop. Har för mig att mamma blev helt vansinnig på Molly, men jag kunde inte med att avliva henne. Att någon mer skulle dö, jag klarade inte av det. Så vi behöll henne, och började med hundpsykologer och allt sånt. Och det är jag så glad för nu - att ha hund blev väl som en terapi för hela familjen tror jag. Speciellt nu, då hon är hur snäll som helst.
 
Och det var så mycket som jag tänkte på hela tiden. Den där depressionen jag hade när jag var liten, jag tror inte att den försvann. Den fanns därinne, och det var så jobbig att alltid känna av den i varje lilla sak jag gjorde. Jag blev så isolerad på något sätt. Jag skyllde liksom allting på att jag var ledsen. Jag vet inte riktigt hur jag ska förklara. Jag blev nog omedvetet väldigt självisk på det viset, som jag skrev tidigare. Som om jag hade råkat ut för de hemskaste sakerna på skolan - vilket jag tvivlar på var sant. Alla har sina saker som man kämpar med. Men jag blev så van vid att folk tyckte synd om mig, så jag tror att jag omedvetet utnyttjade det liksom. Jag tyckte rätt synd om mig själv, blandat med att bara vara arg.
Men jag visade det aldrig. Jag kunde inte. Jag hade ju hela mitt liv varit tvungen att vara knäpptyst, på grund av mammas sjukdom, så att kunna avreagera sig gick inte. Det var bara att vara tyst och hålla inne allting. 
Jag skäms lite nu i efterhand över hur jag måste ha varit för mina vänner på lågstadiet. Det kan knappast ha varit lätt. Det blev så mycket drama i slutet av sexan, och jag mådde svindåligt. Anledningen var så otroligt fånig - det var något sånt där typiskt tjejbråk, med en massa drama. Ni fattar. Men jag tror nu att det för mig var någonting helt annat. Jag hade liksom varit som en tickande bomb mellan trean till sexan, så nu fick minsta lilla bråk mig att helt explodera och förstora allting. Egentligen var det nog alla undantrycka känslor som äntligen kom fram, det blev till slut för mycket för att orka hålla inne allt.
 
Så jag började högstadiet. Och rätt så snart bytte jag klass. Och det var det bästa jag hade kunnat göra. Just då trodde jag nog att det berodde på människorna, men det var det verkligen inte. Jag behövde bara börja om i en ny klass där majoriteten av eleverna var människor jag inte kände. I min första klass kände jag typ alla, alla kunde min historia, visste hur jag var. Så när jag bytte till Delta, så blev det lite som en nystart. Jag klippte av mig ALLT hår (det var jättefult, men otroligt skönt), bytte klädstil, rubbet. Och lite, lite mer utåtriktad blev jag nog. Men det var ändå flöjten som gjorde allting bättre. Hur jag än vrider och vänder på det så kommer jag alltid tillbaka till flöjten. Och det är jag så GLAD för!
 
Och nu sitter jag här i Skultorp. Och jag är jättenöjd! Imorgon bittti åker jag tillbaka upp till Falun, och jag börjar den sista terminen på Konservatoriet. För första året iallafall. Igår anmälde jag mig till Musikhögskolorna i Sverige, och i höst börjar alla "stora" ansökningar. Ni som känner mig vet vad jag pratar om. Det är äntligen dags att på allvar börja jobba med det som jag älskar, och det kommer bli så häftigt. Jag har hamnat rätt, till slut!
Nu ska jag äta Ben&Jerry's - något som jag definitvt inte kommer kunna njuta av uppe i Dalarna, och samtidigt titta på nya avsnittet av Sherlock och njuta av Benedict och Martin. Låter rätt bra. 
 

den senaste tiden

2013-12-30 . 23:44:00
instagram // Kommentarer 0


Min tid i Falun under 2013 har vart rätt skön ändå.
Imorgon har jag två spelningar då jag ska spela lite Bach och lite folkmusik, och sen nyårsfest hos några familjevänner - vilket jag aldrig tidigare har varit på. Känns lite läskigt, vet ju inte riktigt hur man ska bete sig, men ser fram emot det - att få lära känna mina föräldrars vänner och att liksom inse att de har haft ett annat liv innan allt det här.. det blir kul! Nu ska jag fortsätta lyssna på Svea Hund på Göta Lejon (kommer alltid älska Hasse&Tage), och se på brittiska filmer och äta Aladdin-choklad och dricka chaite. Helt okej.
 
 

en text om Sanna

2013-11-18 . 23:21:00
funderingar // Kommentarer 2


Det här är ännu ett inlägg där jag ännu inte vet exakt hur jag ska börja. Det är så mycket jag känner att jag vill berätta, att kunna förklara mitt liv på ett sätt som folk inte blir upprörda över. För det har jag varit med om. Människor som blir ledsna. Människor som blir chockade. Att människor faktiskt kan bli arga. Jag tror att det kan vara för att mitt liv faktiskt är en verklighet som många inte tänker på, och att få höra hur ett liv kan förändras så pass mycket är läskigt. Den här gången kommer jag skriva väldigt mycket, och väldigt personligt, så än en gång - ni behöver inte läsa allt. Men here we go. 
 
Som många numera har förstått - gamla vänner, vänners vänner, vänner jag nyss lärt känna - så har jag förlorat en syster. Men jag tror ärligt talat att många inte vet så mycket mer än så, även personer som känner mig väl. Jag har nämligen aldrig riktigt klarat av att prata om det, och man kunde inte vända sig till min familj över huvud taget under en viss period. Jag antar att en stor del av mitt liv är väldigt oklar - även för mig. Så att för en gångs skull kunna skriva av mig här är väldigt skönt. Vetskapen om att jag kan sitta framför datorn och skriva av mig, att skriva om det som jag känt så otroligt länge, är nog avslappnande. En sorts lättnad liksom. Att för en gångs skull faktiskt slippa känna de där sorgsna blickarna, och att slippa känna mig tvingad att berätta. 
 
(det jag kommer skriva i de här inläggen är sånt som jag känner, så oavsett om det faktiskt är sant eller inte, så är det en sanning för mig, det är såhär jag ser på mitt liv. Och det känns som att det faktiskt är viktigare än att hålla mig till ren fakta.)
Jag föddes 1994. Jag älskar min familj otroligt mycket, och för mig kommer de tidiga åren i mitt liv vara de lyckligaste, trots allt som skulle hända. Mamma och pappa kommer alltid vara de närmaste personerna i mitt liv - mamma som på något sätt alltid är glad, så otroligt musikalisk, och jag är alltid så förundrad över hur man kan vara så godhjärtad som hon är. Pappa, som alltid finns där för mig. Jag tycker jag är mest lik honom. Ingen av oss säger så mycket, men vi lyssnar och vi förstår. Och han har alltid förstått mig så otroligt bra, och det har alltid varit så hemskt skönt. Vetskapen om att man inte alltid behöver prata, man finns där för varandra ändå. Han kommer alltid vara min största förebild. Och så Lovisa. Min storasyster. Hon föddes -93, och var alltid den personen jag beundrade mest av alla. Hon var också min allra bästa vän, och vi gjorde ALLT tillsammans. Hon var min hjälte helt enkelt. Det är hon fortfarande.
 
För mig har mitt liv varit normalt. Det är först under de senaste två åren som jag insett att min uppväxt var allt från normal. Jag vet inte när exakt, men någon gång när jag var väldigt, väldigt liten så fick Lovisa cancer. Leukumi, blodcancer. Och sen blev hon frisk. Och några år senare kom det tillbaka. Jag kommer personligen inte ihåg det här - för mig hade hon alltid cancer, och eftersom hon fick det när hon var så pass liten så var det normalt för oss att vara på sjukhuset. Lovisa åkte fram och tillbaka, mellan sjukhuset och hemma i Skultorp. Det var så mycket som var viktigt. Det jag kommer ihåg är att jag tvättade händerna. Hela tiden. Mamma och pappa turades om att vara med mig, vilket jag aldrig tänkt på. Det är först nu efteråt de berättade att de ville att det skulle vara rättvist. Det kan väl annars bli lätt att föräldrarna bara tänker på det barn som är sjukt. Så var det aldrig hos oss, och jag inser först nu hur viktigt det faktiskt var. 
 
Jag kan fortsätta prata om alla rutiner i en evighet. Det tog ju aldrig slut. Och jag får väl också påminna att det här var när jag var mellan 1-8 år gammal. En period i livet som är väldigt viktig. Men det är inte det viktigaste. Eller jag borde väl säga det värsta antar jag. Men det känns så konstigt att säga så - för mig är det här som sagt "normalt".
När jag var väldigt liten blev mamma sjuk. Jag vet inte hur, eller varför, men det blev hon. Jag tror att det var ett virus eller någonting som gick i familjen, och alla blev sjuka. Först Lovisa, sen pappa, sen jag, sen mamma. Men när vi andra tillfrisknade blev det värre för henne. Hon hade fått hjärninflammation. Jag vet inte vad det här betydde, som sagt så var jag väldigt liten, men jag vet att allting förändrades. Det var samtidigt som Lovisa var sjuk vad jag har förstått det som. 
 
Jag vet verkligen inte vad jag ska skriva nu. Jag tror att det lättaste sättet att förklara är att på något sätt försöka få dig i min situation. Hur var det för dig i ditt liv när du var runt 2-6 år gammal? Småbråk eller lekar med syskonen? Skrattade du mycket? Lekte du inomhus? Var du ledsen och grät? När mamma blev sjuk kunde jag inte göra något av det. Det jag kommer ihåg mest är tystnaden. Att hela tiden försöka vara tyst, "mamma måste sova". Och jag förstod inte varför, men jag visste att det var viktigt. Nu efteråt har mamma berättat att hon i början inte klarade av 70 decibel. Ett tyst, viskande samtal mellan två personer är runt 50 decibel. Mammas smärtgräns var 70.
 
Men som sagt, det blev normalt för mig. Ett hus i tystnad. Ville vi leka fick vi gå utomhus. Var jag ledsen och grät fick jag bli tröstad av pappa, för ljudnivån var för hög. Att ta hem kompisar funkade inte alls. Men mest av allt fick vi inte väcka mamma. Dessutom, utöver allt det här, blev Lovisa sjuk igen. På allvar. Att vara 4 år gammal och uppleva allt det här är inte något jag vill tänka på. 
Men samtidigt var det så otroligt mycket kärlek hela tiden. Problem löstes med kramar. Jämt. Och jag insåg nog aldrig vad det var som hände. Det var så mycket roliga saker som ju också hände. Iallafall för en liten flicka. Vi åkte utomlands och gick på julfest varje år tack vare Barncancerföreningen. Det var alltid lika spännande när sjukhusclownerna kom och besökte oss på rummet när Lovisa låg inskriven. När Lovisa var extra dålig och var tvungen att åka till Östra Sjukhuset så bodde vi på Ronald McDonalds Hus i Göteborg och spelade MarioKart och lekte kurragömma dagarna i ända. När vi var hemma i Skövde var jag och Lovisa alltid hos Lena på Lekterapin och fyllde små glasflaskor med salt som vi färgade med kritor, vi var alltid lika stolta över dom. Vi fick till och med små "lektioner" av Erica som jobbade på Barnavdelningen, som kom in till rummet med små figurer över kroppens celler och berättade allt om vita och röda blodkroppar och dumma bakterier och deras lilla inbördeskrig. En gång i ettan, jag måste ha varit runt 7 år, så åkte vi som vanligt till Göteborg. Den gången var vi där väldigt länge, så jag blev undervisad på sjukhuset. Jag kommer ihåg att jag tyckte det var så himla tufft att vara i Göteborg - bara själva hallen i sjukhuset hade ett gammalt skepp hängandes från taket. Och jag fick faxa små brev till skolan i Skultorp. För en sjuåring var det rätt coolt.
 
Och jag har så många fantastiska minnen från de där sena åren, även de minsta sakerna är underbara. Som de gångerna jag och Lovisa sprang till skogen och klättrade i träd (vilket alltid slutade med att pappa fick komma springandes och lyfta ner en livrädd Sanna. Varje gång...). Eller då vi uppfann olika recept med ingredienser från trädgården - våra salladsmackor med röda vinbär var favoriten. Eller den gången vi fick för oss att åka nedför trappan i en sackosäck, vilket slutade med många blåmärken men med ännu mer skratt. Alla de här småsakerna gör mig så otroligt glad, och jag minns dom så tydligt, vilket jag nu är så väldigt glad för.
 
Men efter det här så blev det bara värre och värre. Vad jag har hört nu efteråt så hände allt så otroligt fort. Ena stunden var vi hemma, med Lovisa som precis höll på att börja spela cello på Musikskolan, och i andra så var vi tillbaka. På sjukhuset. Och det är nu det börjar bli mörkt för mig. Det enda jag kommer ihåg är alla vuxna människor som var så allvarliga. Lovisa som inte orkade prata. Alla blommor som kom. Och sen plötsligt, så blev vi väckta under en natt på sjukhuset. Jag kommer ihåg det så tydligt. Det var Alla Hjärtans Dag, den 14 februari 2002. Den 15 februari skulle Lovisa fylla nio, så vi hade presenter liggandes längs med väggen. Och sen är det svart. Jag vet bara att jag höll hennes hand, och helt plötsligt så åkte vi därifrån. Jag vet att jag vände mig om i bilen och tittade mot hennes fönster när vi körde därifrån, och förstod inte hur vi kunde lämna henne där. Och sen var det begravning. Jag minns att den var blå - blåa rosor, blå kista, allting i blått. Hennes klass till vänster, och vi till höger. Vår släkt, mamma, pappa och så jag. 
 
Och mamma var fortfarande sjuk. Den tystnaden som var i vårat hem under den tiden.... jag vill inte ens tänka på den. Jag kan inte ens tänka på den. Hela det året är suddigt för mig. Jag kommer inte ihåg någonting alls, förutom när vi skaffade en hund ett halvår senare. Som för att på något sätt fylla det tomrum som plötsligt blivit. För mig hjälpte det lite skulle jag tro. Jag kommer ihåg så pass lite.

Dock så vet jag att jag aldrig har mått så dåligt, och känt mig så ensam som jag gjorde under de kommande 4-5 åren efter det. I början var det riktigt illa. Det här med depression har alltid varit något som har följt efter mig sedan dess. Och jag antar att det förklarar varför jag har så många minnesluckor från min tid på mellanstadiet. Att vara deprimerad när man är 9 år gammal är något jag tror kommer förfölja mig hela mitt liv. Den där ensamheten. Och alla dom där frågorna. Det var nog det som var värst. Barn är ärliga - man tänker inte på såna här frågor när man är liten, och därför kan man oavsiktligt vara hemsk, rent ut sagt. Jag kommer ihåg en gång, det måste ha varit bara några veckor efter att skolan fått reda på vad som hänt, då jag faktiskt blev förföljd av en skara barn som ropade frågor efter mig på skolgården.
Jag blev till slut tvungen att gömma mig bakom skolan för att undvika alla elever och alla blickar.
Jag förstår att man var nyfiken och inte förstod vad som hänt, men när jag som nioåring blir förföljd och får frågor som "var det din syster som dog eller?" ropade efter mig i korridoren dagarna ut, varje vecka, varje månad i ett år framöver, så sätter det sina ärr. Ärr som jag fortfarande har kvar.
 
Som tur är så är det ju mycket bättre nu, och om jag ska vara ärlig så var det först på Musikgymnasiet i Skövde som jag insåg att inte alla är så nyfikna, att det är okej att vara sig själv. Tidigare hade jag alltid varit den deprimerade tjejen med en död syster, och så plötsligt blev jag den tjejen som spelade flöjt och drömde om London och det var som ett helt nytt liv öppnade sig framför mig.

Jag orkar inte skriva mer nu, men jag kommer definivt berätta mer om "tiden efter"-perionden. Jag förstår att det här var väldigt personligt, men jag har knappt skrapat på ytan. Det är så mycket mer jag vill kunna förklara på ett bra sätt, om varför jag är som jag är och varför jag reagerar på vissa saker på det sättet som jag gör. Det känns som att det fortfarande behövs.